Genom ett svettigt Europa

Nu tror ni att det kommer ett tacksamt inlägg om det fantastiska i att tågluffa ner genom kontinenten med två små barn? Att vädret är fint och vattnet är varmt och yada yada?
DET GÖR DET INTE.
Regel ett: Tro inte på alla vackra bloggare ni ser som målar upp snygga historier om lata och sköna tågluffar, särskilt med barn. DOM HAR FÅTT BETALT FÖR ATT SKRIVA DET. DOM KAN INTE SKRIVA OM VERKLIGHETEN FÖR DET VILL INGA TÅGBOLAG BETALA DYRA SUMMOR FÖR.
Visserligen kanske mina bilder ser snygga och sköna ut, men DET VAR SKAM OMÖJLIGT att ens FÅ UPP KAMERAN mellan Puttgardenfärjan och det där förstaklasståget mellan Lübeck och Hamburg, FÖR JAG HADE HUNDRA UNGAR OCH TUSEN VÄSKOR I KNÄT.

Första delen gick helt okej. Varberg till Köpenhamn flöt på bra med en film, en bro över hav och lite målarbokspyssel.

Köpenhamns Hovedbanegård var lite varm. Alla sittbänkar i fönstersol var bara att glömma. Golv i skugga lockade mer. Bara vi kommer på tåget så får vi AC, lovade jag ungarna.

DSB-tåget mot Hamburg rullade in. Det var som att kliva in i en bastu. Det är bara nu när vi står still som det är såhär varmt, försäkrade jag ungarna. Så fort vi rullar iväg sätter dom på AC:n.

Det gjorde dom ju då inte.

I Rødby fick vi äntligen kliva av för att åka färja över till Puttgarden, jag tror alla resenärer på vårt tåg köpte upp samtliga vattenreserver på den båten. Alla sågs de stå ute på däck och fläkta sej i vinden. Tätt sammanpackade i allehanda skuggpartier.

Vi klev på tåget igen och rullade av färjan. För att sen stå still i tjugo minuter.
Sprak sprak. Tåget är kaputt, meddelade högtalarrösten. Ni får kliva av, det kommer ett nytt tåg om en stund.

Jodå. Tjugo minuter senare rullade en jättekort rälsbuss in. Där skulle alla resenärer från vårt jättelånga tåg på. Ställa mej längst fram vid dörrarna och slåss och sparkas för en sittplats? Med alla väskor och två ungar? Skulle inte tro det.

Vi fick stå. Sen fick Ruben en plats. Sen reste sej en jättesnäll kille så jag och Bertil kunde få sitta. Sen frågade en annan jättesnäll kille om jag ville byta med honom så jag fick sitta jämte Ruben.

Om AC:n var trasig på det förra tåget var den inte ens inkopplad på det här. Och rälsbussen var ett vanligt litet lokaltåg som skulle stanna på sexhundranio stationer på sin väg mot Lübeck.
Bertil somnade i mitt knä av hettan. Runt mej satt flera andra som såg avsvimmade ut, men de hade väl antagligen bara slocknat. Alla ungar skrek, burna av sina föräldrar. Jag tänkte på hur det måste kännas att bli inlåst i en bastu. Sen tänkte jag på hur lång tid det var kvar innan vi skulle vara framme. Det fick jag genast sluta att tänka på.

Ruben klappade mej på kinden och fläktade mej med sin hatt som solfjäder. Sen sa han: Mamma, jag kan stå, så kan du lägga Bertil på min plats. Då började jag gråta. Det var som att öppna en kran. Det bara rann. För att allt var så jobbigt och varmt och han var så snäll.

Hela vägen till Lübeck rann det. Då blev det brått i bröten, för då skulle jag baxa alla väskor samt en halvsovande unge, (plus ytterligare en unge hårt hållandes min hand) genom hela stationen, upp och nedför trappor, för att hinna med nästa tåg till Hamburg, det enda jag kunde ta för att inte missa nattåget i Hamburg. Och jovisst, vi hann. Med såndär hals man får när man ger sej ut på slingan efter att inte ha tränat sen artonårsåldern, samt tårkanaler lika vidöppna som innan.

Jäkla skämmigt det här med tårkanalerna. Folk kan ju lätt tro att man är helt förtvivlad och att nån har dött, och så har man liksom bara lite för lätt för att börja gråta.
Vi kan bära en av dina resväskor sen, sa en svensk familj.
Å, vad ni är duktiga, sa en annan svensk åt barnen där de satt ner på golvet på det nu knökfulla tåget mellan Lübeck och Hamburg. Oerhört duktiga är ni.
Det är ju snällt att folk är snälla. Men varenda gång nån säger nåt snällt och frågar vart vi ska kan jag inte ens lyckas snörvla fram "Österrike" utan att grina ihop hela ansiktet.

Konduktören kom och pekade upp mot första klass och panoramavagnen på andra våning. Ni kan sitta däruppe, sa hon. Så det gjorde vi. Första klass och AC, kall skön AC.

Och vi hann med nattåget i Hamburg. De från början nästan tre timmarnas väntetid där var jag tacksam för nu. Vi fick våra platser, två underslafar i en sexbäddskupé, och kröp in under en dansk man som glodde på sin mobil hela natten, en tysk kvinna med pannlampa och bok, och en mamma med två barn från Danmark som skulle hela vägen ner till Rimini. Och hennes barn var dubbelt så stora som mina så plötsligt gjorde det inte så mycket att mina ungar skulle dela slaf. (Vilket de ju naturligtvis inte gjorde ÄNDÅ till slut, eftersom Bertil krånglade och sparkade Ruben så mycket när de skulle sova, att jag fick bära över honom till mej och ha honom klivandes på mitt hår och mina axlar på våra sextio centimeter slaf hela natten igenom medan hela Tyskland dundrade förbi utanför fönstret. Kul att glo på det iallafall i sömnlöshetsland.)

Klockan sju kom konduktören in och väckte den tyska kvinnan, för hon skulle av i München.
Sen var det bara Rosenheim, Kufstein och snygg alpfond till det, innan vi klev av på stationen i Wörgl och var framme.

Jag ska aldrig mer åka tåg i hela mitt liv.