Det gick vita gäss på vågorna utåt gattet idag, där Pär och Mattias guppade runt och drog upp hummertinorna för vittjing.
Två stycken idag, åtta sen i onsdags, bra fångst.
Halva Kattegatt hade dom dock fått med hem i båten, vågorna sköljde och sköljde överbord och de stackars skaldjursjägarna var genomblöta och djupfrysta.
Karma i hummervärlden.

Idag var svampskogen snäll.

Vissa dagar är det meningen att man ska gå på promenad med sin mamma till havet, men så fastnar man istället på secondhand i hamnen, med fika och folk, och hittar en jättefin båt på en vägg, bland plastblommor och gamla glas, och den vill man ha för det var så många fina fiskar som fångades på den och en fisk som höll på att fångas också, så man frågar sin mamma om man kan kan få den, och det får man.

Två premiärer idag på Teater Halland, en på Tårtbagaren och en på Girls Like That.
Den lyckliga frilansaren (idag är alltså en bra frilansardag då jag kan ha hemma Bertil från förskolan, ta sovmorgon och gå på teater, till skillnad från dåliga frilansardagar då jag längtar efter jobbarkompisar och tvivlar på om jag nånsin kommer få ett enda uppdrag igen) tog sin Fiat 500, sitt barn, och fick såväl strålande premiär med Morten och Petter, som stor tårtbuffé i foajén efteråt.
Vi kunde ju inte stanna på Girls tyvärr, för även om pojkar av idag behöver en tankeställare om hur världen ser ut, hade det varit väl magstarkt för en femåring. Ju. Ge honom en åtta-tio år till, så.

Den ene spelar paddspel och den andre (frågade visserligen efter godis men) godtog glatt broccoli.
Inga konstigheter.

Fasas icke.
Det är inte jag, eller ens nån jag känner, som måste åka in i en magnetröntgenmaskin.
Det var bara en av flera roliga grejer jag fick fotografera idag, under min Sahlgrenska Runt På Åtta Timmar Blankt.
Däremot fick jag faktiskt göra ett av testerna jag plåtade, och ställa mej i en Body Composition Analyzer.
Den räknade, genom att skicka någon slags magnetiska vågor genom kroppen, ut hur många kilo av mej som är muskler och hur många som är fett (och bone mass, som i mitt fall bara är 2,5 kilo, svårt att skylla på “kraftig benstomme” som var poppis på åttiotalet) och så till sist, det roligaste av allt: my metabolic age.
31.
Min kropp verkar uppenbarligen vara trettioett bast.
Jag bad mest om att få göra testet för att kanske få nån slags morot till att börja träna, men så är jag redan från början tolv år yngre än jag är?

Trettioett år och gift med en som behöver höftoperation, det kunde man inte tro.

Vissa jobb är ju faktiskt liiite roligare att få, än andra.

Hummerpremiär i västkustska vatten.

Utanför operan har kostymerna radat upp sej och strax kommer Säpos mörka bilar inrullande.
En kung och en drottning kliver ur, den ene en smula bister och den andra vänligt glad.
Det är deras första besök på Malmö opera, och ikväll är det jubileumskonsert, för på måndag är det 75 år sedan husets första premiär.
Och ett par av 1944 års balettklädda premiärben står faktiskt på scen idag också.
När Kalle Lind och Sara Lehmann konferencierat igång och sjungit Kungasången tillsammans med hela salongen (utom Kungen då) så kommer hon in, Marianne Fröijdh, och drar anekdoter.
Sedan rullar det vidare, Johannes Wanselow hissas ner som Puck ur En Midsommarnattsdröm, Rickard Söderberg sjunger Send in the Clowns, Fred Johansson återuppstår som Les Miserables poliskonstapel Javert, Oscar Pierrou Lindén dansar in på Lolas höga klackar i ett nummer ur Kinky Boots.
Lars Humble och Lill Lindfors gör en fin liten scen om en ananas, Fredrik Zetterström och Caspar Engdahl slår sina barytonpåsar ihop och konferencier-Sara kastar av sej höga hatten och dansar ut i ett glittrigt Dolly-nummer, med foglossningsbälte under glitterstrumpan och allt.
I pausen radar de sen upp sej allihop bakom scen, för handskakning med majestäterna.
Och sen kommer hon.
Efter en svartvit gammal journalfilm om operans tillblivelse, blåser Malmö Operaorkester igång tonerna till Benny Andersson och Björn Ulvaeus Du måste Finnas, ur Kristina från Duvemåla.
Ut kommer Helen Sjöholm.
Och jag kan inte andas.
Det är så vansinnigt starkt och drabbande och totalt att jag på riktigt glömmer att andas.
Håret reser sej på mina armar och gråten stiger, det är så bortom allt bra.

Tack, Malmö Opera, och tack Helen, för upplevelsen av aldrig tidigare och kanske aldrig igen.

Staden har fått en ny tårtbagare som radar upp diplomen på hyllan i bageriet och gör sig redo för sina första kunder. Nu ska de få smaka på kokostoppar med saffran, wienerbröd och kaffekringlor, choklad och kolakrämstårta, ganache på hallon och lakrits och klassisk tårta med spetsdekor. Kokos Kanel vet vad gott smakerna kan göra med människorna, att man plötsligt vågar sådant man aldrig vågat förut. Men vem hade kunnat förutse att det skulle urarta så? Plötsligt byggs en mur, utomstående släpps inte in och bagaren tvingas lägga gift i smeten.

Inte för att han kommer känna samma Trump-referenser som jag, men
till den här föreställningen ska jag ta med Bertil!

Vi tog en taggbuskig tur till Werdelinska idag, Lowe och jag.
En femtio år gammal bild har jag fått, att försöka hitta och fånga från samma vinkel idag.
Några träd mindre, några buskar fler, och en smula fabriksfond på det.
Same same!

Höstens snyggaste högstadieföreställning.

Det blåser tjyvkallt och haglar isbollar så hårt att kanalplast krackelerar.
Den här stackars nyduschade har frusit sej igenom fotbollsträning på Norvalla (mitt hår stod RAKT UT mamma!) och sitter nu och högläser läxa för mej framför brasan, och tinar upp.
Ett kapitel högt, ett kapitel tyst och sen, läsnoter på nya skolpaddan, efterlängtad förmån för alldeles nya mellanstadiebarn.

Han föddes nyss.
Nu sitter han och läser själv mittemot mej i en fåtölj.

Mössa på i halvstormen, match mot föräldrarna, glass och grillat.
Tack fotbollsskolan för i år!

Jag var hos distriktssköterskan i Bua och tog en TBE-spruta idag.
-I Nordnorge, där jag kommer ifrån… började hon.
-Kommer du från Nordnorge? frågade jag. Varifrån? Kirkenes? Och tänkte på den lilla landtarm som är Norges sista utpost mot Ryssland, den där Guro kan sitta på sin mammas farstubro och spana ut över gränsen över Putins karga marker.
-Nej, inte så långt upp, sa hon. Utanför Mo i Rana.
-Aha, sa jag. Nesna?
-Känner du till det? frågade hon förvånat. Min bror bor på Nesna. Jag kommer lite längre norrifrån. Från öarna.
-Jag har varit där flera gånger, sa jag (lika delar stolt och längtansfullt). Är det nära Stokkvågen? Där har jag varit. I Tonnes också.
-Det är en liten ö utanför, sa hon. Vi får åka båt, just från Stokkvågen faktiskt.

Jag minns när jag och Guro tog hennes lilla bil och körde ut på en roadtrip, till Nesna, Stokkvågen och Tonnes. Vi klättrade upp till en grotta i bergen och satt sedan nere på marken på en kaj och åt räkor medan vi tittade ut mot horisonten och såg den gräddbullsliknande silhuetten av ön Træna långt därute vid horisonten.
Femton år sen var det. Eller igår.

Eller när jag, Ida och Tora åkte upp till polcirkeln och dansade på permafrosten.
Ut i skogen, till Marmorslottet med sina vita vattenfall.
Och tillbaka till Mo och Nordland Teater, där Sven sminkade Ida till nattens vackraste Draculadrottning.

Jag minns norrskenet.
När himlen sprakade över stan och jag febrilt knapprade med kamerainställningarna och Johan lugnt tittade på mej och sa: Ikke knips Malin, bare SE.

Alla andra fina Nordland-folk.
Maja och Sissel och Wenche och Gudmund och Hanna och Maiken och Kristian och Anita och Isabella och Stein och Joar och Erling.
Och Havmannen.
Varje gång jag kommer till Mo i Rana står Havmannen där ute i fjorden, kall, robust och beständig.

Det är snart tio år sen sist jag var där.
En dag igen.
En dag.

-Kommer det några fina dagar mer tro? Ska vi kanske ta upp båten? Eller åtminstone gummibåten?

Note to self:
Vänta inte tills styv kuling plötsligt drar in, trycker upp havet under stenpiren, höjer hamnen och klämmer fast gummibåten i ett stenhårt städ under bryggan.

Mera friskluft, mera svamp, mera tramparunt med dom jag gillar bäst.
Det är något väldigt fint i att kunna samla in vinterskafferi från skogen.

Skog.
Svamp.
Sällskap.

Det var jätteroligt att köpa bil idag.
Roligaste nånsin faktiskt.
Vilken vill du helst ha? frågade bilhandlaren Ruben.
Ruben pekade glitterögt på en orange Lamborghini, varpå bilhandlaren gick och hämtade nycklarna, och den själaglade ungen fick hoppa in.
Och starta den.
Vi hade inte 2,8 miljoner i fickan just idag, så vi tog upp den lilla plånboken istället och köpte en bunnfin knallröd liten Fiat 500.
Tyvärr för den lille själaglade, men till lycka för mej!

Vattensjuk väg till Kungsbacka Teater.
Och där: Dans!