Jorå.
Tio minus i luften plus sibirisk isvind gjorde att de två minusgrader havsvattnet höll, kändes som rena sommaren att komma ner under.
En stickande prickande befriande känsla.

Kanske att den här bastukvällen ändå höll något slags köldrekord, flera av Bryggebastun i Buas annars så modiga onsdagstanter gav sej inte ens ut på de glashala trallarna för att klättra ner till den upphackade vaken.

Men, två minus? Jag visste inte att vatten kunde gå under nollan.
Fast salt havsvatten kunde tydligen det.

Halland Love Stories - en short cuts på teaterscen. Tonsatt med Per Gessles musik.
Från fallskärmsjägaren som landade på en åker i Morup under andra världskrigets slutskede, träffade en flicka och sydde om fallskärmen till bröllopsklänning, till kundvagnskrock på Gekås, sommarflört i Olofsbo, förbjuden kärlek på asylboende och svartsjukedrama på Liseberg.
Allt har Teater Halland bakat ihop till en historia, efter att ha intervjuat otaliga hallänningar om sina kärleksminnen och besvikelser.
Allt är sant, säger dom.
Eller iallafall nästan.

Min frusna kropp tackar för inomhusjobb idag istället för utomhusdito.

Den här inomhustemperaturen i det här dåligisolerade husaskrället med sina iskalla golv på torpargrund.
Förgörande för kropp och själ.
Jag pendlar mellan att sitta i soffan under dubbla filtar och knappra på datorn med avklippta fingervantar, och sitta inne på golvvärmen i badrummet med datorn i knät.

Ge mej endera Thailand eller juli, nu.

Middagskväll te Brettes.
Ice Age 4 på teven till snösprungna ungar och ute i lagårn nattar Wilma getterna, hönsen och Nalle, nya lilla tjurkalvstillskottet av Highlandcattlesort.

Har väl inte hänt sen dinosauriernas tid, att vi har kunnat vara ute i snö och leka hela sportlovet.

Wohoo för det här snöfallet! För första gången nånsin har det lyckats tajma in.

Lite Illustrerad Vetenskap senare ska han äntligen få ta sin efterlängtade hemma-igen-sväng-om-hamna, min man.

Camara de Lobos, en idyllisk liten fiskehamn där båtarna ligger uppdragna med näten i fören och gubbarna sitter på kajen och spelar kort.
Camara de Lobos, också en plats där glassen har olika prislistor, en för turister och en för infödingar, och en plats där pundarna sitter på rad i trappan.
Solen går ner över vår sista kväll.
Imorgon blir det vinter igen.

Tre ord portugisiska kan vi.
Sim, obrigado och grutas.

En fin liten strand alldeles nära.
Sista dagen och allt.

Catia jobbar som inkastare på papegojrestaurangen på en tvärgata till stora hotellgatan. Inkastare, och papegojtjusare.
Inte en människa sitter på uteserveringen i hällregnet ikväll, trots trerätters för 14 euro och supergod mat. Kycklingsallad, grillspett och fruktsallad till pappan, tomatsoppa, grillad tonfisk och färsk ananas i madeiravin till mamman, och spaghetti bolognese till barnen.
Bertil älskar Catia.
Bertil och Catia busar hela kvällen och när vi ska gå får Catia (nästan tårögt förvånat) klapp, kram och puss.
Imorgon vill jag rita en teckning och ge den till Catia, säger Bertil.

Är du i Funchal, följ Estrada Monumental till Lido och sväng vid Hole In One Bar. Där står en Ford på en gård, vid den är du framme.
Papegojrestaurangen.
En liten pärla.

Curral das Freiras. Nunnornas dal.
Hit rymde nunnorna från klostret i Funchal då sjörövarna kom, till en gömd svårfunnen dal uppe i bergen, alldeles omringad av höga bergsväggar.
Idag hade inga sjörövare hittat hit, knappt ens nunnorna.
Dimman ligger så tät att Store-Bertil haft svårt att hitta till Bua hamn.
Vi är tveksamma till att det går att se nånting överhuvudtaget, men vi kör upp ändå.
Och jodå.
Regnet faller hårt över små pojkaxlar, men mellan dimmolnen ser man den.
Curral das Freiras. Nunnornas dal.

Porto da Cruz, surfare i höga vågor, bergsvägen mot Ribeiro Frio och nytt levadavandringsförsök.
Tätare dimmor, tyngre regn. Små forsar längs serpentinerna. Går det att köra över bergen ens, i det här vädret? Borde vi vända?
Vi kollar på min runkeeper hur högt vi är, säger Mattias. Äh, jag hittar inte telefonen. Kan du ringa den?
Jag ringer. Signalerna går fram. Den hörs inte.
-Hallo? Hallo?
NÅN SVARAR. PÅ PORTUGISISKA.
-This phone is lost. In Porto da Cruz. This phone in Porto da Cruz.
Med alla kontanter och kreditkort.
Svälja. Vända. En halvtimmes serpentinvägar i skyfall tillbaka till Porto da Cruz.
Och jag har aldrig förut sett någon köra så fort på sådana.

Tack världen för att du rymmer goda människor ändå.
Några av dem bor i den röda ringen.

Å, små pinnaben som orkar så mycket mer än man kan tro.
Belöningen är makalösa vyer.

Vi kunnom vära di förste Buabora på Porto Santo, sa Store-Bertil.
Ja kanske, svarade Mattias, men jag är nog iallafall helt säkert den förste Ambjörntorpingen.

Det här:
Molnskingring och plötslig tjugofemgradig värme, ett par kilometer ljus sandstrand helt för oss själva och monstervågor som slår in och slår loss.
En dag på Porto Santo.
En dag att baka in och spara i hjärtat för alltid.

Arla morgontimme, solen når långsamt fram till alla skrymslen och vrår i Funchals dalar.
Mellan det långt större kryssningsfartyget och det fyrmastade snyggskeppet som strax lämnar för Brasilien går vi ut på vår tvåochenhalvtimmarsfärd mot ön Porto Santo.
En timme österut längs Madeiras sydkust, en timme på öppet hav.
Långa Atlantdyningar ger toppar och magsugande dalar i sjön.
Mattias och Marguerite spelar kort med barnen, jag ligger på en soffa och motar sjösjuka i grind.
Plötsligt ropar Store-Bertil, som står och spanar ut över havet: Delfiner föröver!

Och där är dom.
Delfinerna.
På riktigt delfiner, i vilt vatten.

De snabba Madeiramolnen drog in, alldeles lagom för en glass på stan.

Duktigungarna som går och går och går och bara stundtals tröttnar och inte orkar gå mer, får bestämma what-to-do idag. Och då väljer dom ingen bergsutflykt.
Men vem hade gjort det om man hittat såna kompisar som Ellen och Melissa från Eskilstuna?
Ellen och Melissa dyker och voltar med Ruben, och bär, kramas och gosar med Bertil.
Du är så liten och GULLIG Bertil! ropar Ellen och Melissa.
Jag är inte liten, jag är STOR!! svarar Bertil och sparkar ilsket med foten i vattnet. Och jag är INTE GULLIG!!