Alla vinkar hejdå till 2020 som det pissigaste året nånsin.
Jag håller inte riktigt med.
Självklart vill jag att världen ska bli fri från pandemisk smitta, att folk ska kunna andas med sina lungor ifred och låta bli att dö.
Men det här året har ändå varit något annat.

Jag är inte längre lika orolig över att jobben ska sluta komma.
Gör dom det, har jag det bra ändå.
Inkomster mot utgifter.
Jag har ingen lokalhyra, inga kameralån, inga varor på lager som måste ut och bort.

Lugnet detta år har givit mej, saknar motstycke.
Inga resor, inga måsten, ingen stress.
Biblioteksomsättningen på Lotsvägen två har slagit rekord.
Hemmaskola var jättekul (tills jag fick en kort släng av vuxensaknarpanik).
Och skogen.
Skogen var mitt hemma redan innan, men i år mer än nånsin.

Nytt år strax, och hur det blir vet ingen.
Jag brukar aldrig kunna styra över hur mycket jag gör, ibland är det överhopat och ibland alldeles tomt.
Det kan bli vilket som.
Och det blir bra, vilket som.

Billingen, alltså!
Fallande nysnö över pumptracks och pulkabackar, öppen skridskobana och icke öppen slalombacke.
Äventyrslekplats med hinderbana, ett myller av skidspår och promenadstigar.
En bit ner i skogen en grym pulkabacke, ser lika flack ut på mina bilder som störtloppsbackarna gör i Kitzbühl på teve.
Ruben kom ner med mer snö innanför jackan än vad som föll i Bua under hela förra vintern, jag kom ner med jord bland tänderna och uppfläkt tumme.
Två timmar vinter fick vi.
Tack tack tack.

Det här stället, jag älskar det.
Trots den stora folktomheten, den oerhört lilla beläggningen, dukar dom upp en fantastisk frukost.
Och medan dimman lättar, snön börjar falla (!) och den blå timmen gryr till dag nere över Skövde stad sitter vi ovanför, vid stora vackra fönster med våra smörgåsar, våra bacon och våra vattenmeloner och tittar ut över den.
Kvinnan i köket kommer till vårt bord och frågar om glutenfri chokladboll önskas.
Äggröra, smoothie, picklade grönsaker.
Köttbullar, stekta tomater.
Varm choklad.
Det fylls på vitt bredvid slalombackens kanonberedda fläckar, stan försvinner i en vit storm, det faller vildare nu.
Barnen får välja mellan förmiddagspool eller ut i snön direkt, vi packar våra saker och går ut i snön direkt.
Synd att vi inte sett någon prognos om snöfall, och tagit med oss pulkor.
Pulkor? Det har vi här i receptionen, ni får gärna låna!

Tripadvisor larmar katastrofrubriker, åk inte hit! står det, välj annat hotell.
Jag bryr mej väl inte om ifall det är lite sliten heltäckningsmatta i korridoren, om det är skavda plattor i taket, om det bjuds tjockteve eller ingen alls.
Kvaliteterna ligger i vackra salar, uppvärmd pool, vänlighet.
En kväll med mina killar, medpackade spel, kramar och dimma utanför.
Glada barn på äventyr.

Nu går vi ut i vintern!

Vad ungarna önskade av jullovet:
Snö och pool.
Vad jag gjorde 1:
Googlade vilt.
Vad jag gjorde 2:
Bokade en hotellnatt i en stad tre timmar bort.
På ett gigantiskt komplex till hotellanläggning, med sisådär tre-fyra-fem procents beläggning.
Och pool.

Hotell Billingehus i Skövde, högst upp på kanten av Billingen, tronande över staden.
Slalombacke under fönstret, vita plättar på, ett tappert snökanonsförsök.
Sextiotalsarkitektur och långa The Shining-korridorer, ett litet spa helt för oss själva, mörklagd stängd restaurang med mjuk heltäckningsmatta, perfekt att smyga runt i vid kvällsupptäcksfärd med lilleman, medan storeman och pappan går på gymmet och trampar trappmaskin.

Jag älskar sextiotalskomplex-designen, de väldiga salarna, den tomma tystnaden.
Det faktum att man håller öppet, värmer upp rummen, håller 32 grader i poolen.
Det känns som att vi är alldeles ekande ensamma på stället.

Skövde ligger insvept i rå dimma, det finns där under oss, vi kan inte längre se.
Tidigare körde vi nedför backen, gick några varv bland öde gator och ensamma julgranar, åt indiskt i en vrå.

Uppe hos oss är det varmt och skönt bland speglar, dimutsikter och hopfällbara extrasängar.
Vi festar loss med pomelo, läser Den Otroliga Historien Om Det Jättestora Päronet, spelar Astrid Lindgren-spel och äter chips till läggdags.

Den här lilla minisemestern kunde inte börja bättre.

Bästa julklappen på länge:
Ett spel där barnen, med fem kort var på näven, sitter och TITTAR UT och samlar poäng genom att hitta det de har på hand.
Inte en fråga om nån ipad eller mobil.
Bara ett konstaterande att kossor är det ont om i december.

Nu har julafton passerat.
Då får man, närhelst man passerar, bryta en bit av pepparkakshuset och stoppa i munnen.
Får man pilla bort och äta bara alla marsmallows? undrar Ruben.
Det får man.
Sakta men säkert ska julen decimeras i det här huset.
Om det försvinner nån tomte i taget per dag så kanske kanske vi kan hålla Bertils breakdowns borta.

Juldagskväll med de här bägge, brasa och spel på spel på spel ur skåpet.

Skvaltkvarnsvandring i Ulvatorp.

Juldagslunch i Veddige, corona style.

En livs levande årstidsförvirrad trädgårdsbuske som fått spatt.
Men tack för julrosen!

En alldeles fantastiskt lagom och lugn liten jul det här, med kvällen i Veddige.
Med tomte som lämnade klappsäck på trappen pga riskgrupp och allt det där, julmat som ingen ännu hunnit tröttna på pga noll julbord detta coronaår och facetiming med Agnvalls i Lindome pga inga antikroppar där.
Lugnt och skönt och fridfullt, och högtidlig öppning av Mackmyraflaskan och allt.

Vi tackar Ewa, Andreas och antikropparna för ytterligare en soppjul i Ambjörntorp.

En av de bästa julkalendrar jag sett är nu sorgeligen över, och Markus och Erik har hällt sin sista smoothie på varann i Julköket.
Rakel blev Rakel och Mira blev Mira och Sören blev levande i hundra år.
Allt är gott.

Dan före dopparedan med stormkök, pyttipanna, Krippa och Ellie i skogskanten.

Motvillig jag-har-ont-i-benen-promenad (för att fånga åtminstone lite utomhusljus på årets kortaste dag) som ändå blev uthärdlig med löfte om chokladboll vid fyren och fynd av klättringsbara tätbuskar nedanför densamma.

Måndag morgon.
Kusinövernattning, Superhjältarna 2 och tända ljus istället för väckarklockan på 6:30 och ät-upp-din-frukost-nån-himla-gång-hets till skolan.
Tack inställda rest av termin.

Dagens vildmarksutflykt: Ramhultafallet vid Lygnerns strand.

Fem kompisar, samtliga från samma klass han går med varje dag, och vi kunde gå med på kalas detta nådens år.

Skolorna har slutat i förtid, lovet är kommet och julefriden här.

Den där fläcken därborta, det är en havsörn.
I ett annat liv ska jag bli naturfotograf som kan konsten att smyga sej på stillastående sådana på ett proffsigt sätt, samt inneha ett objektiv längre än 200 mm.
Eller så ska jag inte det.