Mo i Rana

Jag var hos distriktssköterskan i Bua och tog en TBE-spruta idag.
-I Nordnorge, där jag kommer ifrån… började hon.
-Kommer du från Nordnorge? frågade jag. Varifrån? Kirkenes? Och tänkte på den lilla landtarm som är Norges sista utpost mot Ryssland, den där Guro kan sitta på sin mammas farstubro och spana ut över gränsen över Putins karga marker.
-Nej, inte så långt upp, sa hon. Utanför Mo i Rana.
-Aha, sa jag. Nesna?
-Känner du till det? frågade hon förvånat. Min bror bor på Nesna. Jag kommer lite längre norrifrån. Från öarna.
-Jag har varit där flera gånger, sa jag (lika delar stolt och längtansfullt). Är det nära Stokkvågen? Där har jag varit. I Tonnes också.
-Det är en liten ö utanför, sa hon. Vi får åka båt, just från Stokkvågen faktiskt.

Jag minns när jag och Guro tog hennes lilla bil och körde ut på en roadtrip, till Nesna, Stokkvågen och Tonnes. Vi klättrade upp till en grotta i bergen och satt sedan nere på marken på en kaj och åt räkor medan vi tittade ut mot horisonten och såg den gräddbullsliknande silhuetten av ön Træna långt därute vid horisonten.
Femton år sen var det. Eller igår.

Eller när jag, Ida och Tora åkte upp till polcirkeln och dansade på permafrosten.
Ut i skogen, till Marmorslottet med sina vita vattenfall.
Och tillbaka till Mo och Nordland Teater, där Sven sminkade Ida till nattens vackraste Draculadrottning.

Jag minns norrskenet.
När himlen sprakade över stan och jag febrilt knapprade med kamerainställningarna och Johan lugnt tittade på mej och sa: Ikke knips Malin, bare SE.

Alla andra fina Nordland-folk.
Maja och Sissel och Wenche och Gudmund och Hanna och Maiken och Kristian och Anita och Isabella och Stein och Joar och Erling.
Och Havmannen.
Varje gång jag kommer till Mo i Rana står Havmannen där ute i fjorden, kall, robust och beständig.

Det är snart tio år sen sist jag var där.
En dag igen.
En dag.