Baloslagunen, bergsklättringen och solen som till slut vågade sej fram att värma.

“Make sure your feet are well dressed!” säger kvinnan till oss medan hon berättar om den lilla ön Imeri Gramvousa som vi är på väg ut till, och den bergiga klättringen upp till det venetianska fortet på toppen av ön, 137 meter över havet.
Vi kikar ner på våra flipflops och tänker att man lär så länge man lever, nån klättring var det ingen som nämnde när de föreslog Gramvousa till utflykt åt oss.
Men skam den som ger sej, och snart står vi flåsande där uppe och tittar ut över den lilla arkipelagen på Kretas allra nordvästraste hörn.
Det rostiga gamla vraket nere vid stranden.
Fortruinerna.
Alla fräsiga små blommor.
På Imeri Gramvousa finns det tre växter som är endemiska, stod det på en tavla på båten.
Finns bara där i hela världen.
På just den här ön.
En vildlök, någon kamomill.
Mobiltäckningen är obefintlig, bildgoogla går inte.
Jag tar bilder på nästan varenda liten blomma jag ser, omutifall att just den sen skulle visa sej vara den där endemiska lilla rackaren.
Resterna av en grekisk flagga vajar däruppe.
Vi klättrar ner igen.
Balanserar på lava nere vid stranden, kollar in vraket up close.
Det blåser kalla vindar, molntäcket vill inte låta sej luckras upp.
En kylslagen dag till havs, och mina obefintligt tränade vader lär protestera utmattat högljutt imorgon.
Well.
Imorgon är en annan dag.

Svärdfisk och prosecco medan solen går ner bakom Rodopou-halvön och färgar Lefka Ori, de snötäckta vita bergen, rosa i skymningen.
Det går att ha det sämre än såhär.

Maleme, två mil väster om Chania.
En sömnig liten by.
Inga nattklubbar, inga inkastare, inte en badleksaksaffär eller solglasögonsförsäljare så långt ögat når.
Bara en mack, en veterinär, en grill, en affär, en kyrka.
Ett fiskspa. En skola. En fotbollsplan.
En tysk krigskyrkogård från andra världskriget, då fallskärmshoppare från Tyskland invaderade Kreta just i Maleme och vann en förödande Pyrrhusseger.
En strand, full av runda stenar och därav mindre poppis än sandstranden en mil österut.

Untz-untz-älskande nattsuddares mardröm, den här byn.
Vårt hem den närmaste veckan.
Fantastiskt.

En morgon under sol.

Nu tar jag och den här Hello Kitty-kvinnan våra omsorgsfullt packade femkilos handbagage (sådana kan krävas för att hitta sistaminutenresor för trettonhundra spänn) och drar till Kreta en vecka.
Tjipp!

Du ska få ett 
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs 
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom 
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting 
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna.

Kristina Lugn, 2003.

…och sommarkvällskänslan är total.

Fredagslunch på Getterön.
”Pratar dom svenska på den här ön, mamma?”

Tokblommande körsbärs- och plommonträd, tjugofem grader i skuggan och regn på ingång imorgon.

Dör på finheten den här kav lugna kvällen.

Stilla kväll på fyrenstranden.

Inte annandag midsommar.

Så blev det påskakväll och påskabrasa.

Det här osannolika vädret.

Same procedure as last year.
Från Bengs till Ewa till Erling till Olas-Arne och Olas-Edith till uppdukad uterumsbuffé hos Hans-Erik, Elsa och Lennart.
Påsk har obemärkt seglat upp till att bli min favorithögtid.

Knatteknat i Deromeskogar och hejning på mormor och morfar som oförtrutet kutar på.

Tjugotre graders morgon.
Niklas och hans kompis hämtar Pärs gamla skateramp.
Mattias ska iväg och spela golf.
Ungarna sover och min enda plan för den här långfredagen än så länge är en kopp te.

Det här var ju ett behagligt sätt att kolla läget i omgivningarna.

Det är den artonde april och de här shortsklädda fotbollsspelarna pausar i skuggan.