EU-tomt i Göteborg

Jag är i oerhört god tid till Göteborg idag. EU-toppar på besök kräver tydligen avstängda vägar, så jag laddade för kö. Och så: Ingenting. Mindre trafik än nånsin förr, och tvåhundra lediga platser på Valhallaparkeringen. Den här skrämselpropagandan polisen kört har ju funkat. Inte en kotte tar bilen till Göteborg idag. Ja, utom jag och ett par till, då.
Jag sitter i bilen och väntar på mitt jobb, ett DN-jobb, dagens tredje. Jag får pling i mobilen från förskolan, dom är poliser och brandmän och världens gulligaste, och jag längtar efter mina barn. Jag har knappt sett dem den här veckan. Jag jobbar hela tiden. Fjorton, femton, sexton timmar per dygn. Jag är borta, sen är jag hemma och gör ut jobben framför datorn, sen går jag och lägger mej. Mattias gör allting hemma. Väcker, borstar tänder, lämnar på fritids och förskola, hämtar barn, handlar mat, lagar mat, tränar ensam tjugofem åttaåringar (som inte lyssnar) i innebandy, packar gympaväskor, kommer ihåg frukt, går och lägger sej. Han orkar inte ens vara vaken till sporten.
Det regnar. Ridande poliser patrullerar förbi mej. Hälften av alla fordon jag ser är polisbilar och piketbussar. Jag sätter mej på ett kafé och väntar på reportern som kommer med tåg från Stockholm, väntar på honom vi sedan ska träffa, killen som varit med om så vidriga saker att jag har ett stort hål i bröstet av sorg för honom.

Mitt liv må vara stressigt, men vilket fantastiskt liv jag har turen att ha.