Fotmassage

“Nu mår jag som en prinsessa.”
Säger hon, sluter ögonen och ler.
Jag masserar hennes fötter fyra av fyra besökstimmar om dagen, jag har frågat efter fler, vi kunde ju turas om att vara hos henne över hela dagen istället för att hon ska ligga ensam tjugo av tjugofyra.
Fentanylplåstren verkar.
Hon har inte ont.
Men.
Det flyger örnar och flygplan runt hennes huvud, sköterskorna runt henne har stora svarta kryss över ansiktena, hur kan de vara svartamarknadsguld, hur kan någon vilja knarka såna frivilligt?
Hon mår som en prinsessa, hon vilar.
Droppet droppar, sköterskorna passerar.
Tiden, livet.