Stormen Malik brötade på bra inatt, men trots närapå orkan i byarna lyckades den inte välta mer än en grill hemma hos oss.
I hamnen var båten var väl surrad och i lä bakom sjöbodarna, till skillnad från andra stackars sönderblåsta segel och kapell.
Ute på stenpiren gick det gäss på bägge sidor av träbryggan och en stackars brännmanet låg stilla bland smutsiga grästuvor.
Inte den värsta storm jag sett.
Men jag är glad att det inte är jag som bor i nån av båtarna i hamnen, så jag slapp sova där inatt.

Röten båtbadbrygga no more.
Nu står kaptenen och snickarpappan i garaget och sågar till ny.

Det drar i knutarna, men än håller sej det ordentliga ovädret nånstans ute på Kattegatt.

The Mississippi delta is shining like a national guitar.

Första strofen och jag gråter nästan.
Rebecka Törnqvist (som jag alltid älskat) gästar På Spårets husband Sahara Hotnights (som jag alltid älskat) och dom kommer att sjunga Paul Simons Graceland.
Som jag alltid alltid älskat.

Det är fredagskväll och Glans/Abadi utklassar Arve/Pozar, soffan och filten och brasan värmer, och jag tänker att det är synd att jag knappt aldrig längre lyssnar på album i sin helhet.
Alla mina skivor som står där orörda, det jag la enskilt mest pengar på för tjugo år sen, album i ordning där jag började nynna på nästa spår redan när den föregående tonade ut.
Joni Mitchell.
Ryan Adams.
Ani Difranco.
Paul Simon.

Det åks till Båstad och Budapest och Johannesburg och jag längtar till världen.
I Budapest har jag inte varit.
Det var en smula nära att vi åkte dit jag och barnen när vi var ute och tågluffade sommaren 2018, när vi stod i Wien och dividerade om vart vi skulle härnäst, men det föll på värmeböljatrötthet och större längtan till alptopp än storstad.
Inga mer städer ALLS NÅNSIN, kan ha varit ett starkt argument från barnamun.
Och vi besökte visserligen fantastiska Valencia sommaren därpå, men sen kom en pandemi och det där med nånsin kan de ha fått äta upp.

Hämtatidigt och dratillsanddamm och tavarapåvädret inför helgens utlovade trettioåtta sekundmeter i byarna.

Stundom dyker extra fina hälsningar upp.

Så rädd att missa bägge jobben jag hade inbokat dessa omikronsexplosionsveckor, men se, åtminstone det andra lyckades jag bli frisk till!
Fem gengångare som spelat samma pjäs på Helsingborgs stadsteater sedan premiären 1883.

Ordning sånär återställd.
Båda barnen går i skolan, pappan har sin sista hemmajobbardag och jag ser min chans till promenadsällskap på lunchen innan nämnda sällskap kryper in i elfabriken igen och lämnar mej ensam på hemmakontoret.
I hamnen är det lä och vårkänsla.
Inte en enda husbil.
Bara fyra gubbar som står och munhuggs hjärtligt kring en båt.

Sista karantänsrastningen.
Jag låter bli att skriva “för den här gången”.
Tokblundar åt tidningsartiklar som påstår att man kan smittas av nåt påhitt som heter omikron två trots att man redan haft omikron ett.

Barnen är lite halvpeppade på att gå tillbaka till skolan.
-Hur länge är det kvar till sportlovet?
-Ja, få se nu, det är runt den 20 februari, och nu är det 23 januari, så det blir väl typ fyra veckor.
-Till vadå?

Helt normalt disträ igen.
Skönt.

Tre av fyra har nu fått sina positiva pcr-domar.
Och idag är sista karantänsdagen för di små.
Imorgon får bägge gå tillbaka till skolan.
Jag och Mattias harvar härinne ett par dagar till.
Men jag ser ljuset.
Och en vår där jag kan gå ut och ta varenda jobb som bjuds som en upplyft och skimrande antikroppsdrottning.

Den rastlöse “känner sej bättre” och “måste” ner till båten och skruva bort röten badbrygga.

Det här är vad som blev av den här dagen, istället för jobb på Malmö opera.
Krypa på buskar och hacka is.
Så sur på världen och tajmingen och en egenföretagares icke befintliga ekonomiska skyddsnät.
Men, ja, solen skiner.
Vi är inte döende.
Och min själ om vi inte hittar en januarividekiss.
Hopp om vår och ett liv bortom den här skiten som gör en långsam tur till fyren till en hisnande Iron Man-promenad.

Maratontittning av jättemånga Hjälp, vi har köpt en bondgård-program.
Och nån kommer just dragande med hittad lördagsgodisgömma.

Två friska barn och två sjuka föräldrar.

Det må se varmt ut, men skär genom märg och ben.
Ett par minuter stod jag utomhus vid Veddige vårdcentral och väntade på påfyllning av självtester som strax meddelades helt slut, och frös så jag skakade.

Utflyktsväder schmutflyktsväder.
Stormsol, är vad det är.
Fyra plus, känns som nitton minus.
Kanske lika bra, när kroppen inte orkar riktigt.

En kopp te under filt i uterumslä, däremot.

Fina farmor kör hit med matleverans och extragodis och gröna äpplen och allt.

Såhär ser dagarna ut nu.
Pyjamas på lilleman dygnet runt, jag och han under filt framför brasan medan pappan jobbar inne på hemmakontoret och mittemellan kopplar upp sej för hemundervisning på andra våning.

Och igår kväll började min hals skava.

En bekräftad.
Oddsen på att vi om ett par dagar har minst ett par till är inte skyhöga.

Tiotusensjuhundranittiofem steg.
Trots småregn och stormbyar blev vi inga innesittare idag heller.

Drönarlarm över Ringhals.
Polisbilar patrullerar i socknen.
En piketbuss på Bua strand.
Militärhelikopter hovrar uppe vid slingan.

Vad gör ryssen?
Är det Greenpeace som ser sin chans att skapa opinion?
Ska jag bli en prepper?

Ikväll ser vi på Nedsläckt Land på SVT.