Hem

Upp från Antalya flygplats, in över Taurusbergen, strax öster om Istanbul, ut över Svarta Havet, in över Bulgariens strand, ovan rumänska bergsbyar, en kort sväng in i Ukraina, genom hela långa Polen, över Östersjön, rakt över Bornholm och in i Hanöbukten, över småländska sjöar och hem.

Jag lyssnade på P3 Dokumentär om Stenbergapyromanen och tittade ut genom fönstret, fönstret jag saknade djupt på hela resan ner.
Ser man nåt? frågade Hugo.
Just nu är vi över norra Rumänien, sa jag.
Hugo himlade med ögonen.
Det är faktiskt mycket roligare när man vet var man är, fortsatte jag. Det är kul med geografi. Om jag inte var fotograf skulle jag vilja vara... geograf. Fast det finns väl inte.
Jaha, sa Hugo plirigt. Vad heter det där berget då?
Vet inte, svarade jag. Fast det tillhör Karpatherna. Bergskedjan.
Djup suck.
Snart åker vi in i Ukraina, fortsatte jag. Och sen kommer vi in i södra Polen.
Nånstans i det landet föddes Lewandowski, sa Hugo. Det är sånt jag vet.

Jag älskar den här ungen, som knappt är en unge längre.
Så tacksam över den här veckan.