Ett jomla bygge för att eliminera allt utanförljus och få det så jämnt och snyggt som möjligt.
Jewellery photography - ingenting är omöjligt för Jonas Arneson och Thomas Carlén.

Jag åker buss idag.
Det finns ett tomt säte på bussen, det är bredvid en mycket välkänd profil för ett parti jag inte tycker om. En man jag föraktar, faktiskt.
Jag ställer mej i mittgången istället. Mannen ser det och flyttar sin väska, makar på sej, gör rum för mej. Att stå kvar i mittgången då hade ju varit ett statement. Jag hade kunnat stå kvar. Men nu gör jag inte det.
Jag sätter mej.
Och vi pratar. Chitchattar liksom. Om hur dagen varit. Absurd känsla.
Vad jag egentligen vill fråga: Hur känns det att vara så hatad?
För jag undrar verkligen hur det känns. Att vara så råbarkat fast i sina åsikter att man tar hatet från människorna. Visserligen människor man då i sin tur föraktar, såsom jag faktiskt föraktar den här människan jag sitter bredvid.
De andra på bussen skrattar och skämtar.
-Får jag låna din mobilladdare?
-Vill du verkligen låna den? Jag ska ha det innestående på dej till nästa talmansperiod.
-Nej, den funkade inte, här får du tillbaka den!
-Redan?
-Ja, jag kan ju inte låna den på de premisserna du gav!
För det är en buss full av politiker. Inte linje 615 mellan Bua och Varberg direkt. Jag är på jobb, och åker buss med dem jag följer.
Det är bra stämning i bussen. Lite som en fredag. Dom slänger käft och skrattar. Jag skrattar också. I den här bussen känns ingen hatad. Det här är en buss med jobbarkompisar på resa. Fast ingen har ju satt sej på platsen där jag nu sitter, då.

När jag kommer hem läser jag en ledare som Linus Malmborg delat på Facebook.
Den är helt fantastiskt bra.
Hur länge som helst har vi i Sverige kämpat för att få kvinnor att våga anmäla våldtäkter. Det har kampanjats och utbildats och skrivits, och det har gett resultat, enligt Brottsförebyggande Rådet har antalet anmälda sexualbrott ökat markant i Sverige under de senaste tio åren – från 12 100 anmälningar år 2006 till drygt 18 000 år 2015.
De här siffrorna använder nu min bussgrannes kompanjoner för att utmåla Sverige som ett dåligt exempel, utomlands.
Läs Evelyn Schreibers text, den bästa idag.

Han är lika gammal som jag, mannen bredvid mej på bussen.
Medan mitt gymnasiejag satt i baksätet när mina lite äldre, snygga, tuffa kompisar spelade Ultima Thule på bilstereon, blev han nazist.
De flesta växer ifrån sina osäkra tonårsår, får egen självkänsla, kan tänka ett steg längre.
Ett steg mänskligare.
Det är lätt att säga att i fel sällskap kan vad som helst hända, att i en parallell värld hade det kunnat vara jag.
Men det hade det inte.

Ett steg mänskligare.

Sånt här gillar jag.
Med sånt här blir februari behaglig.

Sol, fem plus och sista isveckan på Sjöaremossen.

Lite konstsnö åt vinterlängtande västkustbor, vurpor i det vita, hamburgare, korv och eld.

Ruben och Anon har inget ipadlov.
Anon och Ruben snickrar och pysslar halsband som de sen ger sej ut och säljer.
Tjugoen riksdaler förtjänade!
Samt starka fingrar, hjärngympa och frisk luft.

Ruben försvann iväg på bio idag med Anon och Lola, han får sitt sportlov ändå trots allt.
Bio, lek och så lite ramprutsch hos grannarna som lämnat oss och katterna för tre veckors Amerika.

Bra väg mot feberfrihet: Fika på Kassett i Varberg.
Han fick peka på vad han ville bakom glasen.
Våfflor, bullar, bakelser.
Han pekade på den fjärdedels jordgubbsbiten som låg ovanpå en Kärleksmums.

Snälla Andreas bakom disken vände sej om, rotade lite i skåpen och sa: Jag känner att jag måste lägga till lite extra jordgubbe här.
Kassett, folket. Smashingly mysigt.

"Vi åka vagnen?"
Tre sekunder senare är vi ute.
Oerhört lättbedda idag.

(Ja, eller iallafall tre sekunder efter att först ha konsulterat Åsa om huruvida den ordnade vården säger bu eller bä till instoppade promenader med febrig unge då. Åsa, vår saviour i allehanda sjuksituationer. Som att folk skulle fråga mej om kameraprylar jämt. Med skillnaden att jag inte kan andra kameraprylar än mina egna.)

Han pendlar mellan att leka kurragömma bakom nallen, att försöka äta en piggelin men välja nappen istället, och däcka bland kuddarna under trappan.
Stackars liten skrutt.

Skulle ju bli ett istället-för-jullovet-lov.
Jullovet spolades bort i allehanda sjukdomar, tuminfektioner, operationer och sjukhusvistelser och av allt vi tänkt hitta på blev intet, så nu laddade vi för ledigt sportlov istället.
Skidor och pulka på konstsnö i Åkulla, bowling och lekland, skridskor på Sjöaremossen.
Och så hamnar vi här, måndag morgon.
Trettionio komma sex.

Det regnar in bilder på facebook. Mitt pissiga dokumenterande är upphjälpt. Och above all: Mister Malmborg and the pumping heart band, live and direct från Svarta Lådan.

Kunde man ju räknat ut med lilltån. Att om man nu ska välja nån gång att gå på fest utan att ta med kameran, så ska man inte välja just den festen som Emil och Emma styr upp.
För när Emil fyller fyrtio, får samtliga gäster ställa upp som statister på Malmborgs egen variant av Beatles Sgt-Pepper-skivomslag. Vi får också avnjuta en simgymnastikuppvisning signerad Emma, Frida, Linus och Putte. Det blir även grispruttdans och spontan maskerad där Tekla och Ruts rum ställts iordning till magnifik bytaom-garderob, med alla utklädningskläder man kan tänka sej. I köket dansar en gul banan omkring med en riddare, en magdansös svärmar runt Kermit och mitt i alltihop smyger en postiljon omkring och lyfter på hatten. I hallen åker kraftmätarpulten fram. Emil står och fyller noggrannt i allas resultat, när turen kommer till mej hojtar han att jag fick åtta sist och jag säger att jag inte gjort det innan nu, och han säger: Jo. För flera år sen. Han får stryka min gamla åtta till det dubbla. Emelie kommer upp i tjugo. Mattias, som är sådär odödlig som män i fyrtioårsåldern är när dom går på kalas, bryter nästan av sej sin skadade tumme på kuppen. Födelsedagsbarnet själv klämmer till med sextiotre.
Det är aldrig återkommande bilder överallt, hela tiden. Och jag har bara en sketen liten långsamstartande och långsamknäppande mobil att försöka ta dem med.

När du fyller femtio Emil, då har jag med mej kameran.

Vem har sagt att den perfekta semestern inte kan innehålla lite regn?
Jag får hänga med min man och Emelie och Andreas, vi får lång lyxig hotellfrukost på vårt pangfynd till hotell, shopping, vernissage och Pinchosmiddag, och vi har inte bråttom någonstans (förutom till Systemet som stänger klockan tre och tydligen har landets bästa utbud på obskyra danska ölsorter).
Hemma har ungarna high happy life med barnvakterna Krille och Maria, och farmor.
Bästa sortens vardagsflykt.

Mina människor är här.
Mina människor har åkt från såväl Stockholm som Bua och landat här hos mej i Malmö ikväll, alldeles lagom tills jag är klar med alla dansteaterbilder.
Afterwork delux, det här.

Skånes Dansteater goes rainbow.

...heter den, musikalen om Karl Gerhard och Göthe Eriksson, på Operaverkstans lilla scen.
En riktig liten pärla faktiskt! Jag har ingen relation alls till Karl Gerhard (mer än att jag kan nynna: Och så kommer det en gosse...) men ändå sitter jag och vill se mer, vill googla vidare, och glömmer nästan bort att fotografera, så bra är det.
Lars Humble är dritbra i rollen som den inte så genomsympatiske Karl Gerhard, och såväl unge Göthe (Sonny Enell!), mittemellan-Göthe och äldre Göthe är jättefina dom med. Och så Oscar Pierrou Lindén då. Lola i Kinky Boots. Smashing här också.

Umeå-Malmö i skymning.