Plåtat förra veckan, publicerat idag.

(Jag som tyckte att vår decemberfaktura var hög.)

Koppen honungste står orörd på bordet, han har somnat under filten medan jag bryggde den.
Det är feberförkylningarnas tid.

Själv vaknade jag med nackspärr och nästäppa i lördags och medan resten av familjen spelade innebandy och röjde sly (det som den här familjen gör på helgerna nuförtiden) så rörde jag mej inte ur soffan.
Brasa, riskudde, Fredrik Backman, James Bond.

Idag skiner solen in i uterummet och gör åtminstone den här sjukdagen en smula varmare.
Förkylning-spa 1-0.

Teaterpremiär minsann, med Alexandrasällskap.

Djurfarmen skulle egentligen satts upp på våren för två år sen, men då var det pandemi och regelverk om 2 meter mellan varje besökare och helt omöjligt för en mindre teater att lyckas samla ihop en rimlig publik.

Då var det tomt i huset, sånär som på arbetarna, som stretade på.
Nu är det fullsatt, och lampan för utsålt lyser röd.

Jag bläddrar i programmet och ser en bild som inte är en av dem som jag tog på fotograferingen förra veckan, den är skitsnygg och det hugger till lite i hjärtat, vem har tagit den bilden som är bäst av allihop?
Visar sej att det VAR jag.
Då, för två år sen.

Ett Dolly-får har tillkommit, och nu får allihop äntligen motta våra ovationer.
Well done, Djurfarmen.
Påminn oss om vad som är rimligt i världen.

Trevlig helg, önskar tågåkarn (och tågåkarns mormor) vars högsta önskan är att få åka tåg igen, och då “helst med sovvagn nånstans där man åker långt på natten”.

(-Vaa? Har jag GJORT det?
-Ja, när du och jag och Ruben åkte till Österrike när du var fyra år, då åkte vi nattåg genom Tyskland.
-Men vi måste göra det IGEN när jag är så många år att man KOMMER IHÅG.)

Idag:
Jobb-spa 1-0.

Fem minus och rosa himmel.
Eller ja, nu kan man ju inte just SE den rosa himlen då pga Lantmäteriregel om publicering av enbart horisontlösa bilder i de fall man inte vill vänta i tre månader på att få publiceringstillstånd, för så lång är handläggningstiden nu.
Så, ni kan ju… ana.
Rosa himmel.

Tjocka över halvön och alla barn har gått till skolan.
Jag tar bussen till stan och ett gympass på Asia Spa, känner mej som den bortkomnaste av bortkomna där jag står och tittar bland maskinerna.
Hur gör man?
Vilka är bra för mina axlar?
Och tron att andra står och ler i mjugg åt min oförmåga och okompentens.
Crosstrainern.
Quick start.
200 meter på fem minuter.
Hur blir man en tränande människa?

Den där utepoolen i solsken med utsikt ända bort till Bua känns lockande.

Jag har fått en ny vän, har Bertil kommit till oss och sagt sjuhundratrettioåtta gånger genom åren.
På lekplatser, på campingar, på stranden, på hotell.
Nu är det jag som kan komma hem och säga samma sak.
För jag har fått en ny vän!
Hon heter Malin och jag hittade henne i den nya utomhuspoolen på Asia Spa en solig dag i förra veckan, den tredje på mitt nya hänga-på-spa-varje-dag-kort.
(Jo det är lyxigt, men jag har oerhört lite jobb just nu och om jag skulle få jobb och inte hinna gå så är ju det bra for obvious reasons, men får jag inte det kan jag iallafall gå på spa varje dag.
Win win!
Och dessutom kan jag ju sluta duscha hemma nu och med tanke på vad en dusch kostar nuförtiden så kan man nästan säga att jag TJÄNAR på mitt spa-varje-dag.)
Min nya vän är av sorten som vågar smyga med sej sin mobil in trots förbud mot sådana.
Konflikträdd fotograf får därmed en bild på sej och sin nya vän i varm källa utan att behöva riskera repressalier.
Dessutom köpte min nya vän ett spa-varje-dag hon med.
Den här vintern blir varm.

Dagens styrkepass avklarat.
Farmors slyskog krymper så sakteliga.

En helg full av innebandymatcher i såväl hemmahall som Horredshall, men den här väckarklockefria söndagsmorgonen får vi iallafall långsamvakna ihop.

Tacos och På Spåret och brasa och prat.
Längtfredag.

Koka soppa på en spik, nån?

Årets kvittohögar och sorteringsbonanza.
Nån siffer- och tabellmänska är jag icke.

Lite nervös var jag att Bertil inte skulle gilla operasång.
För även om det är en barnopera, är det ju opera.
Även om han älskar teater, är det ju opera.
Och även om han älskar Snösysterboken, är det ju opera.

Bertils allra första opera.

Conny tog i för kung och fosterland i sina inledande toner.
Bertil kramade min hand. “Pratar dom inget? Sjunger dom allt?”
Kristine rullades in som en snöboll, dansade upp till snögubbe, till snösyster.
Bertil kramade min arm. “Jag tror hon är därinne.”
Julians familj kramades när julen kom, när det ledsna ersattes, när det stora mörka försvann.
Bertil kramade min hals. “Jag älskar dej.”

Jag såg inget längre.
Det blev suddigare och suddigare i mina ögon allt eftersom.
Snösystern gör det med mej.
Och kramungen vid min sida.

”Dom sjöng fint mamma. Jag vill gå på det igen.”

Tre skoldagar och normalfredag.
Fast lillebror är på övernattningskalas hos Alfred och pappan är i Halmstad på innebandymatch.
Snart går även den här iväg, på egna äventyr.
Kvar är jag och brasan.
En bok?
En film som ingen annan än jag vill se?
Ett spöregn på rutan.
Blir bra det här.

Och så, på jullovets sista dag:
Solen.

Årets första jobb!
En blåsmulen historia på hala gryningsklippor, med Anna-Carin på kommande höstaffisch och Matilde hukande i klippskrevor med upplättningslampa.

Åtta plus visar åttio plus om Pokemons olika skepnader och utvecklingar.

Här sitter dom.
Mördarens Apa ligger på vänt, de börjar med Legenden om Sally Jones.
För fem år sen var det jag som satt i soffan och högläste desamma för Ruben, nu är det de som ännu har dem olästas tur.
Lyckliga lyckliga dom.

Själv har jag och den lille just börjat på God jul, lilla Lök.
Också bra, men den där läsupplevelsen som högen i soffan har framför sej, den avundas jag.

Det här, mina västkustska barn, är den slags vinter som fallit på er lott.