Ruladkväll, monsterkväll, spelkväll.

En sällsam liten Halloween, med bara fyra påknackningar (samtliga i förväg bestämda) samt ett smyg i Buas återigen snyggaste spökträdgård, där Stenman/Brissman gör sej ett pyntjobb varje år av astronomiska/amerikanska mått.
En liten Majkenpumpa hade vi med oss också, som inte ens ett spöke kan motstå.

Imorgon drar resterna av orkanen Zeta, som dödsstormat omkring i USA, in över Sverige.
Efter den lär inte ett gyllene löv sitta kvar på träden.
We better passa på.

Lite högre upp i backen: träkonstverket En plats att längta till.
Och idag besökt av självaste konstnärerna själva, Susanne Westerberg och Mattias Gunnarsson, i full färd med att sprida ut gräsfrö i lerklabbet runt om.

Kickbikes fastnar på krön och ett par kryckor har fått delas ut bland ortens ungar, men det splitternya ungdomshänget bakom fritidsgården är så välkommet så välkommet.
Första helgen åkte det en fyrtio - femtio ungar i en strid ström i kurvorna, som ett långt runt pärlband.

Det blev en work week av det här lovet ändå, trots att jag trodde att jag skulle vara ledig med barnen.
Men så är det i min värld, planering av ledighet kan falla platt och ideella uppdrag är svåra att ta när de innebär att jag måste lova att vara på särskilda platser vid särskilda tider.
Å andra sidan: Utgörning och efterarbete styr jag själv över, om inte deadline är direkt.
Det innebär att jag kan vara med barnen mycket mer än många andra, Bertil har inte gått på morgonfritids en enda dag i sitt skolliv, fram till ett par just precis passerade höstlovsdagar.

Nu har jag varit på biblioteket och bunkrat upp med ett par bilderböcker (Sagan och Vi är lajon) och en zombie-serie åt Ruben (som tydligen är det enda han kan tänka sej att läsa) för att läsa NÅGOT är bättre än att läsa INGET och varken Nyckeln till hinsides eller Det blåser på månen dög visst efter ett par kapitels okej-jag-provar-väl-då-testläsning.
Jakob Wegelius nya, Den falska rosen, plockade jag också med, mest till mej själv, trots att jag VET att Ruben hade gillat den om han gett den en chans, för Wegelius förra, Mördarens Apa, älskade han.

Det ryktas om nya restriktioner i Halland.
Och i Skåne har dom stängt biblioteken.
Det närmar sej en andra våg av världsomspännande pandemi, sextusen döda i Sverige, hundratjugotusen smittade.
Från idag avråder Folkhälsomyndigheten från att gå till köpcentrum och gym, och både Frankrike och Tyskland stänger återigen ner stora delar av samhället.

Det är svårt att riktigt veta hur det är bäst att bete sej, så jag lyssnar på vad Tegnell och hans posse säger, och lyder snällt.
Det är relativt lätt när jag varken är en gym- eller party-människa.
Mitt bästa är fina vyer , att läsa böcker för barnen och att dricka te i ösregn, så än så länge håller jag.
Jag saknar bastukvällarna och kalldoppen i hamnen, och att kunna träffa mamma och pappa och svärmor otvunget.
Det är okej.
Lite tråkigt bara.

Fortsättning på punkten som stått överst på sommarlovslistan i flera år:
Glasera det han drejade i somras!

Som chokladsås, fast inte.

Kvar så, på rundturen Lekplatser-i-Trollhättan-runt:
Vattenlekplatsen.
Med pumpar, forsar, slussar och en 15 meter lång val.
Men Innovatum försöker vi knipa biljetter till före, med experiment och roligheter på en herrans massa industriyta.
Eftertraktade, de där få entrébiljetterna som släpps till tre tillfällen om dagen.
Medan de andra äter lunch köar jag en halvtimme i fryskallt duggregn, innan jag (livrädd att bli halshuggen av köande pöbel bakom) roffar åt mej hälften av dagens kvarvarande biljetter åt hela mitt tvåfamiljsposse och vi (med lite skämmigt böjda huvuden) får gå in.

Det är så roligt på Innovatum att vi stannar ända till kvart över fem, och kvart över fem är världen svart i denna nya vintertidsvärld, så Vattenlekplatsen får vänta på oss till nästa gång.
Nästa gång vi har vägarna förbi Trollhättan alltså.

Next up, på ett höstigt Spikön mitt i Göta älv… Jan Lööf!

Första stoppet på den otippade höstlovsutflykten “Lekplatser-i-Trollhättan-runt”:
Macken!

Elva timmars kolsvart sömn, en blöt och regnig värld en klockomställning senare.
Frukost, och sen våta men sprakande Älekullavägar hem.
Såna här helger skulle jag behöva minst en gång i årstiden.

När vi vaknar på morgonen står en jägare utanför fönstret.
Hund vid foten, brandgult band i hatten.
Han höjer bössan och siktar, vi håller andan, han sänker bössan, passerar förbi, försvinner.
Varselväst på idag.
Prästhultaskogarna glöder, Högsjön och Hällesjön glittrar.
Kantarellerna lyser och sankmarkerna vrickar fötter.
Skogsluft in, gammluft ut.
Fiskardottern bjuder på nyfångat hemifrån, av den där fiskargubben som alltså står för såväl kvällsmat som boende.
Det är en fin stuga de skaffat i skogen, Kjell och Kristina.
Det är en fin helg vi får i skogen, Lisa, Sofia och jag.

Månsken längs vägen mot Prästhult, långt in i skogen förbi Kungsäter och Gunnarsjö.
Två rådjur. En uggla.
En stuga i skogen, en kamin tänds, en fredagsmiddag dukas fram.
Två väldigt goda vänner.
En hel helg i skogen, bara vi, svampen, pratet, regnet.

Utan crazy hair, men straight outta höstfestmaskerad kom dom här grymmingarna och knackade på dörren, en vecka för tidigt men inte hotade dom med bus heller och inget godis bad dom om.
Bara helt fnuleglada, “VI HAR GÅTT HELA VÄGEN HIT SJÄLVA FRÅN ALVA!” och vinkevink, “NU SKA VI GÅ TILLBAKA FÅR BERTIL STANNA HOS OSS LÄNGRE?”

Fredagsfeeling delux, med lovbörjantopping.

En gång om året har hela Buaskolan Crazy Hair Day. Det är dagen före höstlovet och då fylls skolgården med allehanda kreationer, skapade i tidig otta.
I morse, när jag gick tillbaka hem efter att ha lämnat lille riddaren Bertil (F-klassen har höstfestsmaskerad istället för Crazy Hair Day) mötte jag Saga som kom hastande en smula försenad.
Eller, jag menar att jag mötte en julgransskapelse så grann att jag dels undrade vid vilken tid hon hade fått stiga upp i morse, och dels fick en oerhörd lust att gå hem och hämta kameran och sedan fråga snällt om jag fick komma in och ta lite bilder på en lektion i femman med galen hårdag.
Jag fick.

Det bästa jag vet är att spara allt som händer runtomkring mej, för framtiden.
Idag ger jag er: Julgransdrottningen, Snoddas och Matematiken.

Vandra med Josefine del 6:
Äskhult till Fjärås bräcka.
Regntung himmel och disiga horisonter, inte en kotte på Äskhult en tidig onsdagsmorgon i oktober.
Annat var det i somras då det ständigt avråddes från att komma hit, trångt på Äskhult basunerades ut till telefonerna, välj annan plats.
Vi lämnar Bullerby-inägorna och norra Hallands största morot och traskar bokskog och hyggen mot nordväst.
Skärskön, Agnsjön.
Termoskaffe och älgalöss.
Sen följer vi backafallskanten på vad som kallas Göteborgsmoränen, den höga rygg som norrut blir Fjärås bräcka.
Förbi flyttblock och svamp, hästgårdar och bronsåldershögar.
Här gick den gamla Förlandavägen, vi trampar gammal mark. I flera tusen år har människor följt krönet på åsen på väg mot sockenkyrkan i Förlanda.
Framme vid bräckans gravfält är det öppen ljunghed och milsvid utsikt över dimbankarna på Lygnern, dimbankarna på havet.
Islandshästar betar, ekarna står tungt.
Vi tar en sista kafferast vid Kolerakyrkogården, med handspriten till hands, en tidsmarkör i passande omgivning.
Må vi inte sluta i en pandemigrav.
Det finns ju mer Hallandsled kvar att gå.

Mycket ruggigt utomhus nu.
Gråa skyar som blir svart natt alldeles för snabbt.
Dugg, stänk, hällregn.
Nu kryper vi i ide, tänder brasa och kokar te.

Utlovad kräftskiva blev hummerskiva, krabbskiva. Fast med mängden mat som fanns att tillgå var det ingen som ville ha de tretton överflödiga krabborna, så Lisas och Anders grannar blev glada istället över snabbt ändrad lördagskvällsmeny.
Ragnarssonsätten saknades oss.
Coronaåret 2020, när vi till och med hade hummer och allt.

Gasolkök kopplas in ute på altanen.
Fyra humrar möter sin kokheta död (just den detaljen blundar jag lite extra länge för, men nu är jag en fisk och skaldjursätare och jag tycker dessutom om tanken att ordna sin egen mat vare sej det är från jord till bord eller från havets botten till en kokhet gryta på altanen, så jag öppnar ögonen igen och låter hjärtat tiga still) medan gatlyktorna lyser upp den iskalla kvällen.
Arton minuter i grytan, vänta vänta, upp och av.
Sen är det krabbornas tur.
Knack knack knack låter det bland dem där de kravlar omkring i korgen, jag blundar igen.

Jag hade varit SÅ dålig på en Robinson-ö.

Tre kilometers promenad på en timme.
Ändå bra jobbat med tanke på att jag måste stanna vid varenda grässtrå i motljus.