Fyrtio mil längs solglasögonvägar till en skogvaktarstuga vid fyrtiofemman där otippat nog Mo Salah maskerat sej till skogsforskare, ställt sej på ett hygge och mätt kol.

Snart i ett Science Faculty Magazine nära dej.

Som jag älskar dej min lille Ferdinand.

Jag drar upp rullgardinen och drar ner den igen.
Det är snart april.
Allt jag vill ha är vår.
Tunga dasslocks söndagsmorgon, pappan är bakis men ska ändå flyga till Zwolle, en veckas dieselkurs bland tulpaner och träskor, kanundra om det snöar där med?
Vi ligger kvar i sängen och läser färdigt Den Falska Rosen, pappans högläsningsbok för den lille bokslukaren, jag ligger bredvid och lyssnar jag också.
Nu är de klara alla tre, Legenden om Sally Jones, Mördarens Apa och Den Falska Rosen.
Pappan klär sej, kramar, far.
Vi är kvar med en kopp te, poängpromenad, hämta Ruben i Stråvalla.
Flightradar visar färdväg.
Kanske kan vi vinka på plan?
Men nä, Hollandsflyget släntrar ut över Tjolöholm och Malö, nyper Nidingen i kanten och fortsätter ut över Kattegatt.
Inte för att jämntjock himmel hade släppt igenom något planspan ändå.

Flightradar fascinerar, jag klickar på plan på måfå.
Tokyo till Frankfurt.
Via Arktis?
Jo, en snabb titt på jordgloben visar att det är lika nära.
Jag trodde inte dom flög där.
Nästa måfå-klick: Los Angeles till Rom.
Jag hade aldrig gissat det, men jo, samma ishavsrutt.
”Mina damer och herrar, om ni nu tittar ut genom fönstret på planets högra sida ser ni Nordpolen.”

Undrar om det är vår eller ishav i Zwolle.

Elden och ölen och alla avklarade innebandymatcher.
Snart går dom ner till bastun i hamnen och fortsätter.
Då sätter jag mej därute vid elden och earthhourar för mej själv.

Säsongsfinal mot redan klara seriesegrarna Warberg.
7-9-förlust, och ändå, en av de bästa matcher jag sett dem spela.

Ett Warbergsspel kvar nu, för Bertil.
Sen är det sommar.

Regnet faller.
Eller faller.
Det formligen öser ner, dag ut och dag in öser det, barnen tar trevande motvilliga steg ut genom dörren på morgnarna, fuktkylan letar sej in i kraghål och jackändar och benslut, fem plus är ingen skillnad mot tjugo minus när jag bodde i Norrland.
Kanske kallare.
Snödroppar och krokus som stod pall under förra veckans plötsliga snötäcke huttrar nu i rabatten.
Själv sitter jag inne under yllefilten och läser.
Läser de sista sidorna ur tredje och sista delen av Karin Smirnoffs kipposvit, Sen for jag hem.
Nu är det klart.
Om janakippos värld får jag inte veta nåt mer.
Jag är en normalslög mänska som begriper att hon är hittepå, men janakippo är ändå den verkligaste romanhjältinna jag upplevt.
Eller romanhjältinna.
Antihjältinna snarare.
Jag reser mej och andas, tar bilen bort till Tammy och köper en ny tekopp, min fina Tjärn gick i tusen bitar i diskhon förra veckan.
Eller tusen.
Det var nog fem.
Kanske går att laga med lim och guld till en liten kruka, varmt te håller den aldrig mer.
Varmt te och kallt regn.
Yllefilt och soffa.
Bara Bertil kommer hem så ska vi läsa färdigt upplösningen av Lindormars Land också.

Födelsedagsmorgonväckning av barn som strax ska in till pappas säng och hessjunga jamåduleva
(eller ja, den ene låg där redan):
05:35.
En skulle vart pensionär.

Nån gång vartannat år eller så får vi till det och ses.
Idag: Tre fina timmar på Mignon.

Träffa folk som gör mej glad.
Lättförtjänt happy pill.

Det är ju bara ett år och nio månader kvar tills ungen fyller femton, så det är väl bäst vi åker till Karl Gustav och köper en moped åt honom, så vi säkert hinner.
Hur länge ungen och ungens far kollat på Blocket i smyg vet ingen.

Port uppe.
El dragen.
Pinnaved kapad.

Vintern kan komma, men gärna sommarn först.

Nejmen vi tar väl en dag i en innebandyhall?
Det var inte igår.

Igår var det ju en kväll.