Nu hänger två flytande poolare på väggen på KKV:s samlingsutställning Dualitet på Galleri Hamnmagasinet.
Öppet torsdag till söndag 12-16, fram till den 22 december.
Välkomna!

Skogen, mossan, ljuset.
Pratet.
Inte-pratet.
Och koltrasten.

En hemlig tvådagars med Lisa och Sofia.
Blev en tur till stugan i Prästhult.
Precis exakt vad jag vill ha och behöver.

Det är ju på söndag som adventsstjärnorna ska upp.
Fast det är ju mysigare att sätta upp det på fredagen innan, så hela helgen blir ljus.
Och då vore det ju bäst om det liksom redan är uppe, när mörkret faller på fredagen.
Och om man då ska sätta upp det på torsdagskvällen istället, så vill man ju isåfall gärna ha det gjort innan det blir mörkt, så man ser.
Och då går det ju lika bra på onsdagen.

Så, det här blev ju en mysig stjärnklädd torsdagsmorgon.
Alla nöjda.

Hönsnät och fleecemössor och julkulenäsor och en hel massa skogshämtat granris.
Idag är det grantomteverkstad te Brettes med ett trettital niondeklassare och deras päron, för vidare marknadsförsäljning på Jul på Båle nästa helg.
Tvåhundrafemtio tomtar.
Och innebrasa resten av dagen.

Jag är ju mer sommar än vinter MEN.
Krispkalla vackerpromenader slår gråregn och midvinters midsommartemperatur alla dagar i veckan.

Tiktok är ju inte annars min grej.
Men, den här tortillautmaningen som går ut på att fylla munnen med vatten, spela sten sax eller påse och sen om du vinner, smälla till din motståndare med tortillan, den är ganska rolig.
Förlorar gör den som sprutar ut sitt vatten först.
Sånt man kan bisyssla med en tacofredag.

Tio minus och soluppgång.

Jag tror på riktigt att det är dom här iskalla morgnarna med te och brasa och “barn som snart måste gå till skolan men först vill kramas och ligga under filt och bli lästa lite bok för” som kommer vara det jag kommer sakna mest när dom blir stora och gamla och flyttar hemifrån och trasar sönder sina bilar så dom aldrig kommer och hälsar på längre.
Jag älskar våra morgnar.
Jag älskar inte att jag nyss hörde att när dom väl flyttat kommer man bara få vara med dem sammanlagt ett år till, om man då har tur och får slippa cancer fuck cancer fuck cancer fuck cancer.
Jag älskar att jag har dom här och nu.

Idag: Inlämning av verk till KKV:s samlingsutställning.
Vernissage nästa lördag i Hamnmagasinet, yay!

Det är pyttelite mer vitt i Veddige än i Bua.

Nudu lilla novemberros, kom första frostnatten.

Yllekläderdagar och lite sällansett solsken.

Jiujitsu-söndag på Falkenbergsgatan.

Äntligen.
Allra sista dagen som utställningen UBOT vs Tafa 2.0 hänger på Galleri Hamnmagasinet går vi dit.
Vernissagen den 5 oktober stod högt i min önskekalender, men en sjuk mamma stod högre.

Min bästa Camilla, Maneta Planeta, Umeå, snö, pepparkakor på Glunten.
Hon dog för två år sen, Camilla.
Hon försvann och jag hann inte med.
Hennes galleri i Düsseldorf hedrade henne då med en utställning till hennes minne, UBOT vs Tafa, och den här hösten kom UBOT vs Tafa 2.0 till Hamnmagasinet.
Herregud vad stolt hon hade varit, som hon hade stått där och myst.
En hel utställning av tillgänglig konst, konst där man får pilla och känna på vartenda verk, där alla sinnen utom synen är i fokus.
Camilla som kämpade så för sin dotter, kämpade för alla synskadade.
Nu står min egen unge och fingrar på hennes maneter, drar varenda limpistolkula mellan fingrarna.
Umeå, snö, pepparkakor på Glunten.
Mörka morgonpromenader längs Svingen ner till Konsthögskolan.
Mitt lilla förstaårsstudiohörn.
Hennes stora fjärdeårsateljé på tredje våningen, med det vackra ljuset.
Alla sönderklippta barndomsfotografier.
Alla insikter om vad man kan göra, Camillas värld, jag smög in.
Först bodde vi i varsitt grannhus uppe på Gluntens väg, nästa år flyttade vi ihop i ett kollektiv på Bankgatan.
Ludwig, Katja, Ninia, JM, Camilla och jag.
Umeå, snö, pepparkakor.
Hissjöraggarna.
Konsum på Renmarkstorget.
Skolan.
Älven.

Maneta Planeta på Hamnmagasinet, min unge frågar om vi kan gå nu, är jag klar?
Jag är klar.
Minnena har jag för alltid.

Fredagsmys med chips och godis och Spirited Away.
Bättre kan jag nog inte önska.

En vecka sedan mammas begravning.
Och blommorna är precis lika fina än.

Det lilla skuttet inuti, tillsammans med de höjda ögonbrynen, när Peter Börjesson på sin fullsatta Väröhistoria-föreläsning på biblioteket ikväll bläddrar fram en bekant bild.
Bertil.
På hans och min lilla vab-utflykt till pestkyrkogården i Lingome häromcoronaåret.

Det är märkligt hur bilder kan få vingar.
Jag kan absolut ha svarat ja på frågan om någon (hembygdsföreningen, museet) får använda bilderna i något sammanhang, men att de sen flyger vidare, utan information om härkomst, är synd.
Om jag fått frågan hade jag även svarat ja på frågan om Peter får använda dem i sin föreläsning (Peters föreläsningar är helt fantastiska!) men inte ens Peter själv visste hur bilderna hamnat hos honom, eller varifrån han fått dem.

Sån är världen.
Man kan oförhappandes gå på föreläsning om bygdens historia en vanlig kulen måndagkväll, och plötsligt få se sitt lilla barn i numera urvuxen overall leka omkring bland fjolårstuvor.

Sista etappen på den här helgen: Djurparksorientering.
Lejon, zebror och strutsar gled han förbi utan problem, men när han kom till dinosaurierna av plast tröt flowet.
En stackars liten nummer fyrtiosex, så lätt att föreställa, så svår att hitta.
Men otur i resultatlista är inget som bekymrar unge herr Arnesson något nämnvärt.
Och för det (samt för allt annat) är han bäst i hela världen.

Upp på Rya Åsar och ner mot Borås Arena.
Lite stadsvandring och pizza på det, så var andra dagen av Boråshelgen gjord.