Hemmaskolan är up and running igen efter ett par lata skolkdagar förra veckan, när ingen orkade med några scheman.
Idag byggde vi vattenrutschkanebro, lärde oss om virussmittor på Fråga Lund, samt (när mammans halvonda hals tröttnade efter tre kapitel Ronja Rövardotter) gick loss på den plötsligt nyinsatta lektionen: Rita ditt drömhus.
Bertils hus innehöll tretton bollhav, femton ytterdörrar och tre gröna växthusrum.

Små små lätta flingor snö faller över oss och brasan och pepparkakorna.

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu, men det blir ljusare igen… sjunger Bertil, lika ofta som han nynnar på Coffin Dance.
Den ska vi sjunga på lucia, fortsätter han. För alla dom andra barnen i skolan.

Jadu min unge. Vi får väl se om det blir något luciatåg i år.
Låt aldrig hoppet försvinna.

Frostvit vintervärld, nybakta dinkelfrallor och positivt covidtest.
Brasan värmer och frukosten dukas upp framför Vinterstudion.
Munskydd på skidvärlden och omvärlden och här sitter jag med den fruktade smittan i min egen kropp.
Ont i halsen och tät näsa, samt ögoninflammation.
Ruben har lite ont i halsen och nyser emellanåt.
Bertil nyser och har “ont i näsan”.
Det är inte så farligt, vi har det bra.
Ingen har vi smittat, Hugo kommer och ställer matkassar på trappen och veden räcker hela vintern igenom.

Kasta macka och se solen gå ner över ett blick stilla Kattegatt.

Jag kunde suttit på stranden i Videberg i timmar idag, det känns som att jag gjorde det.
Helt vindstilla, varm sol, vårkänslor närapå.
Tre personer gick ut till hamntrappan, klädde av sej och klev i vattnet, kanhända skulle det bli en vinterbadare av mej också.
Jag som går och längtar till normala tider när hamnbastun åter öppnar, jag kanske skulle våga mej på det lite mer hårdhudade alternativet?
Sigrid la ut från piren och stävade ut mot gattet.
På väg med förbrukade kutsar till slutavfall.
Solen på näsan.
Omöjligheten i att gå hem när världen känns alltigenom snäll och njutbar.

Det är fredag förmiddag och alla andra ungar, åtminstone de som klarat sej undan vinterförkylningar, är i skolan.
Schemat för dagen sa halv friluftsdag i Biskopshagen, men våra halvtufsiga försök till skola i slutet av denna hemmavecka gav oss bara en kort promenad upp till slingan idag.
Ingen kånkning av ved till brasa.
Ingen ork att leta upp täljkniven som drunknat under inslängda båtdynor i garaget.
Bara en stilla jakt på saker som börjar på bokstaven V.
Ved. Virke. Vantar. Vindskydd. Vägg. Vått.
Vogel.
Om vi slänger in lite nybörjartyska också.

Frostmorgon i trädgården med det finaste vädret på hela november coming up.

Det ätbara foglimmet är här!
Äntligen får de här bägge hemmahamstrarna genomföra veckans mest efterlängtade tekniklektion.

Idag:
Ögoninflammation, covidtest och Bertils tomtelandskap av kakfat, storabergsmossa och den där kartongen med småtomtar vi aldrig plockade fram innan Den Lille Julälskaren kom till oss.

Vi skulle haft friluftsdag i skogen idag, barnen och jag.
Tänt en lägereld, täljt en gubbe (slöjd, Ruben) och samlat saker som börjar på bokstaven V (svenska, Bertil).
Istället:
Halsont och nästäppa hos mej.
Halsont, huvudvärk och ont i kroppen hos Ruben.
Ont “här och här och här”, lite diffusa pekningar från Bertil, oklart om han bara hängde på.
Man behöver ju inte vara Einstein för att begripa vad det är för en sjuka som drabbat oss.
Och jag är så GLAD att barnen varit hemma hela veckan och inte gått till skolan.
Vi har inte, sen i fredags, träffat en levande själ som vi kunnat smitta.
Ingen orkade friluftsdag med långpromenad, ingen var dock sjukare än att vi ville gå till Storaberget och samla mossa till Bertils efterlängtade tomtelandskap (bild, tänkt till torsdag efter att tekniklektionen med legobygge av trevåningshus flyttat till tisdag eftermiddag då pepparkaksbak utgick).
Det blev en stilla skolonsdag.
Till största delen spenderades den i soffan med en unge på varje axel till högläsning av Bröderna Lejonhjärta för bägge två.
Den tog slut den här eftermiddagen, boken.
Lite oklart om barnen uppfattade någonting alls av de sista tio sidorna dock, mamman har en smula nära till gråt och alla som någon gång läst Bröderna Lejonhjärta vet ju.

Regn och rusk, ingen gympa idag.
Eventuellt ingen teknik heller, beroende på om min kurir Karin kommer hitta ätbart foglim i någon affär idag eller ej.
Den detaljen hade passerat mej förbi, vis av vana att bara kunna gå till affären och handla om det är något jag glömt.
Och nä, smält socker befattar jag mej inte med.
Ett år limmade vi ihop huset med vanligt lim, men att kunna äta upp huset efteråt är ju halva nöjet.
Hela.
Än så länge lever iallafall hoppet om eftermiddagens tekniklektion.
Sålänge sitter ungarna här med matematikuppgifter om vikt och volym, samt trägen övning i att skriva siffrorna 4, 5 och 6.
Vi har det bra.

Hemmaskola är ju jättekul!
Särskilt Världens Natur-avsnittet om Antarktis som ligger på SVT Play, den rekommenderar jag, eh, alla i allmänhet och samtliga Sveriges skolklasser i synnerhet.
Tekniklektionen bjöd på Pippi Långstrump och Karlsson på Takets särskilda flygande bio-sovrum.
Båle var blåsigt och på väg hem fick vi bevittna motsatsen till kosläpp, när alla kossorna ska hem till Horred för vintervila.
Några bokkapitel och en hel massa smetätande senare kunde vi bjuda hemmakontorspappan på banankaka och den här skoldagen fick tummen upp från samtliga inblandade.
Göra schema alltså.
Jag tror att det är grejen.

Dagens schema, en inte jättejobbig historia.

För vissa var detta en eftermiddagsjakt på Pokemon.
För andra var det luft i lungor och livsandar tillbaka och ett stormande hav i en stormande värld.

Den Lille Julpysslaren får gå all in i den här tråkiga hemmakarantänen, vill han pynta tomtar i november får han pynta tomtar i november.
Han sätter upp allt sitt finaste i fönstret, den guldiga strandfyndsgrodan, porslinsfisken från Onnys loppis, pixiböckerna med adventspyssel, och kronan på verket, balanserande på handtaget; Jul i Bullerbyn.
För nu är karantänen stenhård, Mattias har fått bekräftad covid.
En lätt förkylning (“jag hade gått och spelat match med det här i vanliga fall”) blev hemmakontor hela veckan och självtest i bilkö, blev den fruktade sjukan.
Ingen feber, ingen hosta, inget smak och luktbortfall.
Bara skroffs i halsen och tät i näsan, rösen och trött.

Vi andra står bredvid och mår bra, vet ingenting om egna smittor.
Kanske hade jag och barnen egentligen covid i våras, när vi låg nedbäddade med hög feber och influensa, och Mattias inte kände ett dyft?
Barnen har mått utmärkt alla de uppskattningsvis 984 gånger vi frågat dem under veckan.
Kanske var min tvådagars ihållande huvudvärk torsdag och fredag förra veckan, med efterföljande nästäppa i tolv timmar, egentligen covid?
Jag var inbokad på test i tisdags jag med, men provtagningssköterskan sa att det var meningslöst eftersom mina symptom redan försvunnit sedan flera dagar, att om Mattias har det nu har jag ju det också, och att det är bättre att jag gör ett antikroppstest istället, när symptomen varit borta i 14 dagar.
Så jag gör det.
Stannar hemma de sju dagar som 1177 säger att vuxna i samma hushåll som covidsmittad ska stanna hemma från jobb, och pyntar loss för att göra tillvaron uthärdlig för de här stackars leklängtande ungarna, som får sitta lika inbommade som vi.

November schmovember.

Solen skiner, stormvindarna har mojnat och i Ambjörntorp ligger löven tillräckligt stilla för att krattas ihop, en neverending story.
Avstånd och vårkänsla, vardagligt och främmande.
En rödhake i garaget.

En fredag i november, någon annanstans än hemmasoffan.

Jag har aldrig nånsin ställt mej och slagit in 24 (gånger antal barn man har) pyttesmå paket som en nedräkning till julafton, (dagen då de ska få jättemånga andra paket?!?) och jag är så glad att jag inte föll för detta otyg i början, när jag bara hade ett barn och möjligheten hade kunnat vara genomförbar.
I teorin, alltså.
Men däremot har den här senaste tidens hemmasittande lett till, ja… ett mellanting.
I år kommer mina barn alltså få en paketkalender med ett litet paket till varje nytt tänt adventsljus på söndagsmorgnarna.
Ändå rimligt, tänker jag.
Och en tröst för allt annat dom inte kan eller får göra just nu.

Hemmakarantänen är motvillig hos dom här bägge leklängtande ungarna, men ibland glimrar den ändå till, när eftermiddagsbrasa tänds, popcorn och pepparkakor dukas fram och vi hittar Funnen och vunnen på SVT play, en alldeles oemotståndlig liten pärla till kortfilm.