Tidig timma, vattenfylld motorvägsfärd med kaskadomkörningar av långtradare, incheckning på SAS flight mot huvudstaden.
Lugn i luft, renklämma jag inte kan äta, längst fram med extra benutrymme.
Hyrbil på Arlanda, nollgradig dimma, väg 290 utan fartkameror.
Skog, skog, skog.
Skog, skog, Forsmark.

Ja, av förklarliga skyddsobjektsskäl blir det ju inga bilder från själva målet.
I säkerhetsskontrollen på väg in till verket satte de no-photo-klistermärken på såväl min mobil som min dator.
Väskan i övrigt var full av andra kameror, som slapp märkas.
Tur.
Hade så att säga varit ett ogjort ärende annars, det här.

Trots att han snart fyller fyrtiotre är det samma visa som det alltid har varit när den här karln kallas in i ofullständigt fiskmåslag och ränner ut på plan.
Hans facit de senaste tjugosju åren:
En sjuherrans massa mål och lika många utvisningar.
Tryggt att inget är nytt under solen.

Förmiddagens sol blev till råkall dis och dimma, och vi gick på bio.
Fyra biljetter till Monky, äpplen och pepp, men det var ingen som hade talat om hur sorglig filmen var. Tre minuter in rann tårarna och sen slutade dom inte rinna förrän långt efter att filmen var slut.
Väldigt bra film.
Som livet.
Fyra små rätter på Pinchos, och sen: ut i dimman igen.

Gå på kafé, det gör vi nästan aldrig.
Obegripligt faktiskt.
För det var ofantligt mysigt.
Trots att ingen av oss åt annat än grädden på semlan.

Happy happy happy.

...heter en skolföreställning som Teater Halland sätter upp i höst.
Idag fick Lovis och kaninen Sally knalla upp på fästningen och modella till affischen.

Världsrekord i långliggande snö i Bua: Tre dagar, and counting.

Jag älskar bebisen, säger Bertil. Jag tror den gillar mej också.

Nåja. Bebisälsket var inte ihärdigare än att en upphittad Bamsetidning hägrade mer.
Men Å lilla Alicia Viola Sonja vad du luktar gott. Och du är liten som en fågelunge, och alldeles snäll, alldeles tyst.
Och nä, det är inte mamma Mikaela som sitter bredvid Bamseläsarn där i soffan. Det är mormor Camilla, trettionio år ung.

Om det blev jordbävning här skulle jag tagit våran båt, säger Ruben. Jag skulle ha räddat Bertil först, för han är minst i våran familj, han har levt kortast tid. Sen skulle jag ha räddat Mikaelas bebis och så skulle jag ha räddat hela min klass. Sen hade det nog varit fullt på båten.

Jag kan säga Alicia, säger Bertil. Jag kan säga Emelia också.
Fast nu kommer ju bebisen inte heta Emelia, säger jag. Det var ju bara i magen hon hette Emelia, nu passade hon ju bättre som Alicia.
Men jag KAN, säger Bertil. Och jag vill gifta mej med bebisen. Kan vi göra det idag?

Tre nätter har jag varit i Helsingborg och Malmö och jobbat, och hemma har snö fallit.
Han skulle visa mej sina snögubbar när jag kom hem.
Men den stora snögubben hade redan rasat ihop.
Denna blev inte lika bra, men ändå fin, sa han och satte sej på huk bredvid mittemellangubben.
Då rasade den också.
Bara minsta gubben står ännu kvar, som lutande tornet i Pisa under äppelträdet.
Vinter på västkusten, del sjuttontusenfyrahundratvå.

Det är varken en barnföreställning om fröken Långstrump eller en mitt-i-naturen-nycirkus som Malmö Opera sätter upp i vår. Det är historien om prins Pippin, Karl den Stores son.

Och den här castingen. Så smällperfekt fantastisk att den ene överträffar den andre.

Farmor Berthe. Johannes Wanselow. "Som en blandning mellan Rickard Söderberg och Marianne Mörck", säger han själv. Jag håller med.
Karl den Store. Michael Jansson. Sicken kung.
Prins Pippin själv. Oscar Pierrou Lindén. Sicken... ja, prins. Goes kung.
Katarina, en ersättnings-Katarina som glider in och tar stämbandssjuk Perrellis plats som en glitterdrottning i paljetter. Åsa, min Åsa Fång. I högform.
Drottning Fastrada, Pippins mamma. Nina Pressing. Som fick ta Åsas plats när Åsa tog Charlottes. Sång, dans, akrobatik. "Sånadär bakåtvolter hade jag aldrig kunnat göra" säger Åsa. Win-win.
Pippins lillebror, Ludvig. Kitty Chan. Energisprudlande wannabe-kung.
Och så mannen som jag får slut på superlativ om varenda gång jag ser honom kliva in på en scen. Spelledaren. Lindy Larsson. Jag älskar Lindy Larsson. Alla former av Lindy Larsson.

Det här är historien om prins Pippin, och historien om prins Pippin går ni och ser.

Slätter rusar, snö i fläckar, vädret lika grått som nånsin.
Januari, jag är inte jätteförtjust i dej.

Vi börjar året lugnt.
Jag har lovat mej det, att inte stressa upp mej, stress är dumt och oro är dumt.
Det dummaste av allt: Oro som i slutändan inte hade behövts därför att allt blev bra.
Men med ett eget företag är stress och oro ofrånkomligt.
Ibland har jag så mycket att göra att jag inte fattar hur jag ska orka, det ringer fler och fler uppdragsgivare och jag klämmer in och pusslar, jobbar till midnatt mot deadlines och försöker fixa övrigt liv upptill.
Så var det i höstas.
Ibland så ligger telefonen tyst och mejlboxen tom. Länge.
Så är det nu.

Jag listar saker jag vill göra om uppdragen sinar och jag inte får fler jobb.
-Skriva barnböcker.
-Börja på keramiklinje på Löftadalens folkhögskola.
-Resa, fotografera och skriva resereportage.

Denna veckan skissar jag på googlingsbara reseguider från ställen jag redan besökt, att lägga på min hemsida.
-Split på 72 timmar.
-Äventyr på Langkawi.
-Tyrolen med barn.

Och så behåller jag Bertil hemma ibland. Använder upp alla sparade föräldradagar som annars kommer ryka när han fyller fyra år. Nya tider nu från Försäkringskassan.
Jag låter honom tryna tills han vaknar, äter långa frukostar och soffhänger framför teven och spelar spel. Hela dagar i pyjamas.
I veckan har vi sett Gordon och Paddy på bio och varit och fikat hos min kusin Anneli i Stenstorp.
Sen kommer Ruben hem efter skolan och då gör vi fruktsallad och glass.
Mycket o-oroligt, alltihop.

Idag blev frukosten rund. Allt utom mina knäckemackor var runt.
Magiska bandithjul! ropade Bertil förtjust och högg direkt in på blåbären.

Oro är dumt.
Alldeles särskilt oro som i slutändan inte hade behövts, därför att allt blev bra.

För små pinnaben håller isen.
För stora gobbatroll, nä.

Å, nu är jag en såndär hjärtögonsmileymorsa, men alltså, när Alva och Bertil drar ner persiennerna för att natta alla dockor och sätter sej i sängen och läser "Ta fast Fabian" för dom, och när sen Bertil får feeling och tycker det verkar gött att även han ta en tupplur, i Alvas knä.
Ja, då räcker knappt hjärtögonsmileysar.
Då dåndimpar jag.

...och en stund på bryggan.

Man behöver ju inte krångla till det så värst mycket på jullovet.
Det räcker ju att bädda upp luftmadrasser till oss alla fyra i vardagsrummet, och somna i brasans sken.
Lite som att tälta i skogen, fast varmt, och med den relativa okrångligheten när någon säger "mamma, jag är kissig" mitt i natten.

Nio år var hon när jag kom till Bua, lilla Mikaela.
Idag kom hennes och Rasmus bäbis till världen.
Vilket gör Camilla och Pär till mormor och morfar, och bägge två är yngre än mej.

Happy happy happy hej!

...innan regnet började falla. Igen.

Förra veckan var vi på Halmstads äventyrsbad en knökad annandag, åkte virvelfors och rutschkanor och övade bentag.
Idag åkte jag och Ruben till Veddige simhall, långt från äventyrsforsar och hinderbanor men lagom till skattjakten som hade utlovats 16:30 (som vi dock inte såg röken av, eftersom det då fanns ett barn i hela bassängen. Ruben.)
Så vi... övade bentag.
Och plötsligt hände det.
Ruben simmade tio meter på det djupa.
Vände om.
Och simmade tillbaka och fortsatte över hela det grunda också.
25 meter! Överlycklig flämtande unge.
Simlärar-Daniel var på plats som badvakt, kontrollerade ytterligare en simning och voilá:
Silvergrodan OCH guldgrodan!

Den här ungen fick, trots att det bara är onsdag, åka ner till Karlsson och köpa en stor godispåse, som han blivit lovad sen simskolan förrförra sommaren, då han började grodankämpa.

Januari börjar året med översvämning på Båle, till ungarnas stora glädje.
En upphittad plastlåda blir ett fartyg och en blå bunke en medtävlande Finn MacMissil-båt.
Vågtestning och dynskutt.
Kolla en Ringhalsboll! ropar Ruben och plockar upp en liten renskula.
Kolla en Ringhalsvolt! ropar Bertil och rullar nedför sanden.
Bakom dynerna är det lä och semester.
Solen alltså.
Vad den gör.