En ovanligt liten påskeld lyste över nejden från Lunnbjäret i år.

Same procedure as last year.
Fast med en liten kille som  i år prompt skulle vara "påskgubbe-panter".
Det här blev as good as it gets, och på det:
Sol på näsan!

Medelhavig påskmiddag på Trossvägen, med gurka och svartpeppar i välkomstdrinken och lite rumpdans till dessert. Så glad att få ha dom här människorna i mitt liv.

Krokusar upp, studsmatta ut, sommardäck på.
Lång lång långfredag i solen.

Det är över en vecka sen vi satte ut utemöblerna nu, och inte en sekund har det varit torrt på dem. Dimma, snö, duggregn, snö. Den här marsmånaden alltså, har jag varit med om en lika frusen sen jag flyttade från Umeå?
28 mars idag, 6,9 minusgrader, hårdskrapande av bilrutor inför förskoleskjuts, trots att Mattias snällt nog redan en timme tidigare, när han åkte till jobbet, skrapat mina också.

Den här morgonen åkte dynorna ändå ut, trots det tunna islagret på soffställningen.
Den här morgonen blev det en kopp te i solen.

Annat än igår morse, det här.
I full snöstorm körde jag i kritvita spåriga motorvägsfiler ner till Helsingborg för att jobba.
I femtio kilometer i timmen, sicksackande mellan långtradare som höll trettio, livsförskräckt när det drog och drog och drog i spåren.

Jag vet inte om det är meningen att jag ska bo i det här landet vintertid.

Lars von Triers provocerande smarta film, som jag såg och inte tyckte om när den kom, blir nu teater i Helsingborg.
Det känns bättre nu. Jag vet vilken handling jag har att vänta. Obehaget blir ingen överraskning.
Imponeringen över skådespelares jobb har nog dessutom knappt aldrig varit större.
Denna textmängd, att repetera och minnas. Rollförståelsen. Pjäsförståelsen.
Kajsa som Karen. Så fantastisk att jag vill gråta. Och gör det.

Jag är glad att jag har ett jobb (och ett liv) jag kan och begriper. Åtminstone för det mesta.

Vi hoppas att den här helgens tjocka oövergående dimma åtminstone är den första av de tre som enligt byns gamla fiskare ska komma från havet, innan våren kommer hit.
Blir de fler morgnar som den senaste veckans två, då vi vaknat, dragit upp gardinerna och häpnat över ytterligare en vit värld följd av grått töväder, då börjar jag snart grina av passive aggressive vårlängtan.

Dimmkallt och rått vårväder fick dom, Karin och Viktoria, när dom dukade upp för vårmarknad nere i Sjöräddningens lokal på hamnen.
Tipspromenad, fika, och fina fina grejer till försäljning.
Ett par fiskekast därifrån hade Bryggebastun öppet hus, med våfflor och värme, om än inte den vanliga åttiogradiga.
Tandläkartossor och mätta magar.
Fin söndag!

Äntligen!
Sol och vindstilla värme, fotboll och frisbee i trädgården och eftermiddagsfika i uterummet hos mormor och morfar.
Magnoliaknoppar och små påskliljelökar som börjar titta fram.

Den här känslan och jag kan (iallafall nästan) ta en huggorm eller två.

En skolledig lovdag mitt i veckan, då drar vi med pensionärerna ut i skogen till det vitfrusna vattenfallet i Albäck! Vårkänslor i isig skog, mormor druttade på rumpan värst, fast det var bara morfar som klarade sej helt oskadd. Tjärsten, sågverksruiner och flytande små isflak i bäck. Och jag fick klättra ut på det frusna vattenfallet för att plocka istappar åt ungarna, annars hade Ruben gjort det så fort jag vänt bort huvudet.
Skogen alltså.
Jag gillar skogen. Ungarna gillar skogen. Pensionärerna gillar skogen.
Skogen och solen, kärlek till dom.

Fåglarna har kvittrat och solen har värmt och vi har röjt i trädgården och sopat upp alla snowracrar, pulkor och rumplappar.
Vi har till och med smashat de gamla trasiga utemöblerna och åkt och köpt nya, along med tre supersnygga utefåtöljer i olika färger som åkte med av bara farten, Bertil valde en egen liten rosa.
Timmar senare sitter vi, alldeles nöjda med vårt värv, inne i soffan.
Och ser snön falla.
Ymnigt.

Bertil är iallafall nöjd med att hastigt få sin nya utestol till tevefåtölj ikväll.

Så slutligen, Nayrab på Skånes Dansteater.
Imorgon får jag åka hem och pussa på mina ungar igen.

Jag är som en pensionär som sitter i fönstret hela morgonen och glor.
Helt fascinerad över allt jag kan se, i alla olika riktningar.
Därborta går bron över till Köpenhamn, jag ser hela vägen till fästet på Pepparholmen.
Nedanför mej ligger det som är kvar av Dockans industrimark, innan de rev allt för att göra plats åt Västra Hamnens alla snickarglada bostäder.
Kronprinsen. Triangelhotellet. Stortorget. Centralen.
Och i 360-gradersutsikts-frukostrestaurangen sätter jag mej mot norr, sidan jag inte ser från mitt rum. Ser en färja från Finland. Tusen parkerade bilar. Barsebäck i horisonten. Hav.

Solen skiner. Det ligger en dimma långt borta. Den kommer närmare. Och snabbt går det.
Innan jag vet ordet av har det börjat toksnöa över Malmö.
Horisontalsnöar gör det. Utsikten jag nyss njöt är nu en vit vägg.
Och så plötsligt; solstrålar tränger genom väggen, dimman skingras och voilá! Blå himmel igen.
Aprilväder allaredan.

Mössa på idag.

Ny hertig av Mantua, ny Rigoletto, ny Gilda.
Samma vackra musik, samma tragedi.

Den här veckan bor jag i Malmö.
Från taxifönstret ser jag att vintergäcken blommar på kyrkogården, gula böljande fält av vintergäck blandat med vita snödroppar.
Där hade jag kunnat gå och sätta mej.
Vid ett träd med en bok.
Om jag hunnit vill säga.
Jag hinner inte.
Denna veckan jobbar jag på såväl Skånes Dansteater som Malmö Opera och Helsingborgs Stadsteater, allting inklämt på en och samma vecka, vid midnatt ungefär slår jag ihop datorn och slutar jobba. Varenda dag.
Men jag har fått jordens finaste hotellrum.
Med fem olika L:a Bruket-flaskor i badrummet, fullt med gratis drickor (ja!) i minibaren och en utsikt som slår alla andra utsikter på fingrarna.
Lite New York över Malmö den här veckan faktiskt.

Lindrar lite att jag inte ens hinner gå och hälsa på Emil och Emma.

Några timmars sömn, tåg upp till Helsingborg, och så på det igen.
Ladies and gentlemen, I give you: Figaros bröllop på Helsingborgs stadsteater.

Rigoletto på Malmö opera, med ena alterneringscasten.
Dag ett på smockfulla teaterfotoveckan.
Vårens första nu-drar-vi-efter-andan-och-ser-inte-solen-på-en-vecka-vecka.

I tätt tätt duggregn lekte vi Kläbo i Åkullas spårade backar idag.
Med blandat resultat, då.
Jag hörde någon nämna: "Alltså, jag är ju BÄST på det här!" så då får väl mödan anses värd, tänker jag.
Även om jag fick bära tillbaka en av dem som inte sa det efter mycket väl utnyttjade tvåhundra meter.

Barnen lördagsförsvann ut i det vita, med hjälm på huvet och snowracrar på släp.
Vi stannade hemma och skurade ut vintern så hela huset nu luktar liljekonvalj, sen tog vi rygg på dem. De var inte i skolbacken och inte i kyrkebacken. Men två par stora fotspår och ett par små bredvid åkdonens glidspår gjorde att det gick att nosa upp dem, ända fram till ett trehövdat fnitter inifrån en träddunge på storaberget.
Hur kunde ni hitta oss? undrade de förvånat.
Nädu. Det kan en undra.

Nere i hamnen låg havet blankt.
Inte en krusning, bara stilla, tyst och dripp-dripp-dropp från de hängande snöpåsarna på taken, långsamt och tungt försvinnande.
Lä och sol på bryggan.

Är det våren?
Då kanske min massiva längtan utomlands kan klinga av en smula.