Ett barn åkte till Rolfstorp, ett annat åkte från Bua och mönstrade på.
Ett tredje kom ner och hängde i båten, nu när vi ändå la till nästgårds en hel helg.

Tog vi båten till Varberg då, åt indiskt och sushi, spelade kort med Mattias förbipasserande jobbarkompis, samt klubbade på Nami Bold till Basement Bromance Band.
Väldigt fin dag, faktiskt.

En sol går ner och upp och jag vet inte.
Livet.

Tillbakaschvung på sol och värme, och trädgården är glad ikväll.

Affischbildsfotografering till nästa års Nordenpremiär på Teater Halland:
Utflykt till Hanging Rock.

Söndagskväll i Lindome, med lax och Liverpool.

Söndagskonstrunda med finissage av Art Inside Outs utställning på Tjolöholm.
Nån konsert med Sara Parkman i slottskyrkan blev det inte, hon är sjuk och har ställt in.
Så väldigt synd, den hade jag sett fram emot hela sommaren.
Men istället följde hela familjen med på en egen liten spatsertur runt slottsägorna.
Tilda Lovell och Karin Drakes videoinstallationer i slottsrummen, Jesper Thuors troll och oknytt längs skogsstigen och Ann Eringstams mystiska fotografier på ladans loft.
Vi gick lite efter (och lite före) själva resten av visningsgänget, då Hostan Hostansson och hans crew gjorde bäst i att hålla sej för sej själva.

Ett magiskt ställe, det där slottet.

Lördagskväll te Tross när blåsregn och åska inte bjuder upp till dans på båt.

Det blev en hel vabbvecka av den här.
Hosta och feber och ynk.

Men tur ändå att läsa bok under filt ihop är det bästa vi vet bägge två.
Och vi har kollat igenom massor av roliga djur och naturdokumentärer på SVT play.
Har ni sett när trådstjärtsmanakinen parningsdansar?
Vi vred oss av skratt i soffan.
Och den lilla genomskinliga änglavingen, som svävar så ljuvt i vattendjupet, jag hade inte en aning om att den fanns?
Som en sagofigur på låtsas.
Tills den öppnar huvudet och fyra brandgula tentakler fälls ut och förvandlar den till ett litet monster.

Djur och naturkategorin på SVT play, och skatten som finns där.

Det finns en första gång för allt.
Ikväll var det första gången vi fick åka ut på egen sjöräddning och med ekan bogsera hem tre ton båt!

Andra skoldagen, höstterminen är igång, allt är som vanligt.
Eller iallafall nästan som vanligt, för den ene av mina frukostkillar har fortfarande feber och får sova kvar.
Men med den andre är det:
Väcka - fråga vilken frukost - låta sova lite till - göra frukost - ropa frukosten är färdig - gå upp och klappa lite tills liv finns - tända ljus - koka te - packa frukt och eventuell gympapåse medan kläder kläs - äta frukost - borsta tänder - högläsa bok i soffan tills Alfred knackar på - krama hejdå - vinka genom fönstret.
All is fine.

Det blev lite otippat en hel lång dag på Vendelsö.
Morgonte i aktern med den fortsatt febrige. (Ska inte penicillin ta feber också?)
Långpromenad runt Punschviken inklusive fel vägval som blev geggig kostig, men nu hittar vi åtminstone nästa gång.
Slånbärsprovning innan första frosten, med munnar helt ihopdragna och tömda på saliv.
Bokläsning på såväl vatten som land och bubbel på picknickfilt i solen.
Fortbygge, krabbfiske, tumkrig.
Andäktiga rysarhistorier vid lägerelden och spökpromenad på det, med oförklarligt uppflammad brasa (kan ha varit Mattias som stod beredd att spotta ut Minttu black (som ingen tyckte om) i elden) och läskiga dunkningar från förbränningstoaletten (kan ha varit Peter som utrustat sej med kedjor och pinnar), så skrämmande att två niondelar av barnaskaran lämnade i gråt och jämmer.

Sommaren var inte slut bara för att semestern var det.
Tack, livet.

Över Vendelsö går solen ner och månen upp.
Fem Buabåtar på bryggan.

Ösregn och störtskurar drog bort, blåhimmel och sol drog in.
Varenda liten ställningpinal har efter massor av ockuperade semesterveckor äntligen lämnat vårt hus och nu är det sopat och städat och plockat och rent och frukosthörnsmöblerna har fått flytta tillbaka, kvällssolsaltanen är vår igen.
Taket är blänkande nytt och gavlarna och vindskivorna passade klätterapan bredvid mej på att måla också, då han ändå hade en smula ställningshjälp.
Inget ont, och så vidare.

Lillebror knallar iväg till första dagen i mellanstadiet, storebror drar täcket över feberhuvudet och missar första dagen i nian, och jag kickar igång hösten med en dag på Konstnärernas Kollektivverkstad.
Regnet öser ner över Hamnmagasinets takåsar och Sonia Hedstrands föreläsning, hon ler upp mot takfönstrenas dån som närapå överröstar henne ibland, och Varbergs hamn där nedanför är knappt synlig i allt det dundrande grå.
Av Getterön på andra sidan hamnen syns noll och inget.

Utsikter och insikter.
Om jag haft rätt verktyg för ateljésamtal redan när jag gick på Konsthögskolan hade jag gjort det med lite högre buret huvud.

Ikväll kunde en nybliven karthittarkille använda sin nyköpta orienteringströja för första gången.
En riktig liten Löftan-pojke, som om han aldrig gjort annat än sett ut som alla de andra blågrönvita barnen.
Och plötsligt ingår han i ett lag på DM-stafett nästa söndag?

Det borde vara nu jag själv börjar med orientering igen.

Stilla mulkväll med febrig och ofebriga, samtliga i behov av lite luft.
Ett landhav av ljung, två kebabpizzor, tre fiskebåtar ut genom gattet och fyra starter av den hundra år gamla OS-grenen längddykning, där deltagarna skulle gliddyka så långt som möjligt utan att gå upp och hämta andan, och helt utan att röra sej i vattnet.

Det blev en mager skörd på fyra plommon när vi gick ut och skulle plocka, lilleman och jag.
Tre lila och ett gult.
Vartannatårs plommonprakt stämmer.
Storebror ligger därinne med feber och öroninflammation, honom fick jag köra in med i morse till doktorn i stan, med sprängande värk.
Piggelin, penicillin och onsdagsgodis.
Det är tjugosju grader i skuggan och ställningsbyggarna har kommit tillbaka och börjat riva, bara hälften har de lämnat kvar.
Nu kan vi snart möblera uteplatserna igen, morgonhörnan, kvällsaltanen.
En frukost i trädgården.
Jag har längtat.

I sextio år har Arne fiskat, i femtiofem har Kjell.
Nu är Ganler ett par veckor bort från att gå vidare till nya fiskevatten och nya fiskare på Hönö, och bröderna Svahn får välförtjänt vila från trålar och tampar och tross.
Snart en fiskebåt mindre i Bua hamn alltså.
Som mest har här funnits tjugo båtar, nu är det bara ett par tre stycken kvar.

Än går det att knalla ner till hamnen när båtarna kommer in på morgonen och köpa sej en påse nyfångade kräftor.

Hurra för hemgång!
Nog för att sköterskorna i Halmstad varit beyond bäst, men hemma är ändå alltid hemma.