Sumpafallen

Det är jullovets sista dag och Sveriges överbefälhavare säger till svenska folket att förbereda sej på krig.
Det är en hård sak att säga.
Jag förstår honom, människor inser inte allvaret och det gör honom frustrerad, men jösses vad det skrämmer.
Å andra sidan: Svenska folket när SMHI vädervarnar: Äh, det blir nog inte så farligt, jag kör.
Och sen, samma folk: Varför gick ni inte ut med VMA när E22an höll på att snöa igen?

Jag och Bertil firar av jullovet med att åka till Ängarna.
Vi går runt ån och bryter istappar, isformationer, isskulpturer.
Hittar en övergiven pulka i min barndoms gamla pulkabacke (där Mari kastade sej av sin pulka i sista sekund och pulkan själv for ut över vattnet i ån).
Åker några varv, det första trögt, de andra racersnabba.
Fångar några Pokemons.
Pausar vid ett frosttäckt fall.
Ett gulbrunt fall.
Det ser ut som att det faller kiss, konstaterar Bertil.

Sen får vi läsk och bullar och rabarberkräm hos Ulla och Thord, och Bertil knäpper nötter tills överläppen svullnar.
Då åker vi vidare till ett öde Gekås och handlar krigspreppningsmat.

Kom an, ryssen.
Ett trangiakök och lite mera mod bara, sen är jag beredd.