Sex stygn

Det gick fort när Elof ringde mej igår eftermiddag.
Jag var utanför dörren redan när jag hörde hur Bertil avgrundsskrek i bakgrunden, innan Elof ens hunnit säga något om hur mycket blod han såg.
Kurragömma i Kyrkebacken.
En vass stubbe.
Ett snav.

Tacksamheten att ungarna har mobiler att ringa efter hjälp med.
Tacksamheten till okända (och när jag kom lätt blodiga) Sandra som skyndade till nedifrån pumptracken när hon hörde skriken.
Tacksamheten till sjuksköterskan Zack och läkaren Sven, som bägge var det snällaste, tryggaste och mest pykologiska man kan tänka sej. (Samt tålmodigaste, när min unge gång på gång på gång grät “Nejnej jag är inte REDO än!!” vid såväl tvättning, bedövningsspruta som sömnad.)
Tacksamheten till Åsa, som kom och knackade på och kollade hur det gått, efter vi kommit hem.

Idag tar vi det lite lugnt hemma.
Högläsning, film och popcorn.
Sjukhusarmbandet vill han inte klippa av sej, “det är faktiskt jätteskönt att klia sej med!”

Och:
Tacksamheten att vi bor där vi bor.
Barnen i Gaza har inga trygga vab-högläsningssoffor.