Elva kilometer solsken.

Åh, världen, låt mej alltid få ha en unge som vill pussas hejdå genom skolstängslet varje morgon.

Mistlurarna ljuder från förbipasserande fartyg i tjockan, Kattegatt är insvept i mjölkvitt ljummet ludd och på en klippö mitt i dimman, vaknar vi.
Det är gråvitt och stilla och varmt.
Solstrålarna letar sej stundom igenom, barnen paddlar över till kobbar och skär, till och med Alva och Bertil vågar ge sej iväg på egna expeditioner i år.
En kopp te på däck.
En charkbricka till frukost.
Gårdagens överblivna kräftor till krabbmetemat.

Livets bästa Mors Dag.

Friska vindar och triftexploderande ö.

Inatt sover tre fjärdedelar av det här gänget i friggeboden.
Den fjärde fjärdedelen var mest pepp av alla, men fick på lillebröders vis stoiskt, dock tårfyllt kämpande, till slut stå tillbaka.

Det blev ett litet barnkalas iallafall.
Phiu för covidfrihet och piñatas.

Solen skiner och flaggan blåser i vinden, på halv stång.
Syrenerna blommar och utanför kyrkan är det kö ända ner till muren.
Overkligt.
Att du ligger i kistan därframme, att du inte är här, att du inte finns alls.
Det är försommar och förväntan, det borde vara skolavslutning istället och glada barn i tunna klänningar.
Ditt glada barn i tunn klänning.
Och du borde se på.
Istället slår verkligheten en rak höger i huvudet, och den öppna vackra kyrkan känns luftlös och trång.
Den fruktansvärda orättvisan.
Alla dessa cancerår.
Det glada humöret, skratten, hoppet.
Fighting spiriten.

Jag tänker att du ser henne, om några veckor, när hon går ut i sommaren.
Och om du gett henne ens bara hälften av din styrka kommer hon klara sej bra.

Att otåligt vänta på provsvar för covid kanske aldrig passar, men just idag passar det sämre än någonsin.
Klockan nio: Vaccintid.
Klockan tolv: Begravning.
Klockan fem: Barnkalas.
Jag känner mej helt frisk, men allting hänger löst så länge provsvar icke behagar plinga i telefonen, jag väntar med tekopp i hand, loggar in på 1177, loggar in på 1177, loggar in på 1177.
Vet att jag har sms-notis-funktion aktiverad, loggar in iallafall.

Missar vaccintid.
Vill inte missa begravning.

Pling! Ditt provsvar visar inte covid-19.

Snälla människorna på vårdcentralen bokar om min vaccintid ett par timmar, och jag får min spruta.
Vänligheten, trevligheten, tillgängligheten som Neptunuskliniken ligger inne med saknar motstycke.
Veddige Vårdcentral var mest: Jaha, vill du ha en läkartid för ditt höga blodtryck säger du, vänta lite, ja, nä vi har inga tider, vi släpper nya tider på tisdag om två veckor, då får du logga in klockan sex på morgonen, dom ryker snabbt. Boka in längre fram? Nä, så funkar det inte, man kan inte boka så. Allergimedicin till ditt barn? Nej, vi skriver inte ut sådant längre, du får vända dej till Apoteket, de har ett jättebra receptfritt sortiment.
Och så byter vi vårdcentral i ilskan över att behöva ringa nätdoktor (jag VILL ju inte det!) för att barnen ska bli av med sina svullna pollenögon, och den nya vårdcentralen vill sen inte förnya min blodtrycksmedicin, dom vill istället utreda vad som kan vara fel.
Jag har inte ens tänkt den tanken.
I Veddige har de bara konstaterat fortsatt högt blodtryck trots hög medicinering, och skrivit ut nya recept på samma medicin, år efter år efter år.
Nu, ett år och ett antal mr-röntgenundersökningar senare, sitter jag här med en diagnos på njurfel och en anledning till det där höga blodtrycket.
Så tacksam att vi bytte.
Och så nöjd att känna mej trygg med att få hjälp.

Miss i planeringen: Att såväl mamma som pappa vaknar med ont i halsen och snuva, och därför måste åka till stan för covidtest och sen följaktligen ställa in allehanda fir för dagsny sjuåring.
Han fick vakna och öppna paket i båten.
Han fick komma hem och hitta snöre som fick följas i vindlande trädgårdslabyrinter innan det tog slut vid en filt i garaget, där ytterligare present väntade.
Han fick cykelutflykta till Båle och klättra i träd.
Och han fick ta emot gäster och gåvor genom uterumsglas, där det var ute för dom och inne för oss som gällde.

Och inte ett gnäll.
”Det är ju corona nu, mamma. Då är det såhär.”

Någon vill födelsedagsvakna i båten.
När så universum samtidigt ger oss studiedag en vanlig sketen sjuårstorsdag, då blir det onsdagskväll i hamnen, med spel och salta pinnar och Harry Potter och de vises sten.

Här går jag och lyssnar på the sextonhundratals istidsliv of Kung Kristina och är så fantastiskt tacksam att det är just nu jag lever, och inte då.

En solig födelsedagsmorgon fick jag.
Elva kilometer med nyfådda airpods i öronen, och pling-pling-pling med grattis-sms.
Syrenerna slår ut nu, det doftar ljuvligt.
Imorse fick jag en egen bukett på sängen, och kramar och maskrosmarmeladspresenter av en stor trött och en liten övertaggad pojke, som ville börja sjunga ja må hon leva redan klockan fem.

Regnet ska börja falla snart, men tjugofemtemajsolen sken åtminstone på morgonen.

Mitt i skogen, strax bredvid Törnbloms lycka, hörde jag plötsligt en röst.
Hej mamma! sa den.
Där satt Bertil och Novalie under ett äppelträd och fikade. Bakom en liten kulle sprang några av deras klasskompisar omkring och längre fram längs stigen ytterligare några.
Kan vi gå hit igen mamma, när det har blivit riktiga äpplen av dom här blommorna? frågade han. För då kan vi sitta precis här och så -plopp!- kan vi bara plocka äpplena! Och kan Novalie få följa med då? Vet du var Novalie bor?
Jag bor nästan där det brann, sa Novalie.

Det är myggor i skogen nu.
Myggor, utblommade vitsippor, äppelblom och små små syrenknoppar.

Han blir så från-tårna-glad över sina krukväxtpresenter.
Han önskar sej dem och älskar dem, som vilka vattengevär eller starwarslego som helst.

Låt mej presentera:
Önskelistan som låter sej göras av nån som har liiite för mycket tid.

Alla borde få ha en målarkompis som den här.

Om man har födelsedag nästa vecka, vilket två personer i vår familj har, då får man inte följa med pappan och brorsan på paketpromenad i stan.
Är man majbarn Arnesson är det Spökitetslekplatshäng som gäller denna eftermiddag.

Jag må inte ha en uppsjö jobb att vraka bland just nu, men det här har jag.

Och så kom vi hem från fotbollsträningen och då var friggeboden plötsligt brun.
Sen började det regna.