...kan få den gohälligaste tvååring till en krigartjyv och den spelsugnaste sjuåring till en simpel fuskare.
Nu drar vi det här om man-kan-inte-ALLTID-vinna igen, och så slutar det ändå med att en av ungarna i vredesmod stormar ut utan jacka, gömmer sej i rabatten bakom förrådet och säger att han ska flytta hemifrån. Trots att han vann. Han fick bara inte de två sista paren.

Efter glass och fruktsallad till mellanmål kickar sockret in, och skumgummiskotten viner bland gapskratten på övervåningen. Mehdi, Ruben och Bertil laddar om och fyrar av, följt av lite Beyblade och lite Memory och lite Subway Surf.
Skymningseftermiddag i januari.

Idag flyger de hem. Idag flyger de Phuket-Moskva, Moskva-Köpenhamn, och jag sitter och glor helt nördigt på planens väg.
Jag vet att det kanske bara är jag, men det är rätt hisnande spännande faktiskt, att se i realtid vart de befinner sej, zooma in och kolla, se hur de passerar precis över Mazar-E-Sharif i Afghanistan (där den svenska styrkan är stationerad), hur de bara snuddar över Turkmenistans yttersta kant, hur de loopar norr om Moskva innan mellanlandning och hur de passerar Riga i skymningen, undrar om de fick se Riga i dagsljus eller gatlyktsmörker.
Well, de tittade säkert inte ens ut genom fönstret på Riga.
(När jag och Camilla flög till Thailand hann hon se flera långfilmer medan jag satt klistrad mot flygplansfönstret och försökte följa vägen i memorerad karta i huvudet. Jag längtar till den dagen då man kan sitta på ett plan med uppkoppling och följa sin väg på en klick-och-zoombar Planefinder. Framtiden here we come.)

Men vad var det för högergir de fick göra på gränsen mellan Indien och Pakistan egentligen?

Morgonpigga barn är nåt som andra familjer har.
Det är inget vi känner till här.
Här tar det en kvarts gos och klappande på rygg och snusande mot nacke innan man kan lyfta dem ur sängen, och sen somnar de ändå om, en på varje ben, när jag satt mej med dem inne på golvet i badrummet.

Gårdagens solsken är far gone, tråkgrået ligger tungt.
Jag lägger schema på Försäkringskassans hemsida, fotograferar urvuxna kläder för försäljning och dricker te. Dricker mera te.
Ruben leker med Albin. Leker med Nellie. Leker med Rut.
Bertil sparkar fotboll och tittar på ipaden. Tappar ipaden. Snart går den sönder. En bra anledning att komma bort från ipad-måstenheten. Tills vi saknar den som barnvakt. Ipad-barnvakt är behändigt vid matlagning och jobbmejlande, men den blir lätt det enda barnen vill leka med.
Tusen leksaker på rummet, och ändå: "Jag vill BARA ha ipaden".
"JAG vill spela ipad".
"Det är MIN TUR med ipaden nu".
Barnen duschar. Spolar vatten på allt annat än sej själva.
Kommer ut, helt rosendoftande och små, i badrockar och fårskinnstofflor.
Jag vill pussa och krama och skydda från all världens ont.
Trump är president. Det är så löjligt att jag slår bort det.
Men så ändå. Trump är president. Det går inte att slå bort. Trump sitter på koderna till all världens ont.
Tråkgrået ligger tungt, Mattias har fått halsfluss och ytterligare en tiodagars antibiotikakur.
Min näsa rinner, men halsen är frisk.
Jag dricker te.

Utflyktsäventyr Kroksmosse runt, med svårframkomliga stigar, fallande-träd-hinder och en väldig massa lyfta vagn.
"Mera flyga mamma!"
Med en styck krock mot träd i nedförskulle och avhasad gapskrattande unge, med centimetertjock is på sjön som höll för pinne men icke för barnfötter.
Med sol.
Tanka finvinter med rosiga kinder.
Då är det rätt okej att bo här, iallafall.

Det här med att supporta sina barn.
När ens (fortfarande skridskostapplande) barn plötsligt prompt vill börja spela hockey, och man vet att man ska vara en supportive parent och så, men samtidigt ser sina grannar kliva upp i okristlig otta varenda helg för att köra sin hockeyungdom till Strömstad för två gånger tjugo minuter match och tänker att en kall ishall inte är nån plats där man helst vill spendera följande tio års helger samt vardagkvällar i.
När så samme granne plötsligt skänker bort den där hockeyungdomens avlagda gamla hockeyutrustning till den överlycklige sjuåringen, och man vet hur man borde reagera och vara inför den här taggade sjuåringen, men ändå inte kan frambringa SJÄLVA ÅNGAN.
Då fåmmela se.

Affischbild till Den Stora Ensamheten på Teater Halland.
Petter utomhus, Petter inomhus, Petters blick.
Petters blick kan skära genom sten.

Hur man säger nej tack på tvååringska.

Det är lite läskigt med hästar, ryggen sitter liksom högre än mina ögon ser och muskelbakbenen ser ut att kunna kicka mej dödshårt i huvet.
Men så är dom helt snälla. Och lugna. Med fina kolsvarta ögon.
Och så eleverna. Så unga och fina och glada i sitt liv och utbildning och helt dedicated till att mocka skit och putsa sadlar, för att få vara med hästarna. Rätt folk på rätt plats.
Nåt för Stella om några år?
Snart kommer hon hem, och hela hennes längebortiga Thailandskompani.
Jag har snart längtat ihjäl mej, både efter dom och deras resa.

På schemat idag: Fotografering av Sassas fantastiska broderier.

Bägge ungarna vill stanna hemma idag. De vill inte ta av sej sina nya varma fårskinnstofflor som mormor och morfar köpt på Ekkullens fårfarm i Veddige, och åka iväg till skolan i tidig mörkmorgon.
Dom här ska ALLTID stå vid min säng, säger Ruben. Det första jag ska göra VARJE MORGON är att ta på dom.

Nu har de kommit till Railay, Lisa och Fredrik och Stella och Elvin och Alva och Nina och Mikael och Astrid och Harry och Elof. Utan barnvagn (den har de inte sett röken av sen de tog thailändsk mark) men med trettio tjattrande apor i frukosttaket.
De har kommit till Railay, de bor där mitt i djungeln i detta nu.

Railay, med den fina bungalowen och omelettmannen på frukosten på stranden.
Railay, med den brunblåögda katten och alla galna aporna.
Railay, med Phra Nang-stranden, spjutfiskarna och boken under grenarna i skuggan.
Railay, med de skyhöga bergsklipporna som såg ut som knäckta ägg.
Railay, med den öde stranden när alla dagsturister åkt hem, och det stilla nattdoppet.

Jag blundar och drömmer mej dit, bara en liten stund.
Det behövs i denna dimgråa vinter.

"Dä flygplan mamma.
Dä Alvas sitt flygplan.
Landar badkaret.
Jag leka Sigge imorgon."

Allsköns pynt har de att placera ut för friläggning i studion, Thomas och Anders.
En arbetsdag räcker inte långt här.

En halv dag i träklädd idrottshall, med spattiga spelare, viljavaramediga småsyskon, korv och banan.

...som startade med nya ljus uppe på vattentornet som i dimman blev ett ufo på ingång, och som slutade med lördagsgodispåsar på Ica.

Det jublades så taket skangrade ett par gånger, men suckades desto fler.
Ingen lycka varken på Anfield Road eller inne i vardagsrummet idag alltså.

Nu har några av alla omgivningens Thailandsresenärer kommit hem med solbränna och berättelser. Dom säger borta bra men hemma bäst, men jag tvivlar.