Några små torrisar i grisbökad granskog.
Icke att jag tänker klaga på för lite regn.

Ändå: The joy of being a frilans utan jobb.

Barnet simmar.
Då ska jag springa.

Tre kilometer benhinneskräck idag.
Kan jag gå imorgon kanhända jag fortsätter.

Nu simmar han!
Han sjunker inte längre som en sten så fort han försöker hålla huvudet ovanför ytan (under densamma har det gått bra länge, så långt en lungfylld andning håller).
Nu simmar han flera meter ut till mej och flera meter tillbaka.
Det här idoga kvällsdoppandet med tillhörande simträning har betalat sej.
Ungen simmar!

Frysen är proppfull av dom lila lagom till dom gula mognade.
Dom gula är godare än dom lila.
Jag äter plommon till frukost, lunch och middag och jag har inte tröttnat än.

Inte ett endaste litet napp idag.
Eller nafs, som Bertil säger.
Men who cares about abborrar egentligen?
Det är ju ändå rätt tråkigt att rensa.
Ju.

Som sagt.
Vissa tycker att det verkar spännande att köpa en ny båt igen och lindar in det i att vi iallafall kan åka och titta på lite båtar så vi vet vad som finns.
Andra bestiger berg.

När pappan sitter med näsan över båtmotorrum och snackar trimplan och olika drev vars bokstavskombinationer jag aldrig har hört talas om, då bestiger jag och Bertil berg.

Vi kanske tog oss lite vatten över huvudet när vi bestämde oss för att bada varje dag fram till nyår.
Kanske varje helg är lättare att leva upp till.

Men mamma, om vi inte hinner nån dag kan vi ju bara bada i badkaret.
Kan vi ju, min son.
Inte.

Idag: Sista sommardagen för den här gången, enligt prognoserna.
Arton grader i vattnet och tjugominuters dopp, med dykövningar från flotten.

Teaterfotografering!
Det var bra länge sen.

Kom igen nu, världen.

Här kommer båtvädret, mitt i skolveckan.

Det är inte så att jag kastar mej över ett blankplastat paket med något nytt och tekniskt i.
Att köpa ny dator är ett onödigt ont, och hade det bara fortsatt fungera hade jag gärna haft kvar min allra första mac från tidernas begynnelse.
Visserligen är jag motvilligt nöjd med att snart ha fyra gånger så mycket hårddiskplats och gud vet hur många gånger snabbare jobbvägar.
Men systembuggar och nya installationer och lösenord jag inte har eller ens vet att jag behöver, gör mej krokig.

Ibland är det här sköna frilanslivet oerhört långt från att bara ringa nån på teknikavdelningen.

Kebabkvällsmat vid fyren för skiftjobbarn som just kom hem.

-Kan inte vi köpa ett radiostyrt flygplan, mamma?
-Nej men det har vi ju nästan ett redan!

Till och med när solen just försvunnit bakom horisonten, när fredagsfilmen är slut och chipsskålen tom, då kommer det:
…ett kvällsdopp mamma?
Och vem är jag att sömnigt föreslå läggdags?
Det är ju ändå augusti, trots sjuttongradigt hav.

(foto sista bilderna: Marie Ragnarsson, på kvällstur med hunden på bryggan)

En sak är ändå bättre med att skolan har börjat och att sommarlovet är över.
Fredagseftermiddagarna.

Idag: Plocka björnbär och baka kaka, samt ta ut den ur ugnen half-baked.

Dom här pojkarna har börjat ettan och sexan den här veckan.
Dom får det.
För att dom bor i Sverige.
Hade dom bott i Afghanistan kanske dom hade fått det ändå.
För att dom är pojkar.

Världslig orättvisa.
Vi har tur.

Det är så nöjsamt att känna sej som VANLIGT FOLK när jag för första gången i mitt liv deltar i ett zoom-möte.
Visserligen bara med ytterligare en mötesdeltagare (min kompis), och visserligen bara för att hon ska kunna se mej photoshoppa iordning hennes spotifybild.
Men ändå.
Zoom!
Det som varenda pandemilevande brödfödesarbetande människa sysslar med hela dagarna.

Nu är jag som varenda människa.
Zoomar och håller på.

Jag vaknar till fruktansvärda bilder från Kabul.
Hela veckan har jag följt talibanernas framfart genom Afghanistan, de har tagit stad efter stad, befästning efter befästning, fort har det gått.
När jag föddes kunde kvinnor röra sej fritt i Kabul, de studerade och levde som vi, i vilka kläder de hade lust att bära.
Sen kom extremisterna, talibanerna.
Heltäckande klädsel, hot, våld, arrangerade äktenskap.
Fri vilja - en utopi.
De senaste åren, så länge talibanerna har hållits undan, har en helt ny generation växt fram.
Barnen i Afghanistan går i skolan igen, de kan läsa, skriva.
Det största hotet mot extremisterna.
Upplysta människor är svårare att kontrollera.

Talibanerna intog till slut huvudstaden, folk flydde.
USA tryckte in folk i fraktflygen, män, kvinnor, barn. Små barn.
Det strömmade ut människor på flygplatsen, bland evakueringsplanen, panikslagna, desperata.
Det sägs att några klängde sej fast på utsidan av planen, lyfte, föll ner, dog.

Mitt problem denna regniga morgon är att förklara för min sjuåring att han inte får plocka en bukett blommor och ta med sej till sina nya fröknar Åsa och Karolina, när han idag ska börja i första klass.
Men VARFÖR? frågar han förtvivlat.
Nej.
Jag har inget bra svar till honom.

Jag hade önskat världens alla barn att deras enda problem är varför de inte får plocka en bukett blommor och ta med till sina nya fröknar.