Nästan öde fyrenbrygga, trots att det är lördag och inte ens september än.
Vattnet är fortfarande varmt, trift och blåklockor blommar, men krabborna gömmer sej väl.
Andas in, andas ut.
Tacksam för så mycket.

Att sänka ner en mjuk, fin människa i jorden är livets gång, trots att hela sinnet skriker att det måste vara fel.
Att hon måste fortsätta finnas. Att vissa människor alltid borde fortsätta finnas.

Helena, Marika, Jeanette, Magnus, Andreas och Mattias släpper långsamt på banden och kistan försvinner ner tills jag inte ser den längre, jag ser ingenting alls längre, för tårar grumlar och rinner ihop ner på hakan, som en stupränna, en il.

Jag är inte särskilt troende, men när prästen pratar om att i samma sekund kistan sänks ner i jorden så kommer ljuset till Elsa, känns det ändå hoppfullt, jag vill att Elsa ska komma någonstans ljust och fint och vackert, där inget gör ont, någonstans lika vackert som Hasslet sina allra bästa dagar.

Händels Dagen är nära ekar kvar i öronen när vi går i procession efter kistan, ända ut på kyrkogården, den soliga sensommarkyrkogården.

Under träden alldeles vid kyrkomuren får Elsa en plats.
Där sänks hon ner, trots orimligheten i att hon inte ska finnas mer på jorden.

Tack för snälla ögon, mjuk famn och förnöjsamhet.
Hejdå.

Solen sken när makrillspöna packades och flytvästarna togs på.
Ute på havet tornade mörkmolnen upp sej och vi fick snällt vända iland.
Ingen fångad middagsmat idag.
Men köttbullar är gott det också.

Plötsligt händer det.
Plötsligt skruvar vi bara av stödhjulen, trots vilda protester och tårar om att inte våga och inte vilja.
Och se, det går ju som en dans!
Dessutom ligger havet spegelblankt och perfekt för såväl dopp som gummibåttur.

Så glad att vi bor där vi bor och kan få kvällar som den här alldeles oplanerat.

Sextiofem våningar har vi klättrat idag, jag och den här vandringskompisen jag har.
Och jag, som ändå är en smula sämre tränad, när man sätter en orienteringskarta i nävarna på mej händer det något underligt.
Jag bara studsar fram på stenarna, precis som när jag var liten och mamma och pappa frågade om vi skulle åka in och hoppa på klipporna vid Subbe fyr, att hoppa på klipporna vid Subbe fyr var det näst bästa jag visste, efter Liseberg.
Geten Arnesson! ropar Josefine långt därbakifrån när jag studsat bort utan att vända mej om lite för länge.

Nimis är bra mycket mindre nu sen det brann förra året, men svetten lackar lika bra ändå.
Backe upp och backe ner, vi äter lunch på Systrarna på Piren i Mölle hamn, där jag inte varit sen vi åt vår bröllopsmiddag där för åtta år sen.
Vidare upp, Josefinelusts grottor, ett dopp i havet innan ett högstadiegäng intar stranden och balanserar i på kullriga stenar och vingliga bambiben.

En mjukglass på bensinstation är vi värda, och se vem som där kikar på oss från omslaget på senaste numret av Skriva?
Det är i sanning en mångsidig, outtröttlig och helt igenom fantastisk vandringskompis jag har.

Medan vi sjöbodshängde åkte grabbarna ut för att fiska makrill från båten.
Och kom hem med tre glänsande!
Inte lika många som när Mattias var ute med Janne och kom hem med hundraåttio stycken, men ändå, fatta lyckan för den här ungen som fick vara med och dra upp dom.
Alldeles lagom middag dessutom.

Ett symötesgäng, Lisas sjöbod, hämtmat och häng.

Grejen med att ligga på en klippa och läsa flera kapitel i en bok medan barnen bara springer omkring och leker och upptäcker och “ramlar i” och trivs.
Och klappar får.
Idag igen, samma sak, fåren kom nyfiket fram, ungarna rusade dit, alla backade förutom hon med nummer 15001 i örat.
Olivia, suckade Stella lyckligt och gosade in sej i pälsen.

Upptäcksfärd på Nordsten.
Över berget och ner mot sydspetsen.
Ett röse här, ett stentorn där, en spegelblank vik.
En båt och ett par kajaker, uppsatta tält vid gräskanten, lugn och ro.
I nån timme eller två, sen kom invasionen.
När den trettonde båten stävade in mot stranden tog vi vårt pick och pack och gick tillbaka över berget igen.
Folkfest på en söndag?
Nån måtta får det väl ändå vara.

Nordsten, sicken klippa.

När kvällen kom och det blev liite för många båtar som gled in mot Vendelsö brygga, drog vi, de folkskygga lantisarna, iväg upp mot Nordsten istället.
Egna klippor, kvällsmat på grillen och kvarblommad trift.
Janne och Marie la till, ungarna gav sej omgående ut på upptäcksfärd och männen i familjerna kröp ner i vår båt där det visades Liverpool-Arsenal på livestreamad småbildsteve.
Ett par tre segerrop senare kom ungarna tillbaka med mobilerna fulla av bilder på sina nya fårkompisar Olivia och Måns.
Solen gick ner bakom Malö, molnen låg regnvarslande ovanpå och när mörkret lagt sej kom fåren nyfiket och ställde sej ovanför båtarna.
Olivia! ropade Stella och sprang dit, och mycket riktigt var det får nummer 15001, av Stella, Elvin och Ruben döpt till Olivia, som stannade kvar för gos när de andra drog.
Film för barnen och När då då-spel för oss, in i natten.

Horngäddefångst bredvid krabbor.
Pulvermoslunch i aktern.
Fiskebåt som på pråmsläp fraktar hem sommarbetande kor för vintern.

Gammeldanskgömma i kvarnen.
Nära-ko-KBT och klätterträd vid Mossebrynsfloen.
Mjukrund grottformation på södra klippstranden.
Död säl.
Kaffe och vattenmelon bredvid strandvatten i bleke.

Vendelsölördag att spara på ask.

Ibland snubblar jag ut på jobb där det verkar så hjärtans skönt att ha ett hederligt jobb, med hederliga rutiner och hederliga jobbarkompisar.
Alldeles särskilt det där med jobbarkompisarna.
Jag har inga sådana.
Eller ja, jag hamnar ju nu och då i situationer som påminner om att ha jobbarkompisar, i korridorer och situationer på uppdrag som är återkommande, där jag träffar samma folk om och om igen, men kanske mer varannan månad än varenda dag.
Men jag har inga som jag kan dunka ner väskan jämte och mumla att jag har en skitdag och behöver bli uppiggad, inga som jag få höra senaste vändan på hemmafronten om, inga som säger nej nu går jag och tar en kopp, ska du med?
Jag kan känna mej lite avundsjuk på folk med jobbarkompisar, jobbarkompisar är vad jag saknar mest.

Alldeles kort gled jag in på en vanlig hederlig arbetsplats idag, från morgoncykling mot jobbet till möten med kunder och kollegor.
Korridorer, surr, vänliga hälsningar, flabb och det här med hur man skämtar med personer man känner och träffar varje dag.
Litet styng av något, avundsjuka? och en tanke på hur det skulle vara att vara där själv.
Jag har aldrig haft ett normalt jobb.
Visst har jag hoppat in på sommarvick och frilanskontrakt på redaktioner här och var, men jag har aldrig någonsin varit tillsvidareanställd någonstans, och någon annan utbildning än konstskolor har jag inte.
Master of Fine Arts, min dröm i bohemiska tonåren, men till vilken nytta i arbetsmarknadsverkligheten?
Detta året blir ett markant sämre år rent ekonomiskt än de senaste, och det är oundvikligt att tänka tankar om hur jag skulle lösa det om det fortsätter dala uppdrag i fortsättningen också.
Lika delar skräck och nyfikenhet.
Vad skulle det finnas för jobb för mej?

Det var inte många trollhattar vi hittade into the woods idag.
Men Bertil var helnöjd, bjöd in kompisar från gatan för att visa all svamp och tvingade oss att inte rensa innan han hann vara med och hjälpa till.
Det blir säkert till en halv macka iallafall.
Åt Bertil.

Idén är ju faktiskt genial.
En by, hundra par, varsin cykel.
En festkommitté som har det grövsta pusseljobbet, och sen:
Cykelfest.

Alla samlas i Fiskerilokalen där det står på en lapp vart var och en ska cykla.
Tre par hamnar på förrätt hemma hos någon, där man sedan sprättar kuvert och läser vart var och en ska på huvudrätt. Tre helt andra par hamnar alltså på huvudrätt hemma hos någon annan (eller hos en själv, om det var vad man fick i uppdrag att laga det här året), och ytterligare tre andra par hamnar på efterrätt hemma hos ytterligare någon annan.
Några timmar senare har hundra par såväl bjudit på någon rätt, som blivit bjudna till två andra adresser.

Sicken fantastisk väg in i bygemenskap för nyinflyttade!
Och sicket fint tillfälle att lära känna folk man annars bara tjinxar på på Ica, lite bättre.

Ikväll:
Vi och Joanna & Mange hemma hos Josse & Lars (och Stina) på bresaola-förrätt.
Martin & Krippa och Mats & Anita hemma hos oss på carnitas-huvudrätt.
Och vi och Linnea & Emil hemma hos Louise & Anders på pavlova-efterrätt.

Oerhört kort cyklat, men tur var väl det i regnet!

Morgon i Malmö, vi äter frukost framför teven och tittar på dagens spritt nya avsnitt av Sommarlov, även om vi redan sett det live igår.
Sen tar vi en sista stadspromenad till Triangelns station och åker hem, jag har aldrig sett en femåring gå så långt utan gnäll förut som den här femåringen gjort de här senaste dagarna, till och med med ryggsäck.

Vad var bäst med våran lilla resa? frågar jag.
Det VET du, svarar han. Det var ju SOMMARLOV och att jag fick träffa SOMMARSKUGGAN och att han dansade och tutade i sin tuta!
Ja, det såklart, säger jag. Var det nåt annat som var bra?
Ja, DU. Och diamantbiblioteket och rockenrollkonserten.

Det strilar, faller, studsar, öser, duggar, häller och ibland blåser det ner till underifrånregn.
Vi springer längs gator och hukar oss under vårt lilla paraply, tar skydd på bio med urfin japansk film om syskonkärlek, i festivaltält med pyssel och kördon och inte minst hemma hos Emil, Emma, Tekla och Rut där världens finaste diamantbibliotek i lego sakta byggs upp.
Emma har varit på finrestaurang i Köpenhamn och fått med sej en påse larver hem, Tekla förevisar modigt hur man äter, jag vägrar en kvart, sen faller jag till föga, larverna smakar popcorn.
Flera koppar te senare faller regnet fortfarande.
Ikväll är jag där jag vill vara.

Det var den tröttaste lilla Sommarlovs-sugne ungen jag fick väcka i ottan idag, och klä på i sängen medan han fortsatte blunda.
Men väl på plats i Beijers park, där han med glittrande ögon konstaterade: SOMMARLOV FINNS PÅ RIKTIGT MAMMA! var det värt en väckarklocketidig morgon.
Och lite picknickfrukost och Nära-Sommarskuggan-Upplevelse senare, när regnet började falla i samma sekund som inspelningen var klar, var mamman också nöjdare än hon trodde att hon skulle vara.
Det gick att komma tio över åtta och ändå få plats nästan längst fram vid bussen.
Det blev ingen ryggdödarsittning flera timmar i sträck, vi fick resa oss och flossa loss med Sommarskuggan stup i kvarten.
Och regnet, regnet lät bli att falla över oss och våran filt.
Det är nog efter semestrarna en ska ge sej på såna här folksamlande aktiviteter.
Win-win för alla!

Det är Malmöfestival på stans alla gator, med slänggungor, karuseller, knallar och rykande matstånd allover.
På Stortorget har Architects of Air med Alan Parkinson i spetsen byggt upp en hel liten luftkatedral goes lökkupolsmoské goes hoppborg.
Dodecalis heter skulpturen, och består av vindlande gångar med gummiväggar, ljusstjärnor i taken och ett myller av små vrår där vi lägger oss och tar det lugnt en stund.
Utanför drar så Danko Jones igång på stora scenen, Bertil headbangar så gott det går i min famn innan jag sätter honom uppe på en skulptur istället och när jag frågar honom om han vill gå hem till Tekla och Rut snart svarar han: Inte än mamma, jag tycker den här musiken är SÅ fin.
Mobilen dör innan jag hinner ta en bild på skulptursittningen och Malmö dansar tillsammans med Bertil, hela vägen upp till Sorgenfri dansar han, med ett tvärt stopp utanför ett brudklänningsskyltfönster där den glittrigaste av alla gräddbakelsedressar hänger.
DEN vill jag ha, säger han drömmande. Den vill jag köpa till DEJ mamma, den vill jag att du ska ha på dej.
Jag har ganska mycket pengar, fortsätter han. Jag KANSKE har råd att köpa den till dej.

Min lille gubbe.
Jag ska älska dej hela mitt liv och länge efter.

Vi vrider ur det sista ur sommarlovet med det som Bertil allra helst vill: Träffa Sommarskuggan.