Det här är riktig semester.
Inget solsken att stressa ut till, bara gråa skyar, smatter på uterumstak och Thords mattespel som Bengt snickrat ihop och som är nästan helt omöjligt att få att gå ut, men som (helt utan digitala färger och applurarglitter) ändå är helt beroendeframkallande att ge sej på direkt igen.

Late night flakarace hem från halvelvakvällsdopp.
Först nu det går att andas.

Team Snabbasteflakmoppen sladdade in aningens efter Team Snabbisflakmoppen vid målet, vårt garage.
Cornelia och Ruben vill dock i efterhand inte kännas vid detta resultat och menar att det hela slutade prick oavgjort.
Vilmer och Bertil å sin sida, vill i samma efterhand inte kännas vid namnet Team Snabbisflakmoppen.
”Vi BYTTE ju till Team Fyrenstrandensnabbis!”

Ja, ni gjorde ju det.

En sån man aldrig någonsin vill gå hem från.
Jag behöver ingen annanstans.

Det var så fullt på bryggan i Bua hamn att vi kastade loss och åkte ut i fjorden för att äta vår hemma-igen-pizza.
Stilla fjord.
Seglarskola.
Svalkande dopp för ankar.
Sen satte vi kurs ut mot det stora blå.
Det stora platta, blanka blå.

Ah, hemma.

En hole-in-one på en kväll som tagen från tropikerna.

Värmebölja.
Saltösvalka.
Eremitkräftor, fika och dopp på dopp på dopp vid Kattholmens dubbelstrand.
Jag vill inte svära, men en smula svalare väder hade inte gjort något.

Fyra siffror att samla in.
Gåtor, knopar och sten sax påse med piraterna på Daftö.
Smultron på vägen, geniknölsgnugg, “Men mamma, jag ORKAR inte räkna matte på SOMMARLOVET”.
Fyra siffror till skattkistans hänglås till slut.
Och guld. Med choklad.

Det var ju OTUR att Tjärnölaboratoriet var stängt just IDAG när vi kom ut, särskilt som Ruben fått välja och då valt bort en tur ut till Koster till förmån för Tjärnö, där han skulle få träffa marinbiolog, klappa blötdjur och kolla på organismer i mikroskop.
Besvikelsen var stor. Tills småfisk började hoppa vilt och stora bautakrabbor nappade, på Tjärnös brygga.
Då blev livet lite kul igen.

Först: Vad är oddsen att en ÅL dyker fram och knycker ens krabbmetebete?

Efter en bryggmorgon i lugn och ro slog klockan tolv och invasionen hände.
Krabbtävling med Daftös pirater på bryggan.
Det bodde visst fler människor på campingen ändå.
Krabbtävlingen gick, människorna gick.
Vi badade i samma ensamma mak en stund.
Sen kom sandslottstävlingen.
Eller, som piraterna basunerade ut: Bygg varsitt valfritt djur i sand.
En sköldpadda goes nyckelpiga ur Rubens hand.
En orm ur Bertils, som sen övergavs för ett HEM åt ormen, en avancerad historia i sjutton olika kanaldelar.
Bertil fick hederspris i den snabbt uppståndna kategorin “bästa ekosystem”.
Sen gick vi hem till husvagnen och grillade.
Och hoppade.
Och badade i poolen.
Och spelade mini-boule.
När solen sjönk och Liverpool hade avspark mot Crystal Palace på husvagnsteven, kom Bertil in och frågade om någon ville följa med ut och leka krabbfiske i våran lilla dunge utanför.
Det var det ingen som ville.
När han hade lagt huvudet på sned och sett lite gullig ut en stund föll jag till föga, och Ruben med, och vi följde med ut till en dunge där Bertil redan förberett med att fylla en vattenhink och lägga tre krabbmetesnören på rad, alldeles mjukt och fint bland dungens stenar.
Lilla unge. Ditt sinne för raka led, din vilja att leka.
Tänk om ingen följt med.

Liverpool vann med 4-0 och samtliga i familjen somnade lyckliga.

Kväll och koll och inspektion av hela campingområdet och dess fyra delar.
Mittlandet, som ligger närmast det just nu stängda Daftö äventyrsland.
Höglandet, där vi bor mol allena med ett flong nytt servicehus, studskudde och två lekplatser som var för sej slår de flesta andra lekplatser.
Söderviken, där krabborna kryper nedanför bryggan och rutschkanan ser inbjudande ut, imorgon blir det krabbfiske och brygghäng här.
Och Norrviken, där de norskregistrerade säsongsvagnarna står parkerade i rad efter rad, med fint byggda träverandor och långt långt gräs, alldeles övergivna.

Som sagt.
Inte alla pandemieffekter är av ondo.

Relativt folktomt i denna annars turisttäta sommarstad också, norrmännen får inte komma över gränsen.
Inte mej emot.
Glesheten och lugnet är väl det enda goda coronapandemin för med sej.

…mot Daftö resort och ännu mera camping.
Stor fin resortcamping, nästan helt tom på folk.

Dom här rödklädda kan återigen äntligen se Liverpool spela fotboll.
Strax är det avspark mot Everton i århundradets mest efterlängtade Merseyside-derby.

En del drar glatt på sej regnkläder och leker med vattenbana på altanen.
Själv gör jag en kopp te, sätter mej invirad i två filtar i uterumsgungstolen, tittar på blommor och regndroppar genom vidöppna fönsterdörrar och lyssnar på Greta Thunbergs sommarprogram.

Man tror att det är något slags skämt när Pär och Mattias står böjda över Obelix-värdiga bautastenar nere i det där gapande hålet som numera är Pärs och Camillas trädgård.
Det är lätt att inbilla sej att man, eh, inte ska bända upp den storleken på sten om man inte vill gå av på mitten och hamna på ortopeden av ytterligare anledningar än en smärtande höft.
Men jodå, det är tydligen såhär det går till.
När det börjar ösregna går jag och Bertil in till oss och tittar på filmen om prins Caspian från Narnia.
Två timmar senare kommer en leende brungeggig man in genom dörren.
Det ser ut som att han trivs med livet.
Det gick! säger han lyckligt. Nu är varenda sten väck.

Körlektioner med Pippi, varv på varv runt Båtfjorden.
Det ska nog bli sailors av dom här bägge grabbarna vad det lider.

En alldeles reklam-perfekt midsommar, med solsken och ösregn och solsken och ösregn och blixt och dunder. Lägg till lite giftblomster som vi inte visste var giftblomster, femkamp som fick avbrytas efter första skyttet och julgranspyssel av alla glittriga piprensare som stod att uppbringa, så har vi recept på en spontanmidsommar som i all sin enkelhet blev väldigt fin.

…inte visste jag att den var så giftig.
Då hade jag inte låtit min unge plocka ett helt fång och bära hem.
Men man lär så länge man lever.
Tur vi lever än.