Kväll. Några meter har jag rört mej. Men inte många. Största händelse: Åsnan uppe i trädgården låter precis som en båttuta nere i hamnen. Och inatt ska det komma regn.

Resten av dagen: Vila. Bok. Nothing more.

En pizza på strandpromenaden, en sol som sakta bryter genom molnen, en spårvagn som far fram och tillbaka upp genom dalen till Sóller, ett par turturduvor som pussas, en inparkerad liten blå.
En fredagseftermiddag i mitt liv.

Däruppe ligger det, vårat Muleta de Ca S'Hereu.
Våran himmel för ett par dar.

Fornalutx! Säg det fort många gånger. Eller ens en.

Min syrra visade bilder hon tagit i Sa Calobra och Torrent de Pareis 2006 när hon var där, hon och tre-fyrahundra andra. Helt knökat var det. Alla stod i klungor på den lilla stenstranden mellan klipporna, där ravinen möter havet. Åk tidigt på morgonen om ni vill ha en chans att få det lite lugnt, sa hon. Innan horderna av turistbussarna kommer och ska mötas i serpentinerna ner och allt.
Vi funderade om huruvida vi skulle åka före frukost. Fast vi gjorde inte det. Frukosten serverades från åtta, vi åt prick åtta, sen åkte vi vid nio. Kom fram vid tio, och... ingen där. Bara vi. Helt ensamma. Mellan enorma bergväggar, lena stenar och turkosblått kristallklart hav.
Jag näckade och hoppade i vattnet. Vi kastade macka och tittade medlidsamt på de stackars fiskarna som fastnat i vattenpölarna inne i ravinen. Förhoppningsvis i tidvatten, iallafall.
Vi gick en bra bit in i den avsmalnade ravinen, klättrade in i grottor och fick hitta alternativa vägar när vattnet bredde ut sej. Gick tillbaka igen, mötte de första (andra) försiktiga turisterna på väg genom grottorna mot ravinen och stranden. Var så in i bombens glada att "tidigt på morgonen" betydde "nästan lunch".

Och jag fick bada.
Där.

Femton kilometer såna här svängar. Ensamma på vår väg ner, men på väg tillbaka upp igen, då har cyklisterna vaknat. Dom dödsföraktande lycraklädda, som störtar utför serpentinerna som om det gällde livet, DOM TRAMPAR SITT HÅRDASTE I NEDFÖRSBACKE. Det är ju inte så att det ligger mjuka studsmattor bakom kurvorna att landa på. DET STUPAR NER I DÖDEN. Men de trampar, cyklisterna, de kör snabbare än nånsin nån bil, de tar dessutom YTTERKURVOR i all sin fartblindhet.
Att jag inte hör om fler dödsolyckor på cykel från Mallorca är en gåta.
Vi tar det igen: DOM TRAMPAR SITT HÅRDASTE I NEDFÖRSBACKE.
Betänk.

Inte en krusning på vad som ser ut och luktar som västerbottnisk fjällsjö i juni.

Gryning över Port de Sóller, dimhöljda dalar och solens första strålar på näsan när vi öppnar vår dörr. Och frukosten! Färska jordgubbar och mango och meloner och ananas, glutenfria baguetter lika goda som glutenfyllda (hur GÖR dom??) och en herrans blandning av lufttorkade skinkor och korvar och lokala ostar, och med färskpressad juice på dalens nyskördade apelsiner on top. Dog just frukostdöden. Men nu tar vi lilla blå och far mot Sa Calobra!

Det har bara sex rum, det här finca-hotellet. Sex rum och helpension, med hemlagad trerätters till kvällsmat.
Förrätt: Heta gambas-räkor.
Huvudrätt: Paella.
Efterrätt: Chokladkaka till den glutentålige och jordgubbar i apelsinjuice till mej.
Mattias petar i paellan. Det är många ärtor i. Ärtorna är så att säga utblandade. Det är även räkor, krabba och musslor i. Jag SKA äta detta, säger Mattias. Men jag äter inte blåskäl! Blåskäl äter jag INTE.
Jordgubbar i apelsinjuice var oväntat jättegott. Tips att ta med hem. Men så är också Sóllerdalen känd för sina apelsiner.
Sóllerdalen, som vilar mörkt blå nedanför berget.

Några vandringsskor har vi inte med oss, trots att leden mellan Deià och Port de Sóller går precis här ovanför vår finca. Vi knallar iväg en kortis ändå. Hälsar på trädgårdens åsna. Släpper en sten i en djup brunn. Går tillbaka och öppnar en öl i trädgården. Sitter kvar där tills solen försvinner bakom berget. Har det som en borde ha det när en har det som sämst.

Här stannar vi för resten av dan. Inga fler utflykter. Jag tror inte att det går att köra dessa knaggliga serpentinsvängar upp hit överhuvudtaget efter mörkrets inbrott.
Inte för att det liksom gör nåt.

Jo, då har vi plötsligt checkat in i paradiset ovan tjugo serpentinsvängar.

Uppåt igen från Port de Pollenca (hur i hela friden hittar man den där lilla knorren på tangentbordet, som ska vara under c i Pollenca?) genom Tramuntanas toppar och dalar och sluttningar och sänkor, en snabb titt på the sanctuary i Lluc, förbi högsta toppen Puig Major på 1445 meter (med en liten observatorieglob och military zone-stängsel), två stilla fjällsjöar och en tunnel, tvåhundra cyklande cyklister och femtio vilande, innan backarna rullade nedåt igen mot Sóllerdalen, citruslundarna och havet.

Så lämnade vi murarna till pool och sol, och checkade ut från tysklyxiga Mediterraneo Hotel.
Upp i bergen mot Artà, vidare nedför sluttningarna mot Alcúdia och Port de Pollenca, och sedan: slingervägar ut på Formentor-halvön.
Här kom cyklisterna.
Bosse hade visserligen nämnt att vi skulle komma att se en hel del cyklister på ön, men omfattningen av det hela hade jag inte begripit.
Det är cyklister överallt. Hela tiden. Bakom varje krök: En ny klunga lycrakläder. Gula. Blå. Röda. Gröna. Lila. Snabba nedför. Långsamma uppför. Tre i bredd. Uppför, som nedför.
Det var bara att inta manana-läge och krypköra efter cyklisterna.
Förbi Cala Bóquer och Platja de Formentor, bredvid Fumat-berget och Cala Figuera och sedan låg den där bakom en krök, fyren på udden av Cap de Formentor.
Ett fik fullt av avhjälmade cyklister, en hisnande utsikt över lodräta bergväggar, och ett disigt Menorca långt borta i fjärran.
Och så; samma slingervägar tillbaka igen.
Men. I tjugofem grader och med nedvevat gör faktiskt inte bromsande cyklister ett smack.

Tidig morgon, bok på balkongen i vårvärmen, med de första silande solstrålarna mellan palmerna.
En frukost att bågna av, Mattias blev så mätt att han var tvungen att ta en lång promenad.
Jag stannade nöjt kvar vid poolen med min bok under tiden.
Här kunde en ha stannat ett tag. Läst hundra böcker som aldrig hinns med annars.
Om jag bara inte längtat så sprickmycket efter barnen, vill säga.

Solen går ner bakom hotellet, poolerna tänds upp och den stora kvällsbuffén dukas fram. Den största jag sett. Jag var mätt innan jag ens tittat i alla hörn. Hundra tyska pensionärer kan inte ha fel om ställen med god mat. Bra måttstock. (Man behövde ju inte ta av just griseknoen.)

Liten försvarsfästning på udden av naturreservatshalvö, där hästarna strövar fritt (till Mattias lilla förskräckelse).
Pinjeträdskonstaterande efter lukttest.
En papegoja och noll ormar.

Joråsåatte. Här ska vi nog trivas för en natt, vi och hundra tyska pensionärer (som håller sej i skuggan trots tjugogradig vårvärme).

Hyrbilsfärd över slätter och bredvid berg, genom Algaida, Vilafranca de Bonany, Manacor och Porto Cristo, mot Sa Coma. Och lättjan.