Att vara i världen

Det blev en work week av det här lovet ändå, trots att jag trodde att jag skulle vara ledig med barnen.
Men så är det i min värld, planering av ledighet kan falla platt och ideella uppdrag är svåra att ta när de innebär att jag måste lova att vara på särskilda platser vid särskilda tider.
Å andra sidan: Utgörning och efterarbete styr jag själv över, om inte deadline är direkt.
Det innebär att jag kan vara med barnen mycket mer än många andra, Bertil har inte gått på morgonfritids en enda dag i sitt skolliv, fram till ett par just precis passerade höstlovsdagar.

Nu har jag varit på biblioteket och bunkrat upp med ett par bilderböcker (Sagan och Vi är lajon) och en zombie-serie åt Ruben (som tydligen är det enda han kan tänka sej att läsa) för att läsa NÅGOT är bättre än att läsa INGET och varken Nyckeln till hinsides eller Det blåser på månen dög visst efter ett par kapitels okej-jag-provar-väl-då-testläsning.
Jakob Wegelius nya, Den falska rosen, plockade jag också med, mest till mej själv, trots att jag VET att Ruben hade gillat den om han gett den en chans, för Wegelius förra, Mördarens Apa, älskade han.

Det ryktas om nya restriktioner i Halland.
Och i Skåne har dom stängt biblioteken.
Det närmar sej en andra våg av världsomspännande pandemi, sextusen döda i Sverige, hundratjugotusen smittade.
Från idag avråder Folkhälsomyndigheten från att gå till köpcentrum och gym, och både Frankrike och Tyskland stänger återigen ner stora delar av samhället.

Det är svårt att riktigt veta hur det är bäst att bete sej, så jag lyssnar på vad Tegnell och hans posse säger, och lyder snällt.
Det är relativt lätt när jag varken är en gym- eller party-människa.
Mitt bästa är fina vyer , att läsa böcker för barnen och att dricka te i ösregn, så än så länge håller jag.
Jag saknar bastukvällarna och kalldoppen i hamnen, och att kunna träffa mamma och pappa och svärmor otvunget.
Det är okej.
Lite tråkigt bara.