Den tar sej, våren.

Valborgsmässoledigheten bröts när Aftonbladet ringde.
Flygkrasch i Morup.
Äldre man med yngre passagerare skulle ta lilla flygplanet från Borås och söndagsåka luftvägen ner till Morup och hälsa på några kompisar. Och så slår de runt när de ska landa.
Gick bra för dem, vad det verkar. Slog upp huvudet mot instrumentpanelen, men inte mer.
Jag ringde Niklas på väg ner, min känning i Morup, min potentiella vägvisare till oskyltat åkerflygfält.
Och Niklas kunde inte bara lotsa mej rätt till flygfältet, utan även presentera mej för sin Farsa Flygfältsansvarig, som i sin tur kunde skjutsa upp mej hela vägen fram till ett par meter från vraket.
När sen bilder var tagna och film filmad, fanns det inte täckning nog för att koppla upp datorn med mobilen och skicka allt till redaktionen. Då kliver Niklas in igen och visar mej till röd stuga med halmtak, där Polarn Roger bor, med wifi och allt.
Lokalkännedom är bra i mitt jobb.
Lokalkänningar ännu bättre.

Det är skönt när inte ens problem är värre än huruvida en ska klippa av sin minste lille unges rätt långa men o-luggiga hår eller om en ska låta det vara.
Mamman vill klippa. Ibland.
Pappan vill det inte.
Ungen vill absolut inte. Bettil ha ett LÅNGT hår, säger han. Förutom när det ska kammas. Då går det bra. Imorgon. Vid varje kamning vill han klippa sej imorgon.

Det här är Ruben vid nästan tre. Och Bertil idag, vid nästan tre.
Så nära jag kommer att försöka tänka mej hur det skulle se ut.

Lång allhövdad frukost, kuddhoppning inne och solhagel ute.

Tidig fredag eftermiddag, efter ösregnig tur mellan blöta långtradare upp till Akzo Nobel i Bohus och sedan efterföljande porträttagning av styrelse på Ringhals, hämtar jag Bertil extra tidigt.
Kanske ändå lite för tidigt...

Med utsikt över Göta älv och Bohus fästning sitter Nina och labbar, i förlängningen, fram färg.

...eller jag menar det svarta.
Flykten från en kärnvapenförstörd och ödelagd jord, mot Mars.
Felstudset.
Det oändliga ingentinget.

(Och vet ni, om vi inte börjar ta hand om vår jord kan allt det här bli sant.)

Aniara på Malmö Opera.

Ikväll fick vi biljetter till La Gioconda och kunde gå på opera på riktigt.
Tillsammans, utan jobb.
Fancy schmancy!
Två operor på två dagar för hon som aldrig tidigare gått på en enda.

På väg upp till kvällsmat på Möllan låg det plötsligt bara där på vägen.
Efter lilla musrestaurangen borta i kvarteren mot St Knut - Tjoffsans tivoli!

Ett rymdskepp på väg ut i oändligheten, efter Harry Martinsons femtiotalska framtidsepos.
Off we go!

Vårens sista operavecka, och kolla vem som hänger med mej!
Slut på ensamma restaurangkvällar, nu är det jag och Sofia som får tre hela dygn ihop.
Ja, minus lite jobb då.
Värsta sviten har dom ordnat fram åt oss också, Teaterhotellet, med soffa och allt.
Hej Malmö!

Välkommen Therese! (Och välkommen Pierre, förstås.)

Vitsippor, maskrosor och styvmorsviol.
Vilka tre länder dricker mest kaffe?
Hur lång är Kinesiska muren?
Stentorn på stranden.
Hur många poäng får man för en touchdown i amerikansk fotboll?
Hur många bultar finns det i Ölandsbron?
Fika i lä.
Fint sällskap.
Bra söndag.

Alltså dom här små pluttsöta yrhönorna Sven och Hjalmar. Som inte är några hönor alls då, utan getbebisar. Och så morsorna Greta och Doris som lunkar runt lite mer Ferdinanskt.
Sven tuggar på min klänningsfåll ideligen, ställer sej på bakbenen mot sin då jämnlånge kompis Bertil, och snor den senares pinne till tilltugg.
Inatt rymde dom när Sofias provisoriska lastpallsstaket blåst vält i stormen. Men dom rymde inte så långt. Som tur var. Borta bra men Brettes bäst!

...och den långsamma vägen bort te Brettes.

Poo och Fredrik, finally!

Det är fortfarande vinteroverall på här i vårt västkustska blåshål, men i Ambjörntorp vårsår bonden säd mitt i den orkanstormande isvinden.

Giovanni, laserlabbet och den kalla koppen te.