Det är vad våra vab-darriga ben orkar med idag, en promenad mellan tre av byns pokestops.

Söderut på E6 i ottan.
Solen går upp vid vindkraftverken utanför Falkenberg.
På Halmstads flygplats väntar jag på reporter som ska komma i plan från Bromma.
Plan landar, reporter ringer.
"Jag är i ankomsthallen."
"Men jag är också i ankomsthallen."
"Men jag är ju ensam kvar..?"
"Finns det flera ankomsthallar?"
"Shit, vad konstigt."
"Vänta jag går ut, ser du mej?"
"Vänta, här står det Ängelholm..?"
"Är du i Ängelholm?"
"Jag har flugit till Ängelholm."
Phu.
Söderut på E6 mot Ängelholm, sladdar in på flygplatsen.
Tillbaka över åsen mot Halmstad.
Nästan två timmar sena kommer vi fram.
Vi gör jobbet (som ska gå över FYRA sidor) supersnabbt.
Reporter lämnas mitt i jobbet, han tar taxi tillbaka till Ängelholm säger han.
Jag lägger gasen i botten mot Göteborg, utan lunch.
15:00 kommer jag upp till Chalmers där student ska fotas mot bakgrund av andra studenter.
Student är på plats, andra studenter är det icke.
"Jag ska vara på ett seminarie klockan 15:15" säger student.
Tre okända killar tillfrågas om de kan tänka sej att spela studenter. Det kan dom tänka sej.
15:11 börjar vi plåta.
15:14 springer student iväg till sitt seminarie.
Jag lägger utrustningen i skuffen.
Jag kör hem.

Men det var en himla fin soluppgång över Falkenberg.
Stacks lite i ögonen bara.

"Ni får leka vad ni vill, ungar."
(Fast efter att de inte ens kunnat släppa ipaden medan de genom fönstret tittade på sjöräddningshelikoptern som lyfte från hamnen, blev det skärmstopp och Tomtebobarnen framför brasan istället.)

Ljuständning, ljusblåsning, ljuständning, ljusblåsning. Och i år har vi gått all in på att adventspynta. Ute skiner sol och blåser svinkall nordanvind, Bertil somnar i bilen så där sitter jag och han medan resten innebandytränar. Söndag under Buahimmel.

Så var det Tornas tur att ha julmarknad.
Korv med bröd vid elden och tomte i stallet.
Vad vill du ha i julklapp? frågade tomten Bertil.
Julklappar, sa Bertil.
Men vad ska det vara för nånting i? frågade tomten.
Julklappar, sa Bertil.
Vill du ha... ett paket? frågade tomten. Kanske ett gosedjur? En nallebjörn?
EN NALLEBÖRN, sa Bertil. NU GÅR VI.

Igårkväll brann Nimis.
Nån tände på, fiender har Lars Vilks många.
Inte för att han inte kommer bygga upp det igen, om han nu kan med den rörelseofrihet han har bland sina säpovakter, och inte för att en sån här brand bara är av ondo för uppmärksamheten kring detta jättelika konstverk, i en klass för sej.
Men ändå.
Nimis är Nimis.
Det enda konstverk jag vet som gått rakt in i hjärtat hos samtliga jag tagit med till det.

Sist vi var där stod Vilks och spikade på tornet längst ner mot vattnet.
Det tornet, bara förkolnade vedbitar nu.

För ett år sen, exakt idag, började Sverige retroaktivt tillämpa den nya, striktare asyllagen.
En omänskligare lag har vi nog inte sett i Sverige sen rasbiologiska institutet mätte skallar på tjugotalet.

Enayat bor i Bua. Han är femton år, spelar fotboll, hänger med kompisar och går i skolan.
Han har precis fått veta att Migrationsverket skrivit upp hans ålder till arton. Det betyder att det blir mycket lättare att utvisa honom. Man behöver inte fixa med något ordnat mottagande för honom i landet dit han deporteras. Han får heller inte stanna hos Elisabeth och Kjell i familjehemmet där han bor, utan måste flytta till ett asylboende för vuxna.
Hans ålder skrevs upp för att Migrationsverket ansåg att hans berättelse saknade detaljer. En tonårskille! Det är lätt att stå och tala fint om FN:s barnkonvention och om att alltid se till barnets bästa när man bara sekunden senare kan misstro ett barns berättelse och säga att han är äldre än han är och därmed svära sej fri från ansvar.
Mänskligt, verkligen.

Enayat kom ensam över Medelhavet.
Det gjorde Mehdi också, och Ali, och de andra.
Ikväll står Hugo uppe på podiet och läser deras berättelser inför en månghövdad publik som andas rök och värmer händerna runt sina ljus i kvällskylan.

Vi är många som står bakom er.

Den kom fram idag, den sällansedda.
Den kom fram och sken på mej och på Sebastiaan med två an, nere på bryggan under Älvsborgsbron.

Hos Stråes är det köttfärssås och ballongkrig, soffbärning och trapprutschbana, kojbygge och gråt vid hemfärd. Bertil vill stanna och bo kvar. Sicken tur! Då kommer vi tillbaka.

Bertil älskar den lilla landskapsplanteringen som står vid förskolans grind. Varje dag måste vi stanna där. Titta GODAN, säger han, fast grodan försvann för över en månad sen. Nu är det flera små hus, några tomtar. En uggla. Ett troll.
A LILLA Bertil, säger pappan på Bertilspråk. Vi måste plantera ett eget sånt landskap till honom.
Så det gjorde vi.
Ett på trappen. Ett inne.
Får vi pynta med vad vi vill?
Och plötsligt stod där en röd Briotågs-traktor bland murgrönebladen.

Håkesgård i Stamnared, långt vackrare och mysigare och lugnare än nånsin Tjolöholm.

Det känns inte så länge sen ändå. Här gick jag i fyran, femman, sexan och hoppade hopprep och twist, gjorde gångar i buskarna och studsade tennisboll i fyra målade kvadrater. Här sneglade vi in på högstadiet som hade lektioner innanför fönstrena rakt över, tyska och musik, och här hade vi roliga timmen varje tisdag där man fick skriva brev till klasskamraterna och lägga i en kräppklädd låda som sen delades ut, jag fick ett brev av min bästis där det stod: "Som du nog har förstått är vi inte bästisar längre" och det skar som en kniv aldrig har skurit genom mitt hjärta. Sen blev hon poppis. Jag blev mittemellan. I dörren som syns bakom gungbrädan strömmade vi ut en morgon i april, då fröken Eva stod med våt lugg längst fram i klassrummet och berättade att Björn var död. Vi var tolv år och Björn var inte längre tolv år, han var död. Jag tror det var Irene som öppnade dörren och sen bara gick vi ut allihop. Det gick inte att andas. Det är samma skolgård nu. Lite mindre buskar och snår. Lite mer leksaker. Mina barn leker här idag, för dem är det lika länge sen jag gick i denna skolan som det är för mej att mamma och pappa gick i småskolan, med äpple till fröken och allt. Men det är samma tegel. Samma mark. Samma minnen.

Det hade sannolikt varit enklare att be Ruben ringa in de julklappar han INTE ville ha i leksakskatalogen.

Barnen har somnat, bredvid varann i samma säng. Till Du lindar av olvon. Och Drivved. Och BinkaSCHÄÄNANmamma, för den efterfrågades.
Hugo är på innebandyträning.
Mattias har åkt till Trollhättan.
Jag sätter inte på teven.

Jag lånade Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv idag på biblioteket.
Jag kanske orkar läsa den.
Tårarna rann redan efter några sidor, jag vet vad den handlar om.
Kjell har vaknat och pratat. Frågat hur det är med barnbarnen.
Ruben lekte med Anon ikväll.
Jag och Bertil badade.

De var så små på den där bilden som står i bokhyllan.
De är så små där de ligger i sängen och håller i mina händer medan jag sjunger, ett barn i varje hand.
Så små och stora.
Den störste är jättestor, musklig och stark och har börjat dricka kaffe.
Varje morgon sätter vi på kaffe nu.
Det luktar gott i köket.
Kaffe och apelsiner.

Ute regnar det i gatlyktsskenet.
Inne är det varmt, jag behöver inte elda.
Klockan är 20:53, jag kanske skulle...
Ja. Det gör jag.
Godnatt.

Han ramlade ihop på fiskebåten.
På väg in till land i måndags kväll, med fisken i lasten och Arne bredvid, föll han ihop medvetslös och har inte varit vaken sen dess.
En allvarlig hjärnblödning, ett pulsåderbråck som brast.
Så nära är det mellan liv och död.
Så snabbt mellan himmel och helvete.

Kristina, Jessica och Lisa är hos honom, hela tiden, jag känner deras förlamande oro.
Men fiskargubben är stark. Envis.
Han ska klara det här, det finns inget annat.

Jag ser på mina bilder från den där sommarvarma veckan i september, när Kjell och Arne kom in i gattet med Ganler och vi vinkade dem in.
Jag tänker att det är den bilden han ser där han ligger nu.
Där Lisa och familjen står och vinkar honom välkommen in till land.
Han ska bara över några vågor till, sen kommer han.

Jo, här sitter jag och gör bilder åt Göteborgs Universitet, Tidningen Live Life och så Södra, som jag gjorde jobb åt igår allihop.
Som en liten tätting for jag runt i regnet, först till Göteborg, sen till Falkenberg och sist till Varberg.
(Ja, med mammas och pappas bil då, det är tur en kan lösa snabba problem här i världen...)
Och så blippar det i telefonen, det är världens bästa förskola som lagt upp en ny bild i Bertils portfolio.
Som jag älskar dom här blippen!
"Nytt inlägg i Tyra" och de är roligare än både Facebook och Instagram tillsammans.
Varenda gång försöker fingrarna automatiskt klicka gilla, men det går ju inte.
Viva Fyrens förskola!

Den som övar på Zorrofintar är här den mest framgångsrike.