Krokodilkille på godisjakt med hulk-Pikachu och lieman.

Man kan tro, av frekvensen “bild på olika barn” att döma, att jag bara har en unge.
Det har jag inte, jag har tre.
En har flyttat och bor i stan.
En sitter ihop med sina kompisar.
Och en vill fortfarande hänga med mej.

Här har vi kompiskillen!
Så får vi lite variation på barntryne här.

…är borta.
Ändrad.
Tom.
Jag förklarar för barnöron om föryngring av skog och att det är såhär det funkar i världen.
Men vi undrar ändå var den vita koltrasten bor nu.

Solig söndag i Ambjörntorp.

Återigen.
NOLL hittade ätliga svampar på höstrunda i skog.
Noll.
Vi har tappat det.
Eller så har vildsvinen bökat bort varenda liten spor.

Operation frosträddning och ett hav av gröna tomater in da house.

(Tips: Vi lägger de gröna tomaterna i papperspåsar tillsammans med ett par övermogna äpplen från pappas träd, då mognar de jättefint!)

Bokstavs- och sifferjakt med uv-ficklampa genom Halloweenpyntat Varberg och en trolltågstur på det.
Happy lördag!

Det var en gång ett sommarland, med vattenrutschkanor och pooler och rodel och pang-pang och bmx-bana och tivoli och minizoo och bumperbåtar och småtåg och godiskiosker och hoppkuddar och ponnyridning och klätterborg.
Nu är där bara jord och en jätte.

Sista cellgiftsbehandlingen över för morfar, hurra!
Det firar vi med mormorpussel och gröna tomater i soffan.

-Men man SER ju inte hur mitt hår glittrar! Ta en till!

Crazy Hair Day i skolan, och en önskan om “rufsigt guldigt glittrigt hår” ordnades på två minuter, så av all denna extra jag-vill-gå-upp-tidigt-och-fixa-håret-tid blev det tre kapitel högläsning ur Pensionat Vidablicks Gåta i soffan istället.

-Men…. nu kan jag väl inte ha mössa?

Tur att Crazy Hair Day årligen är förlagt till oktober iallafall.

En styck skrämselpumpa in the making.

Men det var det värt!

Finally.
Eld, sot och svinto.

Lördagshall en vana, och vinst för småmåsar idag.

Jag gör som jag brukar.
Klar sikt ger oläst bok i handbagaget.
Molnen ligger tunga över Norrland, men från Bromma och hem skiner solen, utsikten är god.
Jag följer min inbyggda karta; Rinkeby, Bro, Bålsta, Enköping i fjärran.
Ner över Mälaren, Eskilstuna, Köping, Kumla, Laxå.
Till och med fritidscentrat där vi var uppe och köpte båten ser jag!
Skagern, Gullspång, de stora öarna norr om Mariestad.
Ut över Vänern.
Hindens rev.
Och så de avgränsade skogarna vid Vänersborg, Trollhättan med Stallbackabron, hon bodde på fel sida älven.
Göta älv söderut.
Kungälv, Bohus fästning.
Och istället för att glida ner på Landvetter som vanligt, gör vi en loop in över centrala Göteborg.
Hela stan nedanför mej.
Och därute, alla sommarens semesteröar.
Rörö, Fotö, Vrångö.
Tvär gir över Onsalahalvön och så norrut igen.
Tänk om jag bara kunde hoppat av.
Fallskärmsburen, sparat nån timme, kanske två vid trängseltrafik.

Skylten med säkerhetsbälten släcks, mobilen upp, flygplansläget av.
Direkt kolla där jag var osäker.
Jo, det var Eskilstuna.
Och Kungsör var det jag inte kom på.
Småbåtshamnen innanför Vrångö?
Kullavik.

Nästa gång är den inbyggda kartan ytterligare lite klarare.

… di äro galna.
Och, heter du Hoffman i efternamn och vill gå på Offenbachs enda opera så kan du hämta ut en fribiljett hit, hos Norrlandsoperan!

Minus ett och allt är lugnt hojtar Hans i Hissjö.

Det är den tidigaste av morgnar, väckarklockan ringde fyra inatt.
Solen går upp nånstans ovan molnen mellan Landvetter och Bromma, för att inte längre synas nedan ösande regnmoln under mellanlandning och Stockholmsväntan.
Men Norrlandskusten kommer med med mulet och inget regn.
Obbola och Holmsund ligger där det ligger, allting ligger där det ligger.
Fortfarande.
Fast staden är annorlunda.
Staden har blivit modern.
Silhuetten ändras lite mer för varje gång jag kommer, och jag traskar runt och tittar på platser som var mina en gång.
På Bankgatan är det avspärrat, inhängnat.
Jag ser mitt gamla hus, en lampa lyser i mitt gamla rum, fasaden är halvt bortplockad ovanför fönstret.
Mittemot ett blänkande nybygge, min gamla utsikt mot efyran är no more.
Vårt kollektiv av Konsthögskolestudenter.
Det stora köket med de höga gamla skåpen.
Ninias stora rum.
Katjas pyttelilla.
Mitt hörnrum, och så Camillas dubbla rum.
Camilla.
Hur kan en människa bara försvinna?

Hans gör en u-sväng på Esplanaden och öppnar dörren till Mercedesen.
Hans och Hissjö.
Det var Camilla som tog med mej till Hissjö första gången.
Till Gaz och Fille och Qn och långbilarna och raggarträffarna och skotrarna och isarna.
Haddingen, Flurkmark, Tavelsjö.
Hans har fått sitt femte barn, hon heter Mercedes.
Viktor, Emil, Elsa, Elvis och Mercedes.
En lunchrast får vi, han nallar på kanterna till jobbtiden tillbaka, sen åker han iväg upp på efyran mot Haparanda.
Fast inte ända till Haparanda, bara till Ersboda.
På Ersboda arbetar Hans som bilmekaniker.
Han kör inte taxi längre.

Själv går jag till operan.
En kväll med Hoffmans äventyr, en natt med bildutgörning väntar.
Den där väckarklockan på fyra börjar kännas nu.

Men livet, det har jag.
Inte längre i Umeå.
Var sak har sin tid.

Exkursion med geologistudenter på höstbrun regndag.
Och nu kan jag dessutom allt om hur Kungsbackas vattenförsörjning fungerar.

…och idag gick det mycket bättre.
Gubbar och fiskar och allsköns freebase-skulpturer passar mej bättre än att misslyckas med sådant min hjärna trott skulle te sej lättare än det var.
Denna dag: Noll förväntningar.
Kravlöst pillande och rullande medan tekoppar värmer och prat flödar och Tammys goda kokostoppar och trädgårdsäpplen äts upp en efter en.
Bra dag.
Och nästa helg blir det eld och sot och krackeleringar.

Insladdande direkt från keramikkurs (fast med ombytta byxor guskelov) hann jag se en halv minut av Bertils näst sista match och alla minuter av den sista.
Hurra för dom här små kämparna, deras fantastiska bägge coacher och kanske lite särskilt för sistamatchmålvakten som sen, i bilen på väg hem, på frågan hur det kändes svarade: “När jag gjorde en bra räddning så tänkte jag bara: Det där var snyggt Bertil, det där gjorde du bra!”

Note to self.
Var mer som Bertil.