En grådimmig söndag där jag inte lämnar mitt hus
Gårdagens solsken är far gone, tråkgrået ligger tungt.
Jag lägger schema på Försäkringskassans hemsida, fotograferar urvuxna kläder för försäljning och dricker te. Dricker mera te.
Ruben leker med Albin. Leker med Nellie. Leker med Rut.
Bertil sparkar fotboll och tittar på ipaden. Tappar ipaden. Snart går den sönder. En bra anledning att komma bort från ipad-måstenheten. Tills vi saknar den som barnvakt. Ipad-barnvakt är behändigt vid matlagning och jobbmejlande, men den blir lätt det enda barnen vill leka med.
Tusen leksaker på rummet, och ändå: "Jag vill BARA ha ipaden".
"JAG vill spela ipad".
"Det är MIN TUR med ipaden nu".
Barnen duschar. Spolar vatten på allt annat än sej själva.
Kommer ut, helt rosendoftande och små, i badrockar och fårskinnstofflor.
Jag vill pussa och krama och skydda från all världens ont.
Trump är president. Det är så löjligt att jag slår bort det.
Men så ändå. Trump är president. Det går inte att slå bort. Trump sitter på koderna till all världens ont.
Tråkgrået ligger tungt, Mattias har fått halsfluss och ytterligare en tiodagars antibiotikakur.
Min näsa rinner, men halsen är frisk.
Jag dricker te.
