Istället-för-Båle-valborgseld i Karin och Lasses trädgård.

En styck kran och ett styck lyft och där trodde vi att vi skulle få en friggebod på plats men tji fick vi.
Nu är det max, sa kranbilsföraren och satte ner huset.
Två meter från målet.

Men rabarbrarna är fina.

Rosa himmel över krattad gång.
Det är skillnad på folkmängd bland körsbärsblomturisterna i Kungsan och mej här.

KUL att jag gjorde mej till och laddade ner den där himla Runkeepern som alla har innan jag gjorde min första löprunda på evigheters evighet imorse.
Den gav mej en kilometertid värdigt en snigel.
Vad har den gjort, mätt sträckan mellan två granar borta vid Kroks?

24:48:53 är alltså inte ens tjugofyra minuter per kilometer.
Det är tjugofyra timmar per kilometer. Ett dygn.

Nog för att jag vet att det går långsamt, men det här var ju inte jättepeppande.

Självklart ska den blomväskförsedda och blommösseklädda blomälskarungen få stanna och plocka vitsippor till fröken på väg till skolan.
Jag hoppas att den här lilla Ernsten i dej aldrig försvinner, min pojke.

PÅ TREKVART hänger den nu, den öde framtanden.
Bäst att ta en bild innan han går till skolan, för när han kommer hem idag lär den ju inte längre vara med oss.
Jag har ju liks skickat med ett äpple i väskan och allt.

En liten fyrdörrshåla, alldeles lagom sittstort i solsidans lä.
Podd i öronen på det så struntar jag i att komma upp i tiotusen steg idag.

Solnedgångskvällarna sammanfaller numera ständigt med läggningstid.
Svårt att få ett barn att förstå varför han måste sova när solen skiner in i rullgardinsglipan.

Den här toppchefen hamnade på lokaltidningslöpsedlarna i veckan.
Själv är jag så in i själen glad att få en egenföretagarkollega alldeles intill.
Nån hemsideslänk har jag ännu inte att leverera, så ni får hålla till godo med själva nyheten sålänge.

Alldeles vindstilla, förvånande tillfredsställande känsla efter en månads stormbyar till frukost.
Och därute ligger Nordö och väntar på oss.

Nu: Inte så många meter.

Jag slog på stort och promenerade hela vägen runt Sanddamm imorse.
Tio komma tre kilometer morgonstillhet.
Nästan hemma igen sprang jag på hela Bertils klass på utflyktspromenad, dom hade fastnat vid Antes hönor och fröken Pia fick hota med inget födelsedagsfirande av jubilarbarn om dom inte kom nån gång.

Det ser förrädiskt finvädrigt ut utanför fönstret men nordanvinden blåser snålkall.
Vi blir nog kvar härinne idag.

Kladdkaksfika på Mignon och lite diamantköp på det.
En bättre eftermiddag.

Grönt landskap och magisk skymning.
Med silkespapper och kritor hjälps vi åt att göra ett landskap i stort format mot en vägg.
Morgon eller kväll? Torrt eller fuktigt? Skapa olika stämningar med färger och former.

Så stod det i beskrivningen av landskaps-workshopen på Konstverkstan på Varbergs Konsthall, vars få platser jag klickade i fort som blixten.
Det ska vara en stad! ropade Bertil.
Och en strand, sa Ruben.
Då målar jag lite granar häruppe, sa jag.
Jag tänkte palmer? sa Ruben.
Hur stavar man VÅNING? undrade Bertil, som redan börjat detaljrita på sitt arkitektoniska sätt.

Det initialt ovilliga storbarnet, som mest bara följde med in till stan för att det vankades lördagsgodisköp efteråt, höll igång en hel timme med kritor och lim innan han tröttnade.
Det var faktiskt helt okej, erkände han efteråt. Till och med… kul.

Roj Fribergs suggestiva landskap på andra sidan skiljeväggen var magiskt.
Konstpedagogen Jenny berättade och frågade, Bertil kom med synpunkter och mitt hjärta dansade dubbla hopp.
Lite silkespappersvindspring och limstiftsskojande senare var vi klara med vårt sommarvinterstadstrandlandskap.

Älsk på att dom tycker det är kul.

Dom här bägge ska på workshop på Varbergs Konsthall idag.
Tralala för en lördag!

Balanserandes på kanten av Smörkulla i Derome, ligger Jättegrytan.
Jag hade aldrig varit där och inte mamma heller, men pappa har besökt den lilla vattenfyllda skålen ett otal gånger.
Förr i tiden la man ner mynt i grytan, tvättade sej i vattnet och läkte då enligt lagen om placebos alla konster besvärande vårtor och allehanda utslag.
Eller så var det den strapatsrika vandringen hundra meter upp på toppen som gnagde bort vårtorna kanhända.

Jättegrytan gav mej iallafall en fin liten promenad med mamma och pappa.
Två dagars nyvaccinerade nu.
Counting.

Den här farmorkramen kan nog alla som det senaste året levt i en pandemi förstå hur den känns.

Vaccin plus tre veckor.
Folkhälsomyndigheten säger att nu är det okej.

Kakfika och kompisar i Anemone Nemorosa-land.