Gott nytt decennium!

Soligt slut på året.

Äntligen det här gänghänget igen.
Malmö och Bua åker till Stockholm och ses igen för första gången sen i Spanien i somras, och förutom den sköna gemytligheten kan man här också se hur fantastiskt dålig den här upphausade nya “Iphone 11 pro med tre kameror” är på att fånga vidvinkel skarpt.
Lite sur för detta.
Men sjukt glad i kvällens sällskap.

Lagom bilstannarpaus på väg mot Stockholm:
Promenad längs spångar på husväggar i Industrilandskapet i Norrköping.
För en vacker stad!
Här vill jag nog pausa lite längre någon gång.

Jag somnade strax innan klockan fem inatt.
Då hade Bertil redan suttit ute i farmors soffa i en timme, med farmor såklart, och en hastigt påkommen öroninflammation.
Ända till klockan sju väntade de med att ringa mej, och med gråten i halsen snyftade Bertil att han hade jätteont i sitt öra och ville hem.

Nu ligger vi här.
Den ene slocknad av alvedon.
Den andra slocknad av en sedan länge lämnad livsstil där det inte var några problem alls att vända på dygn på det här viset.

Bastuvärmd kropp i vinterkallt hav, då känns livet i en!

Tänk att vi har män som till denna lördagkvälls herrmiddag helt hemligt bokar bastun nere i hamnen, ställer dit öl och chips och korv, säger åt sina fruar att gå dit klockan tre och ta det lugnt hela eftermiddagen medan de lagar trerätters hemma hos Janne och bjuder oss att komma till dukat bord när vi är helt möra och sköna efter tre timmars idogt doppande i iskall Båtafjord.

Och en fantastiskt fin kväll blev det också.
Enastående fin faktiskt.

Fredagkväll med carnitas och När Då Då och livets allra första tappade tand.

Alltså WOW mamma, kolla en ISTAPP!
Hos oss på VÅRAN trapp!!
Kan vi spara den för alltid?
Den ska hänga där hela sommaren lång och på midsommar också.

Tunnaste isen söder om polcirkeln:
Hos oss på Båle.
Kraschades plättlätt med strandens allra minsta grus.

När Hans-Erik och Lennart bjuder på julkalas är det:
-två kalla bord,
-ett varmt bord,
-ett gottebord, och
-ett kakbord med kaffe och chokladtårta.
Samt en massa fantastiskt iordningställda små tomtevärldar, lika fint ihopplockade varenda år.

Hur många tomtar har du? frågar Anton.
Nä, det vet jag inte, svarar Hans-Erik, men jag tror att jag vet vart varenda tomte kommer ifrån. Den där lille nissen med grisen till exempel, den fick jag av dej Elias när du var bebis.

Magnifikt är vad det är.
Lyllos den som får komma te Hasslet på julkalas.

Frisk luft.
Lekluft.
Lägereldsluft.

Halv nio på morgonen, pappan tänder en brasa och mamman kokar te.
De jullovslediga barnen?
Närå, dem får vi krypa in under täcket och väcka klockan halv tolv.
Så inte solen går ner innan de går upp.

Regngrå julafton med grönsakssoppa i Ambjörntorp, bakomsoffanrusning för tomten i Veddige och smäcker liten flytväst till mittivinternpresent, med en tro på att det snart blir sommar igen!

En ny bingolott och en magisk midnatt passerad.

Danföredopparedanmiddagen är på spisen, familjen Andersson är på ingång med bingolotter och julefriden är här.
God tur!
(Mike har en gångerfem-lott så vi hoppas på honom)

Istället för julstök: Skogsluft.

Middag á la Frallan med efterföljande final i klubblags-VM mellan Liverpool och Flamengo från Brasilien.
Matkoma, nervositet och pustande hurrarop.
Om jag sitter kvar här i soffan hela natten och ser ut som julpynt, sa Janne, får jag hamburgare till frukost då?

Affischfotografering för Teater Halland i eftermiddagsgrå grusomgärdad lervällingspöl.
Sista jobbet innan jul.
Happy holidays!

En kolmörk gråmorgon, två avsnitt av Mysteriet på Greveholm och tända ljus i klassrummet.
NO med klorofyll, ringmärkning och vinterståndare, frågesport om supersvåra supernovor.
Och slöjd med Sören, fiskar, flaggor och bokstavsdunkande i metall.

Dom har lugnat ner sej en smula, Rubens klass.
När jag följde med till skolan på lågstadiet var bråken fler, uppnosarna värre och kaxigheten större.
Nu är det annorlunda, lugnet är påtagligt, ron ligger i rummet.
Friends Snällkalender i hörnet.
På lågstadiet beundrade jag fröknarna, dels för världens-i-särklass-bästa, dels för förmågan att behålla lugnet i situationer där jag mest hade velat vända ungarna upp och ner.
På mellanstadiet räcker det idag med det förstnämnda, och jag går från skolan alldeles glad.

Det är så roligt att följa den här klassen, hoppas att dom låter mej fortsätta ta bilder på dem varenda år och bara blir pyttelite “gu-va-töntig-den-där-fotografmorsan-är”-tonåriga istället för jättemycket, tänk vilken bok det kunde bli när dom slutar nian.

Nyfiken på hur dom såg ut i trean?
Såhär.
I tvåan?
Såhär.
Och i ettan?
Såhär.

Och såhär ser dom ut nu.