Lite skogspromenad också, så är den här miniresan komplett.
Pulshöjande bergsklättring upp till Svens altare och “Orusts vackraste utsiktsplats”.
Vi ser såväl Hållö fyr som hela Lysekil och Skaftö, men hittar bara tre kyrkor av skyltens utlovade elva.
Har en ju sett fram emod å se alle desse körkera, sa Mattias. Kan en ju reklamera, den udsikta.
Sen fortsätter vi godmodigt traska in i skogen, utan att närmare notera att vi nu följer blå prickning istället för gul.
Och när vi strax kommer fram till en (för oss) lite förvirrande skylt som avslöjar det hela, väljer vi ju inte det självklara sättet att lösa denna uppkomna situation, alltså att följa de blå prickarna tillbaka till Svens altare och gå vidare på gul prickning därifrån.
Nejdå, vi litar på vår (den av oss som tror hon är en levande kartexpert) lokalsinnliga intuition och följer “Vackre väg Wismar”, dock först efter att ha googlat densamme för att se om några detaljerade Bohusledskartor dyker upp (vilket inte sker, det enda som dyker upp är “Sju stopp du inte får missa i tyska Mecklenburg-Vorpommern”).
Sen är vi lost in the middle of the woods med bara kartappar utan utmärkta stigar på, samt en kompassapp som bara snurrar runt runt och ber att kalibreras om och om igen.
Jag är så nära att ringa pappa och fråga om det finns några andra appar man kan ladda hem som är lite mer orienteringslika och sträcker sej över norra Orust, när Mattias ropar “därborta ser det ut som gräs, det kan vara en trädgård!” och det är gräs, och det är ett hus, och till huset kan man köra och vi är lyckligt på väg längs skogsvägen mot bilen igen.
Happy holiday!
Och solen skiner.
