Min sämsta “högtid”.
På alla sätt.
Tiggeri. (“Alltså ni får BARA knacka på hos dom ni känner. Och bara om dom har pumpa på trappen! Och ni MÅSTE säga TACK! Och ni får INTE bara sikta in er på godiset. Titta på dom som öppnar också!”)
Frosseri. (“Alltså ni kan väl kanske SPARA detta nu, så har ni varje lördag fram till jul..?”)
Mörkt och kallt och utomhus och “jag är kissig” när vi är längst bort hemifrån.
Fast ungarna har ju räknat dagar i flera veckor, så det är ju kul att det kan glädja nån.
Och den där lilla tigern var ändå ganska gullig.

En sol, en naturlekplats, en Skrylleskog i Dalby.
En kusin och en kusinhund, en å så omhuldad kusinhund.
Sen gjorde höstlovet sej påmint och dundrade in sju bussar leksugna skollediga ungar bland stockarna.
Såhär mycket folk var för mycket, tänkte vi.
Och åkte till Högevalls äventyrsbad istället.

Solen stod lågt över träden när vi nådde Stenshuvud, vintertiden nallar på redan korta dagar.
Barnen fick välja berg eller strand innan mörkret föll, och valde strand.

Medeltida trappor och guidad väsenvandring.
Tjärhällarhål och andra listiga dödsfällor.
Fönstersmygar med utsikt ända till Bornholm.
Väsenverkstad med höstlovstillverkning av varenda unges eget väsen.
Glimmingehus var kul!
Och lite halsbrytande.

Ett pumpafält i Löderup, en handsnickrad skylt, en hastig inbromsning.
Halloweenhandling med självbetjäning och lyckliga barn.

Lite fisklunch senare.

Högt över havet och bort emot land,
där kan man hitta hjärtan och skrapskriva ibland.

Grav eller kalender?
Ingen vet, men det är över tusen år sen stenarna restes i skeppsformationen under vilken inga kvarlevor hittats, och där spetsen vid vintersolståndet pekar rakt på den punkt där solen går upp ur havet.
Mäktet.

Två hotellnätter på Österlen.
Vintervilande äppelodlingar, måne över Haväng och höstens första minusgradsbomb.

Höstlovssemesterns första stopp: Wanås slott.
Visserligen mammans val, men glatt nog succé även hos resten av familjen.
Automatiserade målningar och garnkyrka.
Yoko Ono-träd och uppochner-rum.
Dropp-workshop för barnen.
Ute i slottsparken dök det upp skulpturer bakom varje krök, samtliga klättringsbara dessutom.

Solen försvinner för fort efter vintertidsomställning.

Ett två tre, sjuttio!

Ruben följer med mej bort till förskolan idag, vi hämtar ett glatt grusbarn som gräver blålera i sandlådan.
På vägen hem kryssar vi mellan lurviga larver som dödsföraktande korsar asfalten, de är tjocka, relativt snabba och silar solljus mellan alla sina strån. Bilar kör förbi, larverna har tur, men så kommer en bil som kör rakt på. En grön slemstråle skjuter ut längs vägen och jag blir lika knäpptyst som barnen.
Vi går till biblioteket och lånar böcker.
En till mej, en till Ruben, tre till Bertil.
Fyra smågodisar var i affären, det är ju ändå… onsdag.
Solen står lågt över Bua, Storaberget ligger öde, inga barn i skolskogen såhär dags.
Jag har mina kantarellögon på! ropar Bertil hurtigt, men allt skolskogen har är en trasig koja, en bergrutschbana nedför en stenhäll och miljarder pinnar som alla potentiellt vill följa med hem.
Temperaturen sjunker när solen dalar och vi går hem och lagar spenatlasagne (ungarnas favorit som vi lagar varenda gång kräsenpappan är bortrest) och sätter på filmen Coco, för det vill Bertil, dom har pratat om den på förskolans FN-vecka.
Ända till (lite väl sen) läggdags tittar vi på Coco och äter våra fyra godisbitar till.

Dagar då jag slutar jobba klockan fyra, och sedan inte ser kontoret och allt jag borde jobba bort.

Vad är du rädd för?

Skatten bärgad och vinterförrådet fyllt.

Mitt happyplace.

So far: Två av tre Ringhalsfester gjorda.
Nästa vecka går jag med min man. Då ska det rotas djupt i garderoben!

I Guds och i Lindberga församlings snart sagt kompletta närvaro.
Prästen har fått sin man.

Blött och trött och svamp i rabatten.

Inga fler höstutflykter till Vendelsö.

Och så var det fint att man dåförtiden fick annonsera efter arbetskraft.