I Lillesjöskogarna ikväll:
30 st små orienterare på nybörjarkurs
20 st rödvita kontroller
1 st huggorm
180 miljarder svärmande knott och mygg.

Det var inte meningen att vi skulle kvällsdoppa oss i hamnen ikväll, det var meningen att vi skulle ut till fyren, vi skulle bara om hamnen för att kolla båten, så plasten runt luckan och över kapellet hållt tätt för det hårda regnandet.
Det var meningen att vi skulle till fyren och bada, men det var i hamnen som flakan la av.
Vad gör jag när flakan lägger av och min mekaniker är i Amerika?
Jo, jag badar.
Och väntar på bättre tider.
Flakan kanske magiskt börjar fungera när vi badat klart?

Flakan började magiskt fungera när vi badat klart.
Så då åkte vi hem och åt rabarberkräm med mjölk, rabarberkräm som jag kokade innan ikväll medan lasagnen stod i ugnen.
Det är liksom ingen hejd på hur huslig jag har känt mej på sistone (vi snackar de senaste timmarna här), ge mej en surdeg så är jag snart på den också.
Imorgon tror jag att jag ska baka äppelpaj, det var längesen jag åt äppelpaj.
Eller så blir det hämtpizza och stress till orienteringsträningen.
Det låter mer logiskt.

Minns för bara ett par månader sedan då jag satt med fingervantar på inomhus för att lyckas knappra på datorn utan stelfrusna fingrar.
Då jag minst hälften av all kontorstid satt på rumpan med datorn i knät inne på golvvärmen i badrummet för att få en någorlunda behaglig jobbtemperatur.
Minns det nu.

Vi tar oss inte för något annat än hammockhäng idag, Bertil och jag.
Svullnaden har lagt sej och utomhusvarande går bra, men till Båle vågar vi oss inte.

Fyrtio barn sjunger sommarsånger och dansar shuffla shuffla för fulla muggar och mobilfilmande åskådare.
Ett barn står och gnuggar sej konstant i ögonen.

Vad det var som blommade på Båle ikväll har jag ingen aning om, när vi kom dit såg han ut som vanligt.
Tio minuter senare; som Mike Tyson efter sjutton ronder.
Googling av strandnära allergena växter gav gråbo, gråbo har jag ju hört nämnas på pollenrapport.
Det blev en kort utflykt ikväll, för ju längre vi satt där i gräset och fikade, desto svullnare blev ögonen.
Inte ens nere på krabbstenarna släppte det, trots att det ösregnat så mycket idag att jag trodde att allt pollen sköljts all världens väg.
Hem till medicin, dusch och nya (icke utomhustorkade) lakan.
Lilla fina unge.

Rätt kul att sluta nian ändå.
Hela veckan har de olika klädteman.
Imorgon: Back in the days.
Vi dammar av Mustangen till skolan!

Jag vet inte jag.
Häromdagen var det en notis i tidningen om att invånare på Öckerö har hört av sej till kommunen med klagomål om att det är för lite vatten på badplatsen.

Morsdags- och fyraårskalas hos Agnvallarna idag.

Norra Hallands ungdomsserie, och Ruben till skogs.
Han är inte jättefokuserad därute, är han ju inte.
Chanspassar kartan och väntar på att jag ska säga nånting mer positivt än "försök igen".
Det går hujedamejfort i nedförsbackarna, men inne bland träden är det roligare att plocka pinnar och dra tupp, höna eller kyckling än att ha koll på vilket håll vi ens kom ifrån.

På arenan har födelsedagsbarnet såpbubbelbonanza med en massa nya nylonklädda kompisar.
Det heter arenan nu.
Inte TC längre som när jag växte upp, hör man ju hur mossigt det låter, TC, tävlingscentrum.
Arenan är fräckt.
OK Löftan har skitsnygga dräkter med Lillesjökartan tryckt på ryggen.
Kanske dags för en sån nu.
Kanske dags för två.

Dom här bägge fina hurrar vi för idag!
Hurra!

Det är väl bara den här ungen som sover sej igenom en hel Ja må han leva och inte ens öppnar ena ögat för att kolla in presenterna han får på sängen, dagen till ära hemma i mitt gamla flickrum hos mormor och morfar.
Andra ungar ligger väl andäktigt spända cirka tre timmar innan nån ens börjar tassa uppför ett trappsteg, tänker jag.

Kvällsdopp, kvällspicknick, kvällsregn i horisonten.

En födelsedag i maklig lunk.

Okej, ungar, sa jag, där under äppelträdet.
Ska vi gå in och lägga oss, eller ska vi gå ner och ta ett kvällsdopp?

Fånig fråga.

Tacksamheten över att vi bor just här.

Polisförhörsdag och deadlinedag, jag klarade båda.
Det första dock bara hjälpligt, eftersom experten på vad som fanns och inte fanns i båten före gårdagsnatten är på andra sidan oceanen och har det bra.
Ikväll städade vi upp därnere en smula, tog ett tjugoettgradigt dopp på andra sidan stenarna och stannade på fantastiskt fint brygghäng i Kjell och Kristinas sjöbod.
Och innan läggdags; picknick under äppelträdet.
Fruktsallad, vindstilla och en dalande sol.

Dramatisk förskolelämning imorse.
Tre blåljusblinkande polisbilar stoppar linjebuss, drar ut tre killar som ser ut att vara i Hugos ålder och brottar ner dem på marken.
Bertil bara gapar. Jag med.

Jag kollar hn.se efter lämning.
"Stökig natt i Halland. I Bua hamn upptäcker man att personer gör inbrott på hans båt, mannen larmar polis, polis griper fyra misstänkta vid busshållplats."
Hm.
Bäst att gå ner till hamnen och kolla båten.

I hamnen ligger vattnet blankt som en spegel, kav lugnt, blått, varmt.
Båtens kapell har ett gapande hål i taket.
Lanternepinnen på taket är knäckt.
Fönsterluckan ner till kojen är bortsparkad.
Och på däck kryllar det av bruna fotspår i morgondaggen.

Ja, det blir alltså en dag i hamnen.
Jag borde sitta hemma och göra ut ridskolejobbet från i fredags och biologiexkursionen från igår, men istället får jag hänga i solen med en trevlig polis och lära mej allt om hur man säkrar fingeravtryck och hittar skospår.

Mannen som upptäckte alltihop sov på sin båt.
Han vaknade av att nån klev på båten, kröp sömnigt ut och trots den arla morgontimmen var han vaken nog att snabbt ta en bild på dem med mobilkameran.
Killarna pep iväg, polisen kom, såg bilden, sa "Jaha, det är dom" och tog upp jakten.
Och en stund senare; kalabaliken som jag och Bertil blev vittnen till, på väg till förskolan.

Morgonens spegelblanka hamn har fått ett lätt mittpådagenkrus.
Arne, Mia och Nikki kör ut i fjorden.
En segelbåt går på grund i hamnen, hamnkaptenen kommer till undsättning och drar loss.
En polishelikopter hovrar i skyn.
Och på däck ligger en forensiker med vapen vid höften och nosar efter bovlämningar.

Mattias vaknar nån gång framåt våran lunchtid, och över facetime förstår jag att det är en smal liten lycka att det är en hel Atlant mellan honom och snorungarna som gjort det här.

När forensikern är klar och jag återigen får tillträde till vår båt kommer mamma och pappa ut och fixar ihop kapellet med silvertejp och gör ett nytt fint förhoppningsvis regntätt luckfönster av byggplast.

Pappa! säger Bertil uppspelt till Bostonfiguren i facetime-telefonen vid läggdags.
Pappa, dom där tjuvarna som jag och mamma såg imorse som polisen tog, DOM HADE STAMPAT SÖNDER VÅRAN BÅT. Men morfar har kommit och lagat den igen.

Minns ni Esmat?
Jag träffade honom i höstas, bara två månader efter allt det hemska som hände.
Och jag träffade honom återigen idag.

Esmat och hans bror Asad kom till Sverige från Afghanistan, Asad nästan blind, lillebror Esmat hade fått leda honom genom Europa.
Bröderna sökte uppehållstillstånd men fick avslag, de skulle skickas tillbaka, trots att det inte fanns någon familj i Afghanistan som kunde ta emot dem.
Så får man inte göra med barn, men Migrationsverket kom då så fiffigt på att Asad, som ju hunnit fylla arton, kunde bli minderårige Esmats "ordnade mottagande" i Afghanistan.
Asad utan ögon, Asad som fått bli omhändertagen av sin lillebror genom hela flykten.
Asad förstod.
Och tog sitt liv.
Esmat fick uppehållstillstånd.

Nu vill Esmat se om det går att hålla staten och Migrationsverket ansvarig för det som hänt.
Asad är borta, inget kan få honom tillbaka.
Men upprättelse kan åtminstone bli något slags plåster.

Tidig morgon i Floda, solen värmer på allt som sticker upp ovanför gummistövlarna, och vid Säveåns strand drar studenterna på biologiprogrammet på sej vadarbyxor för att undersöka bottenliv.

We've got Salah!
Oh Mane Mane
Bobby Firmino
But we sold Coutinho.

As follows:
Man gör tonfisksallad (som man älskar), fast blandar inget.
Sen sätter man skålarna på bordet och låter ungarna själva komma till bordet och såväl retoriskt fråga som själva utbrista: "Vad blir det för mat? WOW, TACOS!"
Och man svarar: Japp, tacos. Fast utan köttfärs. Och utan tacobröd.
Och så, när dom pekar på tonfisken och skeptiskt frågar: Vad är det? så svarar man att det är specialfisk som specialpassar ihop med majs (som dom älskar) alldeles specialbra.
OCH DÅ ÄTER DOM DET.
Alltihop äter dom.

Den sköna lilla lyckan i att det inte gör något att man ingen matlåda har till imorgon.