Skolstart

Jag vaknar till fruktansvärda bilder från Kabul.
Hela veckan har jag följt talibanernas framfart genom Afghanistan, de har tagit stad efter stad, befästning efter befästning, fort har det gått.
När jag föddes kunde kvinnor röra sej fritt i Kabul, de studerade och levde som vi, i vilka kläder de hade lust att bära.
Sen kom extremisterna, talibanerna.
Heltäckande klädsel, hot, våld, arrangerade äktenskap.
Fri vilja - en utopi.
De senaste åren, så länge talibanerna har hållits undan, har en helt ny generation växt fram.
Barnen i Afghanistan går i skolan igen, de kan läsa, skriva.
Det största hotet mot extremisterna.
Upplysta människor är svårare att kontrollera.

Talibanerna intog till slut huvudstaden, folk flydde.
USA tryckte in folk i fraktflygen, män, kvinnor, barn. Små barn.
Det strömmade ut människor på flygplatsen, bland evakueringsplanen, panikslagna, desperata.
Det sägs att några klängde sej fast på utsidan av planen, lyfte, föll ner, dog.

Mitt problem denna regniga morgon är att förklara för min sjuåring att han inte får plocka en bukett blommor och ta med sej till sina nya fröknar Åsa och Karolina, när han idag ska börja i första klass.
Men VARFÖR? frågar han förtvivlat.
Nej.
Jag har inget bra svar till honom.

Jag hade önskat världens alla barn att deras enda problem är varför de inte får plocka en bukett blommor och ta med till sina nya fröknar.