Vad sägs om skogen?

Gula påskliljor, röd förrådsvägg, blått trädrep, grön kyrkbacke, vita sippor, Karls svarta tak.
Fast nåt rosa hittade vi aldrig.
Om man inte räknar det lilla rosalila på vitsipporna förstås.
Den här vårens allra första.

Vi hoppas på ingen mera vinter och byter däck på alla bilar på en gång.
Farmor kommer för byte hon med, håller sej på duktigt avstånd.

Bertil hostar fortsatt, och kan inte gå på Ellies barnkalas.
Först: Ett brutet barn.
Sedan: Ett barn som torkar tårar och säger okejdå, som får gå och lämna present utanför kalasdörr, samt ta emot ballong och godispåse.
För att sedan gå hem igen.

I ett större perspektiv har vi det relativt bra här i vår lilla bubbla, men i ett mindre perspektiv är små stunder bra tråkiga ibland.

Ytterligare en lördag.
Ytterligare en skog.
Fullt av folk vid vindskyddet, ett födelsedagskalas och några andra lufttörstande.
Anon fyllde tio, Smilla fyllde elva, Alice täljde pinnar, Bertil höll kaprifolkiosk, Sigge åt upp barkbåtens marsmallowtopp.
Myrorna våryrade klättrande på varandra.

Det är såhär vi ses.
Skogen har aldrig varit lika välbesökt.

Stilla solskenskväll i trädgården.
Humlor surrar, knoppar spricker, fjorden ligger blank.

Första värmen kom i eftermiddag.

Jag hade fått koordinaterna till Värös största pestkyrkogård av Charlotta på museet, ändå hittade vi inte dit. Svårt att veta vad vi letade efter också, eftersom Charlotta sagt att vi måste dra undan lite mossa för att ens se stenarna.

-Men mamma, där är ett träd som ser ut som ett kors!
-Vart?
-Där! Kolla trädet som är som ett kors!

Och minsann om inte Bertil hade hittat Skällåkra böldpestkyrkogård.

-Men mamma, vart är kyrkan till kyrkogården?
-Eh, det är ju Värö kyrka, alltså den långt därborta över åkrarna.
-Farfars kyrkogård?
-Ja precis.
-Men varför är den så långt bort?
-Jo, för dom hade en jättesmittsam sjukdom som hette böldpest, och då ville man att dom skulle vara långt borta, så dom inte smittade.
-Begravdes dom LEVANDE?
-Nej nej, dom dog. Men smittan fanns i dom döda kropparna.
-Ligger skeletten här under?
-Alltså, det här var ju för trehundra år sen, jag vet inte hur mycket som finns kvar.
-Men måste man flytta på stenarna för att gräva upp skeletten?
-Man gräver inte upp skeletten. Dom ska få ligga nere i jorden för alltid.
-Jag undrar vilken människa som kom på att det ska heta DÖD. Det kunde ju istället ha hetat DED. Eller DAD.

Så glad över skillnaden på böldpest på 1700-talet och andra, mer aktuella pandemier.
42 döda måste ju ha varit mer än halva Skällåkra.

Uterummet: Som sommar, när eftermiddagssol skiner och isvindar stannar utanför glas och kanalplast.
Sommar med fårskinnstofflor.
Sommar med en kopp te, doktorsväska och leka-frisör.
Sommar med Det finns råttor överallt utom på Antarktis (när frisören/doktorn/patienten smiter in för ett avsnitt av Shimmer & Shine), denna lilla pärla till bok som är så mycket bättre än jag nånsin anat, jag som trodde Sara Beischer var en högst normal vem-som-helst-författare och så var hon en Bodil Malmsten.

Vi åkte till Gekås igårkväll, det var födelsedagsbarnets egen idé, han ville ha en slangvinda och Ruben ville ha en morakniv.
Och Gekås, det var öde som Skrea strand en novemberdag.
Bertil fick välja något att köpa han också, för samma pengar som Ruben.
Bertil valde tio penséer, två påskliljor och en pärlhyacint.

Så här är vi idag: Med planterarbyxorna på i trädgården.

Förmiddagsgöra i hostfabriken: Teckning åt Ellie som fyller sex år imorgon.
Det är Bertils bestämma-själv-dag idag.
Efter att storebror återvänt till skolan imorse får den lille, som hamnat en smula i skuggan bland alla läxbråk och hemarbetsutbrott här hemma de senaste veckorna, bestämma helt själv vad vi ska göra av denna dagen.
Han har bestämt macka-med-bara-smör till frukost, efter det Grinchen-filmen under filt i soffan, sen Shimmer & Shine och “sen blir det Frost!”
Tre äpplen hittills.
Han ville även öppna presenten vi köpt till Ellies barnkalas, men där fick mamman sätta stopp, nån måtta får det vara. “Då vill jag rita Finn Fem Fel till Ellie då”.
Och strax ska vi gå ut i trädgården och plantera blommor.

Ulla skickade en bild häromdagen, en gammal bild från Ängarna där morfar spelar dragspel och jag sitter med Mari, Thord och Ulla i soffan med ett äpple i hand.
Du hade alltid ett äpple i handen, skrev Ulla.
Hade jag? Det finns alltså en historia i att mina egna barn inte vill gå en meter utan varsitt äpple i handen, en anledning till att jag får köpa fyrtio äpplen åt gången och så tar de ändå alltid slut på ett par dagar.
Och bilden: Precis som min barndom ser ut i min fantasi.
Och så var det så också.
Morfar dog ett par år senare, en hjärtinfarkt i sömnen, och Rimmaregruppen blev en dragspelare mindre.
Men Ulla tog över dragspelet och lärde sej hon med.

Idag svängde vi förbi och tog ett kort på kortet, duktigt hållandes avstånd på ett par meter, inga kramar, barnen kvar i bilen till och med.
Må den här världen snart bli som vanligt igen.

Skogsmulleutmaning nummer 7: Mät omkretsen på det största träd du kan hitta.
Nu är ju inte Buaskogen utrustad med så vidare tjocka träd, snarare ett gäng vridna och vindpinade tallar och björkar, omgivna av sly och kaprifol, miljarder slingrande kaprifol.
Men ett hittade vi som landade på en omkrets av Ruben+Bertil.
Och lite kaprifol tog vi hem åt pappan, som har fyrtiofemårig födelsedag just precis idag.

Ruben tog hem “en pinne” också.
-Men kolla mamma vad BÖJLIG den är, får jag ta hem den, snälla? Jag kan tälja en PILBÅGE av den. Jag önskar mej en morakniv. Jag önskar mej inga airpods längre, jag vill ta av mina sparpengar och köpa en morakniv.

En ledig dag.
En båtfixardag.
En militärgubblekardag, med en hel låda fådda avlagda figurer från William.
Och: En mamma-och-pappa-kommer-och-hälsar-på-med-två-meters-avstånd-dag, den första nog nånsin.

Innan solens sista stålar försvinner bakom garagetaket kommer han hem, våran arbetande pappa.
Han har bråda dagar på elfabriken, sen hans kollega kom hem från Alperna och hostande stannar hemma, utan att få testas men fullt säker på vilken sjukdom det handlar om, är det övertid och extramöten och lördagsarbete som gäller för min man.
Jag tar barnen.
Han tar revisionen.

Och med alla far- och morföräldrar i riskgrupp är det kanske tur att alla mina jobb bokas av i strid ström.
Noll inkomst för egenföretagare.
Hur blir det nästa månad?
Och nästa?
När tar det här slut?
Och när har mina, också drabbade, uppdragsgivare jobbat upp en buffert igen för att ha råd att anlita en fotograf utifrån?

Det är lätt att skrämmas till sinnesrubbning emellanåt.
Sen, morska upp sej.
Och gå ut i skogen, en gång till.

Jag har tänkt tanken att vi skulle tröttna på skogen.
Att barnen skulle tröttna på skogen.
Om skogen är allt vi har, om vi går till skogen varje dag, om den varma chokladen börjar smaka tråkigt.

Hur länge ska jag lyckas underhålla dem?
Det har inte gått så väldigt länge än av förmodat osocialiserande, och redan idag var små ben lätt ovilliga till skogspromenad.

Skolarbetet som Ruben måste göra hemma ska vi inte tala om. Det har varit de här båda veckornas klart största utmaning att få honom att göra sitt skolarbete.
Samt för mej att pedagogiskt förklara hur han ska göra, utan att lägga svaren i munnen på honom.

Kan vi åka till en simhall?
Kan vi åka till ett lekland?
Nej barnen, det kan vi inte, men vi kan gå ut i skogen?

Idag fanns lekkamrater i skogen.
Korvgrillning, kottkrig och barkbåtar.

Än så länge har vi inte tröttnat på skogen.
Eller, inte jag.

Vårens första frukost i trädgården! Bananpannkaka och hallon! Hurra!

Skogsmulle-challenge nummer fyra: Spela ett parti luffarschack i naturen.
Karantän-challenge nummer ettusensjuhundrafyrtioåtta: Hitta på icke-skärm-innehållande saker åt hemmavarande barn.

Och sen kom Jad och Lola med sin radiostyrda båt i ryggsäcken och släppte ut den i dammen.
Dagens givet mest populära pryl.

Våren våren våren.

Har ni sett Friluftsfrämjandets Skogsmulle-challenge?
Så himla bra, förskolan mejlade ut det till alla hemmavarande föräldrar, hett litet tips om att skogen inte har stängt bara för att resten av världen verkar göra det.
Tre dagar, av trettio, har det hållit på, vi såg det idag och drog av alla tre meddetsamma.

Challenge 1: Gå balansgång på en sten eller ett liggande träd.
Challenge 2: Hitta saker i naturen som börjar på bokstaven B.
Challenge 3: Sitt helt tyst i några minuter och lyssna på naturen.

Ett liggande träd blev ett vindskydds trätak, B-samlingen innehöll allt från blad och barr och bark och blomma och blött, till “kolla vad de här bägge pinnarna kan: BRISTA!” och över lilla vattenhålet en av Ruben egenbyggd bro. De tysta minuterna var fågelkvittriga och stilla, och när klockan ringde efter tre utbrast Ruben: Det var det tråkigaste jag varit med om.
Snabbt ska det gå i moderna världen.
Eller inte.
Det blir nog Skogsmulle-challenge 4 imorgon, också om jag frågar barnen.

Trädkojan nere vid Båle kulle är borta med vinden.
Vinden från Danmark. Vinden från England.
Bara två avsatser tronar kvar i de bortersta björkarna, och en hög med bråte på marken.
Tio döda i Sverige nu, Storbritannien stänger sina skolor precis som Norge, Danmark och Finland redan gjort, Alvedon ransoneras på apoteket, torrvaruhyllor gapar tomma i affärerna, Petter Stordalens hotellkoncern varslar 7500 människor.
Skolor och förskolor är öppna här hemma, men en snabbändring av lagen ska göra det möjligt att stänga dem på måndag, om man vill.
Sveriges gymnasier, högskolor och universitet har redan stängt, Hugo har lektioner som vanligt, fast via Skype.
Närvaro noteras, uppgifter delas ut, uppgifter samlas in.
Vanessa hade gympa idag, hon skulle springa nio kilometer och sen skicka in en skärmdump från Runkeeper.
Eurovision ställs in, hockey-VM ställs in, fotbolls-EM skjuts upp till nästa sommar.
EU stoppar resor till EU. Sverige stoppar resor till Sverige.
I Österrike får inga folksamlingar större än 5 personer träffas, i Italien, Spanien och Portugal har man utegångsförbud.
Mina ungar har pussvänliga kinder och vill ha pannkakor till lunch imorgon.