Det är märkligt, men det pågår ett vanligt liv utanför sjukhuset också.
Idag var det danstävling i Falkenberg.

En fin dag.
Världscup i orientering på teve, och Rosita, Alvar och Åsa på besök från Lund.

Idag blev mamma flyttad.
Efter tre veckor på kirurgen i Varberg, får hon nu komma till Palliativa i Kungsbacka.
Palliativa.
Så mycket obegripligt läskigt med det ordet.

Men Palliativa ändå.
För ett fint ställe, och människorna där.
När de hade kommit in en sex sju stycken och presenterat sej och hälsat mamma välkommen, läkare som sköterskor, var och en helt ostressat och hjärtligt, då tänkte jag att snart kommer det väl komma NÅN som är iallafall bara pyttelite mindre trevlig, men nä.
Det hände inte.
Såna fina allihop.

Tulpaner på väggen, hjärta på toalettdörren.
I Varberg stod det “toalett” på dörren, den skylten låg mamma och stirrade på.
”Nu har jag läst “toalett” tjugosjutusenniohundrafemtiotre gånger, det blir olika varje gång, nu blev det “totalfett”.”
Sa hon, log och blundade.

Sovpauser, trekaffe, kli på långlegad rygg.
Rufsnackfrisyr som barnen hade när dom var bebisar.
Inget ont, lite ansträngd andning, jättehög sänka.
Hon luktar fortfarande mamma.

Idag fick Bertil en present.
Min systers gamla sportklocka (som stänger av sej oförhappandes då och då men i övrigt funkar fint).
Frånsett själva glädjen som lyste när han insåg att det var DEN jag menade när jag sa att det låg en present på bordet och att det inte var någon av böckerna som också låg där, så var ju det här Världens. Bästa. Grej.
Plötsligt sprang han runt runt på övervåningen “för att se hur hög puls man kan få”.
Och med påsnörade nya riktiga orienteringsskor (också de ett par avlagda, fullt fungerande, från samma syster) gav han, och sportklockan, sej ut på sprintcup i Veddige ikväll.
Och den här lille nyblivne pulsjagarn, som hittills inte ens kommit näst sist på någon tävling, kutar nu in som etta, med två sekunders marginal.
Han slutar tvåa.
Den lyckligaste tvåa jag sett i hela mitt liv.

Regnet är på intåg, men här och nu är sommaren fin.
Här och nu är allt jag tänker på.
Här och nu.

Vi har inte frågat om nåt maxantal besökare på samma gång.
Om man inte frågar vet man ju inte.

Natt på Sunnerö.
Kanske sommarens sista.

Trodde vi ju kanske inte, när Kristina hörde av sej för flera månader sen och frågade om vi kanske kunde skjutsa ut Sören och hans posse på överraskningsresa till Vendelsö (där han aldrig varit och alltid pratat om) i åttioårspresent i slutet på september, att vi skulle få högsommarvärme och ett blankstilla hav.

Ja, han har väl kanske lyckats, den där rasande mannen i öst, när hjärtat hoppar till inför att ett fartyg närmar sej land, ett fartyg långt större än något annat som nånsin närmat sej vår lilla fjord.
Alldeles vid ett kärnkraftverk och allt.
Vilket det är och vad det gör där har jag ingen aning om.
Men att ett skadat fartyg från Kolahalvön, fullt av ammoniumnitrat nog för att spränga hela Varberg i luften, ligger och väntar nånstans härute, det vet jag.
En googling senare är det iallafall inte den.

Check på krigslisten “ingjuta oro i befolkningen”.

Fin kväll på bra dag.
Vi lever på det.

Än surrar bina.

En bra dag.
Tack för bra dagar.

När jag kom hem hade Bertil gjort en ny teckning, en som han inte behövt rafsa ihop på två minuter.
”Det är jag och mormor i ett guldmoln. Och ser du näckrosorna?”

…bor min glittermamma.
Hon har inte ont, hon skojar och skämtar och ler.
Lena och Birgitta kommer och hälsar på, Bertil ritade en teckning på två minuter medan jag tog på mej skorna för att åka in, solen skiner, knarket funkar, örnarna har flugit sin kos.
Allt är som vanligt.
Ingenting är som vanligt.

En enda liten lövboll på vårt körsbärsträd börjar höstna.

“Nu mår jag som en prinsessa.”
Säger hon, sluter ögonen och ler.
Jag masserar hennes fötter fyra av fyra besökstimmar om dagen, jag har frågat efter fler, vi kunde ju turas om att vara hos henne över hela dagen istället för att hon ska ligga ensam tjugo av tjugofyra.
Fentanylplåstren verkar.
Hon har inte ont.
Men.
Det flyger örnar och flygplan runt hennes huvud, sköterskorna runt henne har stora svarta kryss över ansiktena, hur kan de vara svartamarknadsguld, hur kan någon vilja knarka såna frivilligt?
Hon mår som en prinsessa, hon vilar.
Droppet droppar, sköterskorna passerar.
Tiden, livet.

Livet.
Vi har det här och nu.

Och i en annan del av kommunen pågår livet som vanligt.
Om man nu kan kalla orienteringsträning i form av rugbymatch i en lerig mosse för vanligt, då.