Gammal räv lär barnen såväl Texas hold’em som Black Jack.

-Jag önskar att vi läste världens längsta bok, på första sidan var det den äldsta kameran i världen och sen var det allihop som har funnits, och på den allra sista sidan var det den allra nyaste kameran.
-Oj! Du kanske vill bli fotograf? Då kan jag lära dej allt jag kan, och sen kan du få ärva mina kameror?
-Nej. Jag vill bli en sån som undersöker ett äpple. Som ser hur det kan bli ett äpple. Hur det blir först en blomma och sen hur det blir ett äpple från blomman. Och sen äter jag upp äpplet.

Bertil säger precis vad han tänker.
Sen går han till skolan och jag tar bilen till Varberg.
Jag blev medlem i Konstnärernas Kollektivverkstad i måndags och idag har de torsdagsfrukost.
En hel vind i Hamnmagasinet med grafiska pressar och utrustning, och jag vill göra nåt nytt.
Jag har inte jobbat i en grafikverkstad sen jag gick på konstskolan i Gävle i slutet på nittiotalet.
På Konsthögskolan i Umeå fanns det en jättefin verkstad, men jag var aldrig där.
Då gjorde jag annat, men nu.
Nyfiken.

Efter frukosten går jag upp på fästningen och hämtar mina nyss nedplockade bilder från museet.
Dom är mina nu, stora och granna.
Och solen skiner.

Hemma i uterummet når strålarna äntligen över Kihlmans tak och in på mej.
Från och med nu är det vår i uterummet en liten stund varje eftermiddag.
Te och korsord.
”För den som vill lära sej nåt nytt”, fyra bokstäver.
Kurs.
Universum talar.
Jag anmäler mej till en kurs i fotopolymer i februari på Konstnärernas Kollektivverkstad.

Bertil kommer hem.

Vi såg på film i skolan att Sveriges stridsdirektör sa att det kan bli krig i Sverige.
Men då sa fröken att Putin hade sagt “varför skulle vi vilja ha ett så litet land som Sverige?”
Så det blir nog inget krig, bra va?

Ja, bra min unge.
Och solen skiner ju.

Det finns de som läser tillämpad kvantfysik här på Chalmers.
Applied quantum physics.
Jag sitter med vid en intervju och sneglar på svarta (vita) tavlan på väggen.
Det där, det räknar de ut.
De är inte bara konstnärer som klottrar snygga krumelurer, de förstår vad de ritar.
De kan räkna med det.
Jag slår ner blicken och tänker att det är ju bra att jag vet vad jag sysslar med.
Att jag åtminstone begriper min egen värld.

I entrén till fysikhuset hänger plexiglastavlor på professorerna.
Jag känner en av dem litegrann, och jag klickar in på länken från hans tavla.

”Tänk dig att du samlar ihop allt solljus som faller ner på jorden och riktar det mot änden av ett hårstrå. Den strålen blir ändå svagare än de laserstrålar som professor Mattias Marklund använder i sin forskning på institutionen för fysik på Chalmers.”

Så står det.

Plötsligt vet jag inte ens om jag begriper min egen värld längre.

Systrarna.
Så himla bra grej som Studiefrämjandet och Musik Hallandia helt kostnadsfritt erbjuder unga tjejer mellan 15 och 25 som vill lära sej skriva och framföra musik.
Idag hade de workshop på tema marknadsföring, och pressbildsfotografering med mej.
Jag fick kolla på moodboards och lyssna på önskemål från var och en, och sen gå ut med dem på stan och försöka ta porträtt som passade.
”Trolskt och dimmigt” var svårast.
”Rockigt och konstrastrikt” blev perfekt i söndagstomt parkeringshus.
Och snön som under eftermiddagen började falla blev superfint till Linas perspektivgata ner.
Kul uppdrag, och fina tjejer!
Tack.

Snön regnar bort och isvindar blåser genom märg och ben och muskler får jobba för att parera isgators plötsliga fästetapp.
Det hade ju varit typiskt att själv bli inlagd efter att högt säga: “idag är det nog många lårbenshalsar på akuten” när vi halkar ut på poängpromenad.

Kyrkebacksskymning en januaritorsdag.

Jag tänkte flyga drönare redan igår när alla vägar fortfarande var fluffigt mjuka och tak och trädkronor vintervita.
Men det som bara såg ut som äh-det-är-nog-bara-en-lätt-bris när jag tittade ut genom fönstret visade sej blåsa mej åt sidan bara jag stack ut näsan genom dörren.
Inga drönarblad i luften igår.
Och idag har taksnön rasat ner, vägröjarn gjort sitt och hälften försvunnit det vanliga västkustska smältsättet anyway.

Jag saknar min ring.
Visserligen är det inte hela världen (i ingen-har-ju-dött-perspektivet) men ändå.
Borta för alltid, ivägspolad i Teneriffas svarta lavasand i november.

Men så tänkte jag att nån KAN ju ha hittat den och lagt upp en EFTERLYSNING, så jag googlade lite snabbt på inskriptionen.
Mattias 7/5 2011.
Allt jag fick upp var vattenkammade förespråkare för innehållet i Matteus 7:5,
samt nån Mattias som gjorde mål när en match slutade 7-5 mellan Vissetofta och Åstorp.

Så, snilleblixten då.
Den som hittar min ring kanske googlar just detta, och då FINNS DET HÄR INLÄGGET bland Matteusevangelium och korpfotbollsresultat.

So, did you find a ring, buried in the sand of Tenerife?
With the inscription Mattias 7/5 2011?
Please, email me at malin@malinarnesson.com.

Fet chans, men ändå.

Nja, några varnade 28 sekundmeter är det inte, men ett snöyrigt tassande på mjuka vägar till skolan har vi iallafall.
Rubens buss som skulle gått härifrån för tre minuter sen står för närvarande kvar på busstationen inne i stan.
Hans hopp lever, så att säga.

Isvindar friska utomhus.
Inne har eldaren fått fart på iskall ved, brödet jäser i värmen på golvet framför brasan, Ruben pluggar franskglosor med egenskrivna lappar och Bertil läser Den gåtfulla fyren i fåtöljen.
Imorgon blir det snöstorm med orange vädervarning för Norra Halland och en av de boende i vårt hus hoppas så starkt på inställda skolbussar att det knakar.

Termobyxor inomhus, en alldeles ypperlig klädsel när det är femton grader i huset och jag inte lyckas tända den iskalla veden som jag just burit in.
Tändblock på tändblock brinner ut, och isveden bara ryker.
Yllekofta och fårskinnstofflor på det.
Jaja.
Jag fryser iallafall inte.

Femton minus ute och femton plus inne.
Ungarna huttrar till frukost och vill stanna hemma, vill krypa ner i soffan, vill gå och lägga sej igen.
Men morgonen gryr till en av de vackrare, och vi har ved till nästa vinter med.