Dovt muller kommer närmare och närmare.
Och närmare.
Snart har det smällt sex gånger på Båle och en gång i grannens vaktelbur.

Hemmahamnen ändå.
Ungarna hänger i båten och drar ut med flytvästar och sup.
Kalle och Magnus snickrar på det sista på nya pirbadbryggan, sista rycket, det är invigning imorgon.
Strandskatan flyger.
Den sista triften blommar än.

Här trivs jag.

Konfirmationsgruppfoto-uppdrag i Tvååkers kyrka, och i väntan på det en stilla tur runt kyrkogården.
Min mormorsmor och mormorsfar ligger här.

Trettiosju strövtåg längs gravrader senare finner jag dem.
Inga växter, inga barn i livet, ingen tar om hand.

Deras dotter Ella, min mormors lillasyster, ska ligga på samma gravplats, men jag hittar ingen sten.
Kan man ta bort en sten?
Hon kanske aldrig fick någon.

Alla namn, alla år mellan födelse och dödsdatum.
Alla människor som levde och bodde och log.
En dag ligger vi där vi också.

Men inte än.

Både småsyren och rhododendron har slagit ut medan vi var borta, schersminen knoppas och rabarbrarna har vuxit sej högre än Bertil.
Det doftar ljuvligt i vår trädgård.

Halv fyra kom vi hem inatt, och 6:45-väckarklockan fick slås på igen.
Stackars knattarna fick gå sömngång till skolan.
Jag fick te med skummad mjölk i syrendoften.

Borta bra, och så.

Äntligen.
Häppåre, España!

Nä, vi lämnade hetsen i Marbella och åkte och i-väntan-på-flyg-hängde i Fuengirola istället.
Strandfyndade, soffvilade och åt libanesisk middag.
Det kom försenings-sms från SAS, åskoväder på Landvetter hade stoppat trafik och försenat alla flyg med flera timmar, så vårt plan hem hade fastnat där, på sin väg ner.

En snäcka till.
Imorgon är det skola.

Jag kan inte ens gissa hur många miljoner de kostar, vräkbåtarna som ligger förtöjda och vräkbilarna som kör omkring i hamnen Porto Banus i Marbella.
Och vräkfolket och vräkbutikerna.
Ruben kastar lystna blickar på klockor och kläder och parfymer.
”Kan vi gå in där? Fast jag kommer säkert inte få köpa nånting ändå.”

Säkert?

Chips på stranden är mer våran grej.

Hejdå huset.
Ses inte imorn.

En sista tur till Nerja.
Inatt åker de andra hem.
För våran familj väntar en dag i Marbella, innan vi i kvällningen beger oss av hemåt vi med.

Hipp hipp hurra!

Man tager vad man haver i denna lilla by.

Grattis min unge!
Vilken fin plats att få fylla tio år på.

Klämmer vi in en mors dag också mellan födelsedagarna, med det här gänget.

Tjugofemte maj i paradiset.

Lördagsförmiddag i Competa.

Och jag har fått allt jag kan önska i hela världen.

Undrar hur lång tid det skulle ta innan man vill åka hem, om man ägde det här huset?

Lång dag på stranden eller kort dag på stranden plus besök i ny bergsby?
Lätt val.

Två familjer ville strandhänga, den tredje ville det icke.
Vi gick in till Nerja igen och köpte glass istället.
I en parfymaffär hittade Ruben en Gaultierparfym som “är slut ÖVERALLT för den är helt ny, den går inte att få TAG på, jag vill ha den, jag MÅSTE ha den” och vi kom fram till att en konfirmationspresent ändå kan vara en parfym, och sen mötte vi strandgänget för lunch och Europabalkongtitt.

Jag är ingen stadsperson, jag blir bara stressad av alla bilar och alla turister och alla strandförsäljare och alla krimskramsbutiker, för att inte tala om avsaknaden av parkeringsplatser.
Jag vill till bergen.

Halva gänget röstade idag för Playa de Burriana i Nerja där vi var häromdagen, halva gänget ville istället till en ny strand, en ny plats, in i det okända.
Stranden i Maro googlades fram och godkändes och den mest medvilliga (jag) tog täten.

Nu vill jag ju gärna skryta om mina orienteringsfärdigheter, men det råkade bli så att jag tog täten till stranden La Caleta de Maro istället för Playa de Maro.
Två kilometers promenad och hundra höjdmeter från byn Maro senare upptäckte vi ju då att den stranden var en nudiststrand.
Bertil höll på att bryta ihop, “JAG GÅR INTE UPPFÖR DOM BACKARNA IGEN JAG DÖR HELLRE” och ville stanna kvar och bada bland de bara rumporna.
De andra blev telefonledes mycket glada över att inte ha hunnit påbörja promenaden, utan åkte istället till rätt Marostrand, där vi efter åtta sorger och femton bedrövelser från den lille uppåtknataren kunde möta upp.
Övrigt gäng hade dock inte godkänt den här rätta stranden heller, så till slut sa majoriteten sitt och vi åkte in till solstolarna på Playa de Burriana igen iallafall.

Men lite sightseeing har väl ingen dött av.
Och Ruben drog tjugo pull-ups på strandgymmet, så allas ork var inte slut.