Min barndoms skolgård

Det känns inte så länge sen ändå. Här gick jag i fyran, femman, sexan och hoppade hopprep och twist, gjorde gångar i buskarna och studsade tennisboll i fyra målade kvadrater. Här sneglade vi in på högstadiet som hade lektioner innanför fönstrena rakt över, tyska och musik, och här hade vi roliga timmen varje tisdag där man fick skriva brev till klasskamraterna och lägga i en kräppklädd låda som sen delades ut, jag fick ett brev av min bästis där det stod: "Som du nog har förstått är vi inte bästisar längre" och det skar som en kniv aldrig har skurit genom mitt hjärta. Sen blev hon poppis. Jag blev mittemellan. I dörren som syns bakom gungbrädan strömmade vi ut en morgon i april, då fröken Eva stod med våt lugg längst fram i klassrummet och berättade att Björn var död. Vi var tolv år och Björn var inte längre tolv år, han var död. Jag tror det var Irene som öppnade dörren och sen bara gick vi ut allihop. Det gick inte att andas. Det är samma skolgård nu. Lite mindre buskar och snår. Lite mer leksaker. Mina barn leker här idag, för dem är det lika länge sen jag gick i denna skolan som det är för mej att mamma och pappa gick i småskolan, med äpple till fröken och allt. Men det är samma tegel. Samma mark. Samma minnen.