Nu har han somnat.
Rummet har äntligen fått pynt, stjärnan har äntligen fått komma upp, tomtar och granar har äntligen fått flytta från Hans-Eriks källare och in hos Bertil Julälskaren Arnesson.
Imorgon är det Trolltider och första luckan i chokladkalendern och vitt på marken.
Vi har det väldigt bra.

Sol på näsa på vrickpromenad.

Minusgrader fem dagar i rad, nu får ungarna gå ut på isen.
Inte för att det är mer än knähögt under ytan någonstans ändå, men det fryset slipper vi gärna.

Första snön faller över byn och på andra sidan fjorden har Ringhals fyra stannat.
Pushnotiserna larmar om skenande elpris, och jag stoppar in pinne på pinne i brasan.
En koltrast sitter i trädgården och pickar oxbär från busken, de stackars kvarhängande äpplena blir vitare och vitare och vitare.
Vinden har lagt sej, trots bitande nio minus känns det varmare idag.
Blåsten tar hårdast på värmen i vårt hus, hårdare än minusgrader.
Schack och läxor, grilla-korv-i-öppna-spisen-middag och träning.
En pinne till.

Väckarklocksmorgon och innebandydag.

Shit vad konstigt Sjöaremossen lyser, sa jag på väg hem i bilen från Ambjörntorp där vi lämnat Ruben hos Melker. Som en grön stråle? Och den… gungar? Men va! Vänta! Det är ju norrsken?
Och det var det.
Racerfart hem för att hämta kamera och stativ, och racerfart ner till fyren.
Jag hann.
Och till skillnad från den gången förra vintern, när norrskenslarmet gick i byn och det knappt syntes för ögat (utan mest bara på minutslutarlånga fotografier) så syntes det nu oerhört tydligt hur de gröna ränderna dansade på himlen över Biskopshagen.
Det var jag och en kvinna till på Krokstadsudde.
Hon kom från Kristinehamn, bodde i husbil i hamnen och visade mej sina fyra olika norrskensappar medan gubben hennes ointresserat gonade sej hemma i husbilen.
Det här är min tredje promenad ut till fyren ikväll, sa hon. Jag går så fort apparna larmar.

Minusgrader, frost och julmarknad i byn.

För en fantastisk dag!
Igår var en oturs.
Först fick jag veta att vår hemförsäkring inte täckte tappad vigselring.
Sen backade jag på en stor sten i mörkret.
Idag däremot, vaknade världen lent och mjukt.
Solen sken, radion spelade gamla nostalgidängor och jag sjöng med mitt högsta i bilen på väg ner till silversmeden Lena i Galtabäck, som när hon nyss fyllde fyrtio bad folk skänka pengar till Läkare utan gränser (hur mycket eller lite man ville) och sen bland dem som skänkt lottade hon ut presentkort på åttahundra kronor.
Och jag vann!
Fina fina hej-örhängen tog jag.
Och tror dessutom jag fann en ny vän.
Efteråt körde jag till Hajen och köpte plockmat till kvällen (plockmat är mitt bästa) och där träffade jag en jobb-bekant som gav mej beröm så skinande att jag studsade litegrann därifrån.
Beröm va.
Vilken grej.
Jag ska hädanefter ge beröm så fort min hjärna tänker en enda liten snäll tanke om nån.
På väg hem stannade jag hos Tammy i Nasaret, och där var det fint och varmt och soligt och roligt, och när skymningen föll och jag gick bort med övernattningsryggsäck till Bertil som ringt och meddelat att han tänkt stanna hos Sigge, ljöd det skönsång från Maries innergård, där Jul på Båle-marknaden kvällsöppnat med nissemössad liten orkester.
Jag blev kvar, och hjälpte Karin sälja varm vintermumma med vispgrädde och pepparkakssmul till frusna marknadsgäster.

Och, jag har köpt nya kameror med målsökande autofokus bra nog att lyckas chans-ta en skarp bild med kort skärpedjup på ett litet örhänge på mitt eget öra.
Bara det är värt ett litet hoppsa-skutt.

Soldag hos Tammy i Nasaret.

I vår är det Agnes och Petter som ska ut och tårtbaga!

Jag tycker så mycket om den här bilden, som dök upp på Teater Hallands instagram ikväll.
Han som älskar teater och nästan gråter när vi sitter vid frukostbord och pratar om vad vi ska göra idag och jag ska iväg och fotografera barnföreställning.
Den där gången fick han följa med.

Storebrorsorna övergår från att dänga ut lillebror i schack till att lära honom istället.
Brasan sprakar.
Och ikväll är det Skurkarnas Skurk som gäller för Bertil, den läser Mattias för honom, jag befattar mej icke med den boken.
”Bara dom läser så går det bra med vad som helst” kvittrar Maria på biblioteket, men nä, här går ändå min gräns.
Han har tre böcker igång samtidigt, vår minste unge.
Skurkarnas Skurk när Mattias läser, Ronja Rövardotter när jag läser för honom på kvällarna, och Hollys Hemlighet (tredje boken i Woodwalkers-serien) som jag läser för honom varje morgon under filten i soffan innan han går till skolan.

Den här minste gillar iallafall böcker.
Mittemellan tvärvägrar allt jag bär hem från biblioteket, under stånk och stön har han läst tio minuter i taget när jag tvingat honom, men aldrig frivilligt.
En gång skrev jag (löst med blyerts) på sidan femtio i en bok att när han läser det här kan han komma till mej och inkassera hundra kronor.
Han kom aldrig.

Båten är tom, pressenningad och vinterklar.
Hugo och Mattias knyter de sista repen, jag går hemåt längs bryggan.
Solen tittar fram, men isvind blåser österifrån, genom märg och ben och dubbla ullunderställ.
Sex rätt på poängpromenaden, ingen aning om hur många procent av världens järnmalm som bryts i Brasilien.
I Brasilien är det varmare än här.
Men jag har ett hus och en filt och en brasa.
Och.
Sol på näsan är alltid sol på näsan ändå.

Sju kilo fantastiska kräftor, straight outta Vesterhavet via Almys nät.

Så snabbt som Bertil flög ur sängen imorse när jag drog upp rullgardinen och sa “oj, vad vitt det är!” har jag inte sett honom flyga ur sängen sen när det snöade i våras.
Västkustska barns smala lycka.
Åka pulka på frost, som vi gjorde när vi var små.
Vinterdäcken fick rullas ut (sannerligen i grevetid) och barnens pokemonvärld hade bytt färg till vit, den med.

Sjörök och rimfroststrån på promenad.
Den här lördagen vägrar jag idrottshallen.

Världens bästa fredagskvällsbord.

Det blev alltså mitten på november innan vi hann rensa ur båten efter sommaren.
Mat, kläder, flytvästar, handdukar, sängkläder, stolar, kuddar, dynor.
Grill.
Imorgon drar frosten in och sen fortsätter mörkermörkret med regn, regn, regn.

Nu har jag precis avslutat en vecka som gästfotograf på pfksthlms instagram, pressfotografernas egen sida.
Inte så många jobb visade jag, men ändå, det roligaste jag vet.
Att skildra vardagen.
Mina ungar och vänner och omgivningar.

Nu kommer det ju inte fler inlägg från mej just där, men det går ju att scrolla igenom ändå.
Mvh Stolt Vardagsjunkie.

Det är egentligen ohemult vad mycket tid vi lägger i den här idrottshallen.

Nu måste det väl ändå vara årets sista skörd tomater (plus två små djungelgurkor) som odlarn plockar in.
Uterummets plantor är brunprassliga och redo för ide.
Men de smakar ändå gott.
Vi åker till Blomsterstugan i Sanddamm och handlar farsdagsblomma åt Berlinresenären som kommer hem sent ikväll.
Klappar katt.
Pratar om när vi får börja julpynta.
Sen läxdags, med visst knorr, men inte så länge.

Storebror har åkt till stan på gymnastiktävling, lillebror får hålla tillgodo med mej.
Han är det bästa sällskap jag kan tänka mej.