Tre ljus för Bertil och fyra för Rasmus, ja må dom leva och lyckligt välja presenter från lådan.
Guldstol och födelsedagskrona, och efter det barbapappatallrik till lunchen.
Dom vet att skämma bort.
Världens bästa Fyren.

-Och så ser jag ju att du har napp, sa tandläkaren på Bertils livs första tandläkarkontroll. Napp är inte bra. Då får man sneda tänder. Du får sluta med napp.
-Ja, sa Bertil.

Vid kvällsmaten berättade Bertil för pappa och brorsorna om detta.
-Han sa jag inte ha napp. Jag sluta med napp.

Vid läggdags: -Jag ha nappen.
-Men du skulle ju sluta med napp, sa jag.
-Nä, jag ha nappen.
-Men tandläkaren sa ju det, försökte jag. Du får ju gosa med nallen istället när du ska sova!
-Jag vill TITTA nappen.
-Ja, här är den. Du får titta på den. Den ligger här i skålen.
-Ja, sa Bertil. Jag sluta med napp. Jag sova med nallen och gosa.

Och så somnade han.
Han la sej ner med nallen och somnade.

Livets första kopp te i nya koppen från Johannas Keramik, med regndroppar på uterumsfönstren.

Det var sisådär sjutton år sen vi sist hade släktträff, och då bodde jag på Gotland och var inte ens med. Så, hej kusinerna! Och kusinbarnen och kusinmammorna och papporna och alla kärlekar. Det var ju smashingly trevligt det här. Jag tycker inte vi väntar sjutton år till nästa gång.

Kluckväckning inne i Sönnerös lilla vik.
Ja må han leva för sömndrucket blont rufs.
Traktor, snäcka och Liverpoolgodis. ("Får jag äta mina liverpolare nu?")
Tre värmeljus, fem utblåsningar.
Typiskt bra morgon.

Vår lilla båtsemester blev ett dygn försenad innan den lilla brisen hunnit bedarra, och vi hann inte med mer än någon halvtimmes upptäcksfärd på en lätt brandskadad Sönnerö innan solen gick ner, men vad gör det?

Här.
Kan man vara.

Vita kläder att ha under kåpan, stod det på Hugos packlista till konfirmationslägret i helgen på Helsjöns folkhögskola.
Vit t-shirt? sa Hugo. Det kan jag väl ha? Och packade ner en sådan.
Idag när de stod där under trädet i slänten och väntade på mej och fotografering i sina vita kåpor lyste det stort över ryggen, vad vi inte såg när han packade ner sin "vita t-shirt" i väskan.

Den tröjan ska han nog INTE ha i kyrkan nästa söndag, då det är game on konfirmation på riktigt.

En mycket fin avslutning på en fantastisk liten pärla till dag.

Födelsedagspresenter:
Vad jag ville att grilla, fin liten Bosehögtalare som spelade Amanda Bergman i trädgården hela eftermiddagen, äppelblom mot blå himmel och mitt liv.

Citronläsk och tonicprovning med coming up vinrankor inpå.

En konstrunda tar vi istället för båtutflykt, det blåser åtta sekundmeter och solen skiner nog mer stilla inåt land.
Iallafall en mil inåt land.
I Näs, te Månsas, där Johanna Friberg drejar de mest fantastiska koppar och vaser och skålar och tekannor.
Månsas är granngård till Lyckan, där farfar bodde, och farmor tills hon dog.
Och pappa, tills han träffade mamma.
Både Månsas och Lyckan heter Näs.
Näs, mellan Örnakullarna och Viskan.

Pappa har så många historier att berätta från när han var barn.
Hur han som femåring fick följa med när Jonas Martinssons farfar, som hade bil (en gammal Hudson), skulle köra till Göteborg och kolla på Surteraset.
Hur drängen som bodde te Månsas cyklade hem från sitt drängjobb rakt ner i den översvämmade Syllan och dog, och hur pappa till sin besvikelse, ansågs vara för liten för att få vara med och dragga.
Hur gubben som hade Månsas (då drängen som cyklade ner i Syllan bodde där) la in en fin marmorskiva vid eldstaden, och hur Roj och Lena, då de köpte stället, tog bort den och la dit en gråsten istället.
Gubben blev förstummad. Roj och Lena nöjda och glada.

Roj, som var Johannas pappa, dog för några månader sedan.
Lena och Johanna bor kvar, på denna vansinnigt vackra gård, mellan Örnakullarna och Viskan.
Missade du konstrundan i år?
Åk dit nästa.
Eller ta kontakt med Johanna och åk dit iallafall.
Du kommer inte att bli besviken.

Lång allafrukost med liljekonvalj och ananas, samt en styck båt i sjön.
Vågorna slår mot rutorna i gattet.
Ringrostigheten fnular på om den vågar sej ut på födelsedagssemester eller om en ska bryggsegla tills det mojnar.

Båten är preppad för sjösättning, jordgubbsplantorna blommar, gräsklipparen behöver nytt batteri, getingarna samlar byggmaterial från trädgårdsmöblerna och mamma och pappa kommer på för-födelsedag med för-födelsedagspresenter.

Sicken kväll vi fick.
Grillkorv, brännbollsrack, och klädsim.
Såväl Elsa som Bertil fick dra av sej sina pissevåta idykta kläder, och ta sommarens första riktiga dopp istället.
Triften blommar, havet ligger blekt, och Ganler går ut i gattet.
Den här tiden alltså.

Ett par timmar innan ondskan slog till i Manchester, lämnade min man staden.
Ett par timmar innan barn mördades, barn som så länge sett fram emot att gå på sin Ariana Grande-konsert, sin idol, i en ålder då ens idol betyder allt.
Är det såhär vi ska ha det nu? Är detta framtiden? Kommer jag dö i ett terrordåd? Kommer mina barn bli offer?
Det brer ut sej, och skräcken, och rädslan.
Precis som dom vill ha det.
Det är exakt det här dom vill, att vi inte ska våga oss ut. Att vi ska vara rädda. Frukta.

Om ett bi inte ensam kan ställa till oreda i en porslinsaffär, går den och retar upp tjuren, som följer med och drar ner allt till klirrande trasor.

Mattias funderar på om dom valde mellan Ariana Grandes spelning eller hans egen med Iron Maiden, två dagar tidigare. Eller om det funnits planer på att slå till på hans match mellan Liverpool och Middlesbrough, dagen före.
Exakt den tankegång dom vill att han ska ha.
Den tankegång dom vill att alla ska ha.
Världen ska frukta terroristerna.

Om ett bi inte ensam kan ställa till oreda i en porslinsaffär, går den och retar upp tjuren, som följer med och drar ner allt till klirrande trasor.

För ett dygn sen satt han under pubens stjärnhimmel i England, facetimande med mej och Mike.
Sen lyfte han från Manchesters mark, landade på Landvetter, och blev sittande kvar i planet i flera timmar in på natten utan att få lämna, för att någon glömt en väska på flygplatsen.
En kvarglömd väska, en misstanke, nationella bombgruppen och avspärrningar hela vägen ner till Boråsvägen.

Om ett bi inte ensam kan ställa till oreda i en porslinsaffär, går den och retar upp tjuren, som följer med och drar ner allt till klirrande trasor.

Välkommen hem, mannen min.
Tills vi åker iväg och hittar på något annat.
Det ska vi nämligen fortsätta med.

I flera år har Nina hållt sommarträningar uppe vid dammen.
I flera år har jag låtit bli att gå dit.
Om man räknar bort två joggningar på slingan förra året, cirka tre likadana runt Enskede vid 2005 nånting, samt ett års (visserligen) relativt regelbundna yogaklasser vid 2008-09 sådär så har jag inte tränat sen jag la av med orienteringen i sjuttonårsåldern.
Alltså 1993. Nittonhundratalet.

Idag: Tabathapass på en timme.
Armhävningar och upphopp och knäböj och burpees, omlottlagt med fem varv runt dammen.
Det var tur att Bertil stod och ropade HEJA MAMMA HEJA MAMMA JAG HEJAR PÅ DEJ MAMMA vid varvningarna, annars kanhända jag hade fallit död ner.
Jag undrar om det verkligen ska vara meningen att ens armar inte ska orka krama ur schampot i duschen efteråt.
Men röda kinder är snyggt!

Fyra år, och han spretar försiktigt upp dem, en, två tre, fyra.
Fyra år, och barnkalas.

Hos farmor blommar liljekonvaljerna, min bästa blomma.
Varje år när jag var barn och fyllde år, fick jag en liljekonvaljbukett av Ulla och Thord.
På senare år får jag alltid en av farmor.
Denna tid, med grönt mjukt gräs, plötslig värme och blommor överallt.
Liljekonvaljtid, min bästa.

Imorse läste jag en av de finaste recensioner jag någonsin läst.
Malin Eirefelts, i Hallands Nyheter, om Knutte Westers utställning på Varbergs konsthall. Vernissage idag.
Knutte i Varberg idag!
Jag tog barnen med mej och åkte in.

Så himla roligt att se Knutte igen.
Vi har inte setts sen vi gick på Konsthögskolan tillsammans, i Umeå.
Knutte blev kvar i Umeå. Det blev inte jag.
Och vilken utställning.
Jag är andlös, har inga ord andra än de Malin Eirefelt lyckades sätta på pränt.
Läs hennes text. Och gå till Varbergs konsthall.

Ruben och Bertil kunde inte förstå varför man bygger en koja, och så får man inte gå in i den.
Men så fick de se filmen då Knutte och barnen bygger kojan.
Filmen om pojken som visar gränsen utanför vilken han inte går.
Filmen om den döda hunden och hans hundkompis, som förgäves lyckas få liv i sin vän, och ser människovärlden bara skynda förbi med snabba steg, utan att se dem.
Ruben tyckte synd om hunden.
Bertil ville gå ut.

Vi träffade Ingemar Arnesson också.
Kulturchefen i Varberg, med samma namn som min pappa.
Pappa har fått post med inbjudningar till spännande happenings, men pappa har inte gått, pappa har misstänkt att det inte är till honom inbjudningarna är menade.
Ingemar Arnesson ville gärna träffa min pappa en dag, sa han.
Det var roligt.