Tända-ljus-morgon med vinterns första vita.
Vi klädde på oss overallerna och gick hemifrån tjugo över sju idag.

En kan resa på många sätt, sa Bertil Svahn när jag mötte honom denna kyliga treminusmorgon bland stigande sol och vasstrån på Båle.
En behöver inte ge sej ut, en kan resa genom böcker och så.

Precis så är det.
Att resa har länge varit mitt guilty pleasure, det jag lagt mest pengar på.
Sen kom coronan och pengarna tröt samtidigt som gränserna stängdes.
Jag behövde inte ens det första till det andra längre.

En gång klev jag och Bertil Svahn iland på Porto Santo samtidigt.
Vi kunnom väre di första Buabora på denne ön, sa Bertil då.
Och det försvinner ju aldrig.

Tänk.
Alla pengar jag inte måste tjäna genom att gå till biblioteket istället, och försvinna in i än den ena, än den andra världen.

Och alla platser som inte är vackrare än den här jag bor på.

Den här tiden ändå.

Förra veckan hade jag tre rätt på poängpromenaden.
Det var dom tre jag kunde, resten gissade jag alltså fel på.
Duktigt ändå.
Fel på samtliga gissar.
Idag däremot, drämde vi till med alla rätt.
Och Mattias dessutom med exakt på siffran rätt på skiljefrågan.
Svårslaget.
Och frampå eftermiddagen dök Pernilla upp med ett förstapris till den skallige:
Fyra tjusiga hårprodukter från Salong Sisarn.
Och utöver det, ett andrapris till den glutenintoleranta:
Två påsar mjöl från Kvarnbageriet.
Vi tackar och bockar och byter, och laddar inför nästa helg.

Första advent och iallafall några timmars innebandyfri söndag.

Vinterkräftskiva!
Ultimat årstid ändå när man kan ställa ut nykokt kräftgryta på trappen för nedkylning.

Storpisk mot serieledarna, men det går väl ändå an när blåa känningar får göra mål.
Och förresten hade jag två ungar på plan idag.

Coming up på Teater Halland - hemmahosföreställningen Filter.

Det här är en av de coolaste människorna jag vet.
Mikael sa upp sej från jobbet som skiftchef på Ringhals, köpte en fiskebåt, och livnär sej nu som fiskare allena.
Att våga hoppa och sedan leva det som alltid varit en dröm.

Nu åker han och Henrik ut med Almy på havet, ser soluppgång i öster och solnedgång i väster (eller närapå söder på bägge så mörkt som det är nu) och andas livskvalité.

Och vi, som kan knalla ner till hamnen när Almy kommer in för dagen, och plocka hem nyfångade kravlande kräftor och nyfiléad vitling som för bara några timmar sen simmade runt ute i Kattegatt.
Vi har det bättre än vi fattar själva ibland.

Första frosten, första isvattenpölen, första halkvurpan.

Svårklätt och blåskallt och ganska snyggt i all sin kylighet.

Ny söndag, ny poängpromenad.

Klackarna i taket för Nicke och Annika på Fridas!

Åtminstone en i vår familj jublar högljutt när mamman får i jobbuppdrag att ta adventsbilder och måste plocka fram pynt en vecka för tidigt.

Och skymning med radiostyrd bil nedanför.

Ändå glad att polcirkeln är ännu längre norrut.

-Peka vart vi bor nånstans!
-Här, detta lilafärgade landet är Sverige.
-Aha.
(Snurrar, hummar, pekar på Storbritannien)
-Är det där Nordö?

När A-lagets ordinarie tränare råkat förlora bara en liten smula humör, vunnit rött kort och matchstraff och följaktligen denna nästa match inte får vistas i avbytarbåset bland sina spelare (där det enligt regelboken ska befinna sej en tränare) vem får då med oerhört kort varsel hoppa in och coacha?
Jo, denna där!
Helt paff över att vara den enda övriga med träningslicens i hallen och lätt nervös över att ta sej an dessa fullvuxna herrar till skillnad från tioårsflickorna hon vanligtvis basar över.
Men sicken stjärna!
Hatten av för Brettes finest.

Det årliga porträttet.
Dom får stå ut, mina ungar.

-Nu är det viktigt att du inte glömmer åt vilket håll du ska spela. Så du inte skjuter bollen mot fel mål.
-Men det är faktiskt inte så LÄTT ATT MINNAS.