På farmors altan skiner solen majvärme allraminst.

Mars är ännu inte kommen, men våren är sannerligen här.

Nog för att skogen är full av friluftsbyxor där jag tidigare aldrig trängts.
Men vissa skogsmöten är ändå roligare än andra.

Det är visserligen februari.

Storebrorspåhälsningarna - alltid dom roligaste.

När Mattias hällde på glykol i båtmotorn i höstas visste han inte att det skulle bli fyra veckors isvinter med sexton minusgrader.
Hade han vetat det, hade han hällt på mer.

Spänningssekunderna innan han fick baxat upp motorrummet och konstaterat att det inte läckt någonting någonstans.

“Mamma, du minns att vi sa när vi var i skogen att det var vårens första dag?
Det var det inte.
IDAG är vårens första dag.
Det vi hade i skogen var bara VÅRKÄNSLOR.”

I ett år har dom här bägge ungarna gått till mammafrisören, och sett ut därefter.
Idag fick dom proffshjälp och äntligen ordentliga frisyrer igen.

Solsken och stros.

Önskemål fanns om sportlovshotell.
Men vad är det som är det bästa med hotell då? frågade jag.
Frukosten, sa Ruben drömmande. ALL FRUKT. Bacon och vattenmelon. Och ibland om det finns POOL.

Det blir inget sportlovshotell.
Pool är svårordnat.
Men hotellfrukost går ju att fixa.

Sportlovsutmaning till Ruben och Bertil från Cornelia och Vilmer: Hoppa i havet.

Alla var superpå. Hemma i värmen.

Redan i tisdags la sej Bertil på kvällen med orden: Imorgon är det onsdag och sedan är det torsdag och sedan ska vi bada i havet!
När jag upplyste honom om att vi bara skulle doppa oss, inte ligga i och bada, såg han mycket förvånad ut och rynkade näsan litegrann.

Strax före avfärd till Videberg lät Alexandra meddela att Vilmer var lite tveksam. “Men jag ska iallafall doppa foten.”

Ruben backade redan på bryggan. Aldrig att jag gör detta! ropade han.
Och i nästa andetag: Någon måste filma mej när jag gör det så jag kan lägga upp på snap!

Cornelia drog av sej kläderna först.
Som en liten amasonflicka tog hon trapporna i modiga kliv, gled ner i vattnet och upp igen.

Det är min tur sist! skrek Bertil.
Ingen annan verkade vilja fylla de där platserna emellan.

Om du gör det gör jag det också, sa jag till Ruben, trots googlingar om att människor med högt blodtryck inte bör vinterbada. Man kan ju råka ramla i en gång liksom.
Så, avklädning för samtliga Arnessons på bryggan.
Och medan Bertil doppade ena foten och jag försökte stå i så länge att andningen blev normal (har jag också googlat att man ska) kutade Ruben iväg åt andra hållet på bryggan.

Det gör ONT i mina ben! sa Ruben medan vi klädde på oss kläderna igen.
I DINA ben? undrade jag, medan mina egna stack så mycket att jag hade svårt att balansera på stenarna tillbaka.
Ja, det gjorde ont av kallhet när jag SPRANG! sa han, bara en smula förnärmat.

Blev ingen snap-video där nä.
Någon måtta får det väl ändå vara på things you do for camera.

Numera är simskolan så coronaanpassad att ungarna duschar hemma före, åker till simhallen, byter om stranden-style vid poolkanten, simmar, byter om stranden-style igen och åker sen hem och duschar bort kloret.

Det betyder skumbad varje tisdag.
Och idag med sällskap!

Dagens lilla uppförsbacke, tillika innan-simskola-utflykt.

Dimgrått och fuktigt ute, bläck och akryltusch inne.

Tvåsiffrigt idag.
Solen stannade uppe över tio timmar.

Samma känsla idag som för lite mindre än ett år sen, när corona stängde ner allt och jag var ute i skogen med barnen hela tiden och tänkte: Jamen det här är ju inte så farligt, vintern har ju varit, det hade varit värre om det här kommit i november, nu har vi ju allt det fina sköna varma framför oss!

Skit i att jag bara haft två jobb på över tre månader.
Jag målar, jag har barn och trädgård och skog, jag ser våren komma och snart är det dags att lägga båten i sjön.

Jag kan sitta en hel eftermiddag i skogen och bara titta in i en eld.

…och jag får vara med.

Fåglarna kvittrar i skogen, kaprifolen grönskar så februari det är, och från gren till gren flyger den vita koltrasten som bor här.

Ska det vara såhär gör det alls ingenting att skridskoisar och pulkasnö försvann lagom till sportlovet började.

Ä-n-t-l-i-g-e-n.
Fåglarna kvittrar, gräsmattan är nysmält gråbrun, en dyna är framplockad.
Våren känns nära.

Egentligen skulle vi åkt längdskidor i Åkulla idag allihopa, men fyra plus och klisterspår satte punkt för det.
Plan B var isfiske. Ingen var kläd-vinterdoppsbenägen nog för det.
Och pulkabacken på Sjögärde har smält bort.

Så, här landade vi till slut.
Mångkamp i garaget!

Jag blev så glad när jag läste Rubens veckobrev att det närapå föll en tår.
Sportlovet, här kommer vi.