Det gick fort när Elof ringde mej igår eftermiddag.
Jag var utanför dörren redan när jag hörde hur Bertil avgrundsskrek i bakgrunden, innan Elof ens hunnit säga något om hur mycket blod han såg.
Kurragömma i Kyrkebacken.
En vass stubbe.
Ett snav.

Tacksamheten att ungarna har mobiler att ringa efter hjälp med.
Tacksamheten till okända (och när jag kom lätt blodiga) Sandra som skyndade till nedifrån pumptracken när hon hörde skriken.
Tacksamheten till sjuksköterskan Zack och läkaren Sven, som bägge var det snällaste, tryggaste och mest pykologiska man kan tänka sej. (Samt tålmodigaste, när min unge gång på gång på gång grät “Nejnej jag är inte REDO än!!” vid såväl tvättning, bedövningsspruta som sömnad.)
Tacksamheten till Åsa, som kom och knackade på och kollade hur det gått, efter vi kommit hem.

Idag tar vi det lite lugnt hemma.
Högläsning, film och popcorn.
Sjukhusarmbandet vill han inte klippa av sej, “det är faktiskt jätteskönt att klia sej med!”

Och:
Tacksamheten att vi bor där vi bor.
Barnen i Gaza har inga trygga vab-högläsningssoffor.

Upp i ottan för de här bägge konfirmanderna, för att hjälpa till på tidiga morgongudstjänsten i Stråvalla kyrka.
Sätta upp psalmsiffror, dela ut programblad, tända ljus.
Kyrkvärden Erlings förslag att de skulle ringa i klockorna efter att prästen läst upp namnet på den som dött i församlingen i veckan, ratade de skräckslaget bägge två.
Ellen fick ta Erlings samtida uppgift istället, tända ljuset framme vid prästen.

Det var inte många besökare i Ståvalla kyrka denna morgon, fem sex stycken bara utöver oss.
Hade inte gjort så mycket att misslyckas med klockringningen.
Men det här med att glatt föreslå stoff för framtida partyhistorier, är inte riktigt fjortonåringars grej.

Hemmaskog och eldsprak.

Gårdagens planerade örnspaning blåste bort, men idag!
Havsörnshopp på Getterön.
Och nog satt det en stackars krake långt långt långt ut på en sten i vattnet.
En prick från var vi stod.
En prick för ögat, en suddig klump för teleobjektiv.

Besviken pojke, som haft lite mer förväntningar av typen naturprogram-på-teve.
Kan vi åka och köpa godis nu?

Stormen Louis friskar i och sliter tak på centralstationen, det här är den blåsigaste dagen som nånsin uppmätts i Göteborg.
39,9 sekundmeter vid Vinga.
Fullt lika orkanigt är det inte i Bua, kullen och skogen skyddar för sydanvinden och det enda som hänt hemma hos oss är att grillen glidit av altanen.
Vi går en pokemonpromenad jag och lilleman, när vindarna lugnat sej en smula.
Parerar skumlabyrinter och hukar i lät på norrsidan fyren.

Ett blåsigt regnigt sportlov fick vi i år.
Men också ett ledigt, slött och mysigt.

Hopp om vår.

Dagens sportlovskille:
Med Alfred på skattjakt på Naturum på Getterön!
Oerhört spännande och roligt och klurigt.
Och vad gör lite regn när vi hittar såväl videkissar som snödroppar?

Dagens sportlovskille önskade besök på “museum med hur det var förritiden”.
Och efter den här dagen på Naturhistoriska i Göteborg har han reviderat sin vill-bli-när-jag-blir-stor-lista.

1: Jobba på museum.
2: Jobba med blommor.
3: Youtuber. (“Det ÄR ett riktigt jobb mamma!”)

Iallafall bra då att det kom först på tredje plats.

Sportlovskille får äntligen ta sina kalasfådda presentkort och åka till Växtboden i Veddige och handla vad han vill.
Sen får han mormor-och-morfar-fika, och en oväntad bonus i form av Ulla och Thord.
Bra lovdag!
Tycker såväl gammal som ung.

Hantverket.
Tiden det tar att trycka en enda bild.
Tiden det tar att trycka tre.

Tvådagarskurs i fotopolymer på KKV, Konstnärernas Kollektivverkstad!
Så himla himla kul.
Jag känner mej som jag gjorde när jag gick på konstskolor på nittiotalet och lärde mej nya tekniker hela tiden.
Idag etsar vi plåtar.
Imorgon trycker vi.

Premiärkväll på Teater Halland!
Jag tar med mej Alexandra på den här pärlan (vars bilder jag tog för en vecka sen) och beger mej ut i rymden.

När blötdimman ligger tung och har smält bort nästan alla snö till en gråbrun sörja, när februari är sitt allra februarigaste och det känns som tusen år sen du senast såg en krokusknopp, skaffa dej en sån här vän.
Lock lyfter och bomull bäddar och precis allt blir lite mera fint.

En blåskall gråvädersvecka.
Med promenader och pokemon och allahjärtans och snö och tö.

Knutpunkt i vinterbyn.

Det är den 10 februari 2024 och idag skulle min farfar fyllt hundra år.
Nu fick han inte det, han dog i mars 2008, ganska exakt en månad efter att jag tog den här bilden då han följde med i mammas och pappas bil och skjutsade upp mej till Landvetter (för vidare färd till Umeå, där jag gick i skola då).
Min kepsfarfar.
Som fick en stroke tjugo år tidigare och inte sa så mycket mer än ja och nej och fan efter det.

10 februari 1924, i Näs, Syllinge, Halland.
Hur ser det ut i Viskans sista dalgång?
Hur har farfar det som barn i Näs?
Vet inte.

Hur ser det ut i världen?
Lenin dör, och efter att ha utmanövrerat sina konkurrenter, övertar Josef Stalin ensam makten.
Spanska sjukan har just släppt taget, en av de dödligaste pandemierna någonsin.

Oerhört längesen.
Inte så länge sen.

Rastning av två förkylda innekatter i behov av en stunds frisk luft.

Jag trodde nästan han skulle klara hela trean utan en enda vab-dag.
Men idag, läsårets första.

Och så la sej snön under ännu en natt.
Det var visst bara februari.

Skymningen sänker sej över en dag som plötsligt blev annorlunda.
En vän vaknade inte imorse.
Vaknar aldrig mer.
Obegripligheten i att ett leende, hans leende, aldrig kommer les igen.
Och att ett barn ska fortsätta alla sina dagar på jorden utan pappa.

Han var den snälle i min klass.
Den snälle, den egensinnige, den finurlige.

Skräcken, insikten.
Om imorgon vet vi ingenting.