At last.

En go gäng.

En isande kall septemberlördag, med mössa på.
Bland ogräs som bara återkommer och återkommer och återkommer, och med från bruket upphämtad bark.

Nu sätter jag punkt för en galen jobbvecka där jag ränt som en tätting mellan omslagsjobb och föräldramöte och Göteborgsporträtt och Halmstadsjobb och förmiddag på Värö bruk och tidningsjobb i Småland och två teaterföreställningar och en himmelens massa övrigt outgjort jobb.
Nu är förskolebilderna åtminstone klara och skickade till print, och jag tänker åka till Limabacka kvarn och köpa dinkel.

Studiedag i skolan, en alldeles vanlig torsdag.
Då får Ruben följa med mej in till Teater Halland och se den finaste föreställning jag någonsin upplevt.
Han, och ett stort gäng tredjeklassare från Hertingskolan i Falkenberg.
Jag började gråta redan i första scenen, som vanligt.
Det var lite “pinsamt”, tyckte Ruben när vi tog en fika efteråt, innanför hårdvindarna på stan.
Han tyckte inte det var ledsamt alls.
Det var ju bara en död KANIN, mamma.
Och en pappa, sa jag.
Fast han var ju inte död på riktigt, sa Ruben.
Jo, det var han visst, sa jag. Han dog ju när Lawen bara var ett år.
Jag tror inte han var död på riktigt, sa Ruben. Det var ju bara på låtsas att dom pratade i telefon. Man kan ju inte prata i telefon med såna som är döda.

Dagens jobb: Marinbiologidoktorand till utbildningskatalog.

Inte en enda kantarell i hela skogen.
Ingen trattis ens.
Inte ett blåbär.
Ingenting.

Bara lite flugsvamp, ett klätterträd och resterna av en skata som gick ett rovdjursöde till mötes.
Den här sommaren har bränt sönder vårt skafferi.

Eh… vi kanske skulle titta till båten också?
Se så alla förtöjningar har… hållt och så?
Vi hade inte en elkabel liggande på bryggan för att ladda båtbatteriet, eller?

Ja, det här är alltså när stormen har “bedarrat”.

Stormen Knud brakade runt knutarna inatt.
Gungade övervåningen, slog plommongrenar mot rutan, men lyfte inte en enda liten takpanna.
Det har stillnat litegrann nu, men vattnet är bra högt i hamnen.
Ser ut som att Bertil skuttar rakt i plurret, fast han bara tar ett litet kliv nedför nybyggda krabbfisketrappan.

Markägare och Skogsstyrelse är oense och drar tillsammans med Hovrätt ut i skogen på syn för avverkning vs tjäderspel.
Det här jobbet alltså, och sakerna jag får vara med om.

“Och så är det bara att hugga in på dom när vi är klara!”
Kul jobb för en glutenintolerant.

“Barnen vill åka till driving rangen”.
Och motvillig mamma som följer med för lite luft.

En gång om året gör jag det här.
Tar kort på Bertil och hans kompisar på Fyrens förskola.
Det är roligt för att jag känner nästan allihop, men om inte… så vette sjutton om jag hade velat vara skolfotograf. Ens ibland.
En unge räcker ut tungan. Och vägrar dra in den. Det tar lång lång tid att lura in den genom bus.
En unge (eller vid närmare eftertanke ett tiotal ungar) gungar fram och tillbaka. Autofokus i all ära, men så snabb är den inte.
En mej relativt närstående unge tvärvägrar totalt, trots lock och pock. (Hon är envisare än så.)
En unge skrattar åt precis allt annat, men så fort hen tittar in i kameralinsen är hen gravallvarlig.
En unge bara gråter och gråter.
En unge vägrar titta upp, tills en personal frågar om hens bror hade blöja på sej till skolan idag. Det funkar! Skrattet är pärlande.
Note to self: Kör blöjtrixet.
Och pausa ett år till nästa gång.

Chalmersdag, mattedag.
Sicken tur att jag slipper ge mej på att begripa det som lärs ut innanför dessa väggar.

Det kom ett 2009, med snö och spa, Oslotripp och garagefest, husvagn och utställningar och en liten bebis som bara hade ont och ont och ont och gjorde skrikfest av julafton. Sen blev han världens bästa. Men det dröjde litegrann och vem vet, det kanske jag rotar igenom en annan dag.

Tio år sen är det.
Tio år sen Mattias lagade bilar på Väröbacka bilverkstad, tio år sen jag tog examen från Konsthögskolan i Umeå och fick vara med i allehanda tevesändningar och morgonsoffor.
Tio år sen överraskningsfesten i trädgården, tältsemestern i Bohuslän, Iron Maiden på Ullevi.
Tio år sen Hugo började förskoleklass och stod där på ett ben med handen tryggt i Stinas.
Vilken skatt det är att ha bilder att spara.

The joy av att fastna i gamla hårddiskar.
Vårat första år. Ett helt år av pendling fram och tillbaka till Stockholm, som slutade med städning av Enskedelägenhet och inflytt i gröna huset på kullen.
Jag tycker ju inte att det är så jättelängesen, men Hugo är ju bara en liten plutt.

Det var ju svårt att låta bli att rota fram några gamla bilder nu, när jag liks ändå kom att tänka påt.
Gratulerar Maria och Krille, till tolvårig bröllopsdag idag!
Och TACK för att ni gav mej den där kostymklädde bikerherlen på köpet.

Idag är det tolv år sen Krille och Maria gifte sej.
Tolv år sen en snygg trettioettåring kom puttrande i en lila liten hundkoja till bröllopet och utan minsta tvekan, men med sjutton stök och arton besvär, sedemera blev min man.
Jag gillar vardagarna med honom.
Och lördagarna.
Och söndagarna.
Dagens söndag blev övernattenjästa dinkelfrallor till frukost, timmatal av bromsskivsbyte i garaget, lite gokartutflykt med Bertil runt kvarteren, Superhjältebio i stan, middag på lokal med popcorn till förrätt och en hel del underbordvarande och golvliggande (för dem under fem) samt, väl hemma, högläsning av Roald Dahls Häxorna (vi är klara med Matilda nu) i soffan, pussar och kramar och godnatt.
Ungefär som det brukar.
Och ungefär som det brukar gillar jag.