Vem är smartare än en femteklassare?
Inte jag.
Jag förhörde just den här, på medeltiden.
Han hade alla rätt.
Jag hade nog inte ens haft hälften.

JAG ÄLSKAR DET HÄR! ropade han medan han klädde riset med påskpyntet som är ivägen varje gång jag ska dra ut termos från trångt köksskåp.
Varje gång undrar jag varför jag ens måste spara och ha det.
Det här är varför.
Liten killes lycklighet.

Varje tisdag klockan 15:35, en kopp te och bulle hos mamma och pappa.

Porträtt tyckte jag var svårast förr.
Så det övar jag mest på nu.

Bina har vaknat, sommartid kommer, hurra!

Vackra morgnar behövs inte det där pannbenet jag inte har.

Mattias fick ett insektshotell som tack-för-den-här-säsongen-present för att han tränar knattelaget i innebandy.
La nån liten djur-och-natur-tokig beslag på direkt och satte upp i äppelträdet.

Dom gräver en tunnel under Varberg.
Det har jag hört men knappt sett, för jag åker nämligen extremt sällan till stan nuförtiden pga omöjligt att köra bil i stan pga omläggningar överallt pga tunnelbygge.
Iallafall, så fick jag ett jobb.
Åka och plåta tunnelbygget.
Hurra! tänkte jag och trodde jag skulle få komma ner i tunneln.
Fick jag inte.
Men 2025 kan jag få åka tåg där.

…och i vår serie “vad folk gör i pandemin när de inte kan jobba med det de brukar”, har vi idag kommit fram till Varbergs Båtkapellservice, och Mojje!

Jag har tre morgonpromenader.
Korta är runt Båle kulle, tre kilometer.
Mittemellan är Båle kulle och sen runt fyren, det blir fem.
Och den långa är Båle kulle, fyren plus röda slingan, åtta kilometer klipphopp.

Idag sa prickregnet och snålblåsten till mitt huvud att bara orka den korta.
Det här med pannben, som dom snackar om i Mästarnas Mästare, det har jag inget.

Gammal båt fixad, städad, såld.
Ny båt avtäckt för början.

Det fina i att kunna sitta vid ett bord och prata, umgås, ha det bra, planera för sommar och semester.
Så sällan nu.
Världen har blivit en annan, tillfällig, pausad.
En farmor har fått sin första spruta, en mormor och morfar får vänta till april, en bekant hann inte få sin, han gick bort i onsdags.
Vi kan sitta och skratta som att allt är detsamma, men det är inte detsamma, i ett annat hus sitter någon annan och undrar hur världen kan fortsätta som förr, hur bilar kan köra förbi, hur ingen annan kan se att precis allting har stannat.
Och ändå sitter hon där med sin välling, Majken, och håller Rubens hand.

Ruben sover över hos Elvin, Sigge sover över här.
Regnet faller, helgen är tom, jag ser Spring Uje Spring och gläds åt livet.

Första självporträttet på tjugo år.
Märks.
Jag ser tjugo år yngre ut också.

Huvudvärk och långpromenad.

Deliang Chen, meteorologist och klimatforskare.
Tredje polen, Tibetanska platån och allt vatten till världen därifrån.
Det är inte alla som polar med nobelpristagare och sen går genom Toltorpsdalen till jobbet.
Och det är heller inte alla som nöjt sitter och gläds åt att få befinna sej i en intervjusituation igen, lyssnandes till intressanta frågeställningar samtidigt som omvärlden scannas efter bra porträttvinklar.
Bästa sortens jobb.

Anne Bjorkman studerar arktiska växter.
I Arktis.
Jag är så imponerad av dedikerade människor.

När Ruben och Bertil var bebisar tog Mattias pappaledigt och så åkte dom med mej till Malmö Opera där jag jobbade, och ammade i pauserna, medan han gick varv på varv på varv med barnvagn i Pildammsparken.

När Annes bebis var liten tog Annes man pappaledigt och så åkte dom med Anne till Grönland där Anne forskade på hur växter och ekosystem förändras av den globala uppvärmningen och på hur dom förändringarna i sin tur påverkar klimatet i stort, medan han strosade runt och spanade val.

Åka till Göteborg.
Hänga med reporter.
Intervjua klimatforskare.

Det blåste snålkallt på Botaniska. När jag valde strumpbyxor och kjol imorse var det efter att ha sett en strålande sol, fem plus och vindstilla på väderleksrapporten. Men dimman låg tung och lättade inte en millimeter, inte en solstråle orkade tränga igenom på hela dagen.
Två långa utomhusintervjuer senare hoppade mina ben upp och ner lite av sej själva av köld.
MEN.
Kylan överskuggades av känslan av att vara ute på jobb igen.
Dessutom tillsammans med Ulrika Ernström, som jag inte jobbat tillsammans med sedan på Hallands Nyheter 2007.
En hel dag med henne och intressanta klimatdiskussioner i Botaniska, bland krokus, snöklockor, vintergäck, videkissar och koltrastsång.
Då går det att förtränga en smula kyla.

Var ju ändå yllestrumpbyxor och allt.

Det är hans födelsedag idag.
Han fyller fyrtiosex och jag har fått vara med på femton av dem.
Hade vi slagit till när vi lite halvkära var på biodejt i moppeålder, hade den siffran kunnat vara TJUGONIO.
Tur vi inte gjorde det. För då hade ju inte Hugo funnits.

Happy födelsedag snyggskägget.
Ingen är gladare än du att du slipper ha kalas.

Det är stängt och låst, publiken får stanna hemma och vårens premiär av Djurfarmen på Teater Halland är skjuten på till 2023.
Bakom dörrarna arbetas det ändå.
Inte som förr.
Men nästan.

En känsla av vanlig värld, vanligt jobb och hus fullt av scenkonst.